Ingesunds egna vardagshjältar

Från vänster: Morgan, Gudrun och Lena FOTO: Kennie Sandström Stridsby
Från vänster: Morgan, Gudrun och Lena
FOTO: Kennie Sandström Stridsby

2011-12-07

De flesta av oss som bor på internatet träffar dem varje dag, tre gånger om dagen. Vi tänker nog inte så mycket på att de finns där, men ändå börjar de jobbet vid sju varje morgon för att servera oss alla frukost.

De förser oss med maten som håller oss alla på benen och besparar oss besväret att behöva trängas i internatens små kök för matlagning vareviga vardagskväll och låter oss istället fokusera på våra studier. Men vilka är de egentligen, de som jobbar i köket och matsalen? Och hur ser deras jobb ut? Jag har träffats Ingesunds matsalspersonal för en liten pratstund.

”Har jobbat här sedan -81”

Klockan är ett och de sista tallrikarna har precis burits ut efter veckans sista lunchservering när jag träffar kökspersonalen i det fikarum som ligger lite avskilt bredvid den gamla matsalen. De har varit vänliga nog att upplåta en del av sin lunchrast för att svara på mina frågor och när jag kommer in i det lilla rummet sitter de och kopplar av med varsin kopp kaffe.

Efter att vi har presenterat oss för varandra börjar jag med att fråga dem hur länge de har jobbat här i köket och matsalen på Ingesund. Det är Gudrun, som är ”köksbas”, Lena som jobbar i köket och Morgan som jobbar med servering och disk som är här idag, Katarina som också jobbar här har en tjänst på sjuttio procent och har alltså fredagarna ledigt. Det visar sig att de är riktiga veteraner allihop:

– Jag har jobbat här sedan 1982, säger Gudrun som sitter i en stol bredvid fönstret som vetter ut mot Undantaget. Jag kom hit från Stockholm och hade jobbat med något liknande innan på en folkhögskola där, så det föll sig naturligt att jag sökte hit när jag kom till Arvika.

– Jag var rätt skoltrött efter att ha gått ut nian inne i Arvika, så det blev att jag började där borta på musikhögskolan när jag gick ut skolan 1981 och sedan kom jag ju hit till folkhögskolan. Därefter gick jag ett år på köksskola i Åmotfors när jag blivit vuxen… Det finns EN affär där, säger Lena och skrattar.

– Och jag kom också hit -81 berättar Morgan som sitter mitt emot mig vid bordet. Först hade jag en tjänst som beredskapsarbetare på vaktmästeriet men sen kom jag in i köket för det var meningen att jag skulle vara där.

När jag frågar vad som är det bästa med jobbet på Ingesund funderar de en stund, men sedan kommer det självklara svaret:

– Eleverna! Varje år kommer det nya och det gör ju att jobbet blir väldigt varierat, säger Lena och de andra nickar instämmande.

Men eleverna är inte alltid så lätta att ha att göra med och de erkänner att eleverna samtidigt nog också är det de klagar på mest sinsemellan. Jag frågar dem hur de reagerar på alla de klagomål på skolmaten som brukar komma från eleverna och om det inte är jobbigt för dem, som ju lagt sin tid och energi på att laga den.

– Jasså, klagar de? säger Lena och skrattar

– Det finns vissa som klagar, ja, det har jag märkt, säger Morgan.

– Men det får man ju ta i det här jobbet, fast det är klart att det är tråkigt.

– Men de flesta är ju positiva fyller Morgan i, och det får ju väga tyngre än klagomålen. Vi är ju många på skolan och det är ju svårt laga mat som passar alla.

– Det jobbigaste just nu är ju egentligen alla de krav på att maten ska var kravodlad och så, det är väldigt svårt för oss att möta de kraven, säger Gudrun.

Jag ber henne förklara närmre vad det är som är så svårt med att laga just kravodlad och ekologisk mat.

– Det är inte vi som bestämmer över det där. Det är en upphandling som har gjorts mellan Region Värmland och Karlstad Kommun, så vi kan ju inte påverka det där så mycket. Det är ju en del saker som är kravmärkta, men tyvärr inte så mycket av grönsakerna. Det blir dyrt också tyvärr.

Dyrt, ja. Jag är säkert inte ensam på skolan om att ha undrat över hur budgeten för middagarna egentligen ser ut, hur mycket pengar som ska gå per person och måltid och så vidare, så jag passar på att be Gudrun förklara hur det går till.

– Det går inte riktigt till på det viset att vi räknar på hur mycket maten ska kosta per person och måltid, utan det är en summa som vi får in från er som bor på internatet i början av varje månad som vi sen ska dela upp på alla måltiderna. Det funkar inte riktigt att räkna som de gör på de kommunala skolorna eftersom ni äter helt annorlunda här. Ni äter betydligt mer! skrattar hon.

“Skulle vi stänga matsalen en dag så skulle det bli världskrig”

Med en så lång erfarenhet av att jobba i skolkök har de naturligtvis samlat på sig en del favoritrecept och de vet vilken typ av mat de bäst tycker om att laga, och naturligtvis också vilken mat som går bäst hem hos eleverna.
– Det roligaste är ju när man kan laga maten helt från grunden svarar Gudrun. Det är jobbigare än att använda halvfabrikat, men det är ju betydligt roligare. De andra instämmer:

– Också när det blir bra och uppskattas, flikar Lena in, det är ju alltid roligast.

– Jag lagar ju den vegetariska maten, fortsätter Gudrun, och där är det ju alla typer av lasagner som brukar vara mest populära.

– Och den vanliga lasagnen är ju också väldigt populär… och pasta överhuvudtaget, det upplever jag att ni är väldigt glada i, säger Lena.

– Sen försöker vi att undvika att servera för mycket falukorv, för det brukar inte gå hem.

Jag frågar dem hur lång tid det brukar ta att tillaga en vanlig skollunch. Lena är först med att svara:

– Åh, det är väldigt olika Ska man rulla köttbullar eller pannbiff så blir det svettigt, då får man börja tidigt kan jag tala om för dig! Och när vi ska steka pannkakor, det är det allra jobbigaste. Vi brukar bara ha det en gång per termin men då blir det fett överallt i köket och det är ju inte så kul.

För mig låter det som ett krävande jobb för tre personer att rulla köttbullar åt skolans alla elever.

– De har ju dragit ner en hel del på tjänsterna, säger Gudrun, När jag började här -82 var vi 14 stycken som jobbade i köket, men då var det i och för sig också betydligt fler elever som gick här.

– Vi turas om att ha kvällspasset också, Gudrun slutar alltid vid fyra, men vi andra tre turas om så att det inte blir sena kvällar varje dag för alla

Jag avslutar med att fråga dem om de håller med om att de är Ingesunds egna vardagshjältar och de skrattar först när de får höra frågan…

– Ja, det är vi. säger Lena. Vi är ju kuggarna i hjulet. Om en lärare är borta så brukar det ju gå att fixa, men skulle inte vi vara här så blir det nog kaos.

– Skulle vi stänga matsalen här någon dag så skulle det nog bli världskrig på skolan säger Morgan, en annan person kan ju kanske vara ledig en dag, men det går inte riktigt i köket.

– Och om någon blir sjuk så måste vi nästan ha in en ersättare, det går väl någon dag men är det en längre tid så blir det ohållbart.

Efter de orden tackar jag dem så mycket för den lilla intervjun och ber att få ta en bild till tidningen som en sista sak innan jag går. Först protesterar de men efter lite övertalning ställer de upp sig inne i köket så att jag kan ta två bilder. Två bilder får dock räcka och de inspekterar noga fotot innan jag går därifrån.

– Det får väl gå an då, säger Gudrun och skrattar efter inspektionen.

Jag lämnar matsalen med mina anteckningar och mina bilder och känner en större förståelse för de som jobbar där. Jag tycker att de verkar vara genomsympatiska och glada människor och visst är de lite vardagshjältar när de står i köket och rullar köttbullar, steker pannkakor och serverar oss elever?

Jag kommer nog tänka mig för både en och två gånger innan jag klagar på skolmaten igen. Jag märker ju att det ligger mycket hjärta bakom den.

Kennie Sandström Stridsby

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s