Ute i fält med FäNa

fana
FOTO: Ellen Berg

2012-01-07
FäNa går snart i graven och en liten tribut genom ett reportage kan vara på sin plats. En packad ryggsäck, en sovsäck och en minibuss med elever, det blir receptet. De ska ut på övernattning och jag följer med för att se vad de egentligen har för sig i skogarna.

Det är sista läsåret med FäNa på Ingesund. Jag undrar hur det är att vara ute i fält med FäNa en dag och vem är Anders Ljunggren?

När jag kommer in till Anders för en intervju står trangiorna redan uppradade på bordet, ett febrilt letande efter T-sprit inleds. På golvet och över videon ligger vadarstövlar slängda. De ska på studiebesök till vattenverket, sedan fortsätter äventyret mot Rannsbysätter där natten ska spenderas.

Jag ber Anders berätta lite om FäNa, vad står förkortningen för och vilka är de? Den härliga förkortningen visar sig helt enkelt stå för Fältbiologi och Naturvård. På frågan vad de gör ute på sina äventyr får jag svaret att de inventerar, upplever och lär sig uppfatta naturen. Det kan vara en tur till grottorna i Gylterud, ett besök på Hammarö fågelstation eller en vandring i närområdet. Via inventeringar får man en uppfattning om hur en viss art, fågel eller växt klarar sig förklarar Anders.

När jag frågar om det är viktigt att bege sig ut och i så fall varför får jag svaret att när de är ute i fält ser de ofta andra intressanta saker som plockas in i undervisningen. Anders berättar entusiastiskt om allt oanat man kan trilla på längs en skogsstig. En sällsynt växt, spår av olika slag eller något som knyter an till tidigare ämnen.
– En utflykt kan komma att handla om så mycket mer.
Det viktigaste, fortsätter Anders, är att de deltagande eleverna lär sig uppfatta, se och känna igen naturen omkring dem. Det är en av de viktigaste delarna vi vill lära ut. En färdighet i naturkännedom.

Anders berättar att varje elev själv får stå för de extra resekostnader som tillkommer varje månad. Men att han inte tycker det påverkat antalet sökande på något vis.
– De flesta verkar tycka att det är rimligt.
Jag undrar om det finns något han önskar de kunde ha gjort, resor eller liknande, som inte gått att genomföra då de måste stå för alla extra transportkostnader själva.
– Nej, det finns så mycket att se och uppleva häromkring svarar Anders och skrattar lite. Han anser inte att man behöver ge sig av på långa resor för att finna intressanta saker. Dessutom gör de varje läsår en längre resa till västkusten samt en till Norge, det räcker långt menar han.

Men nu läggs kursen ner efter mer än 15 år, jag undrar hur beslutet kommit till och varför? Jag får veta att beslutet om nedläggningen av FäNa helt och hållet ligger utanför skolans kontroll. Det är på Region Värmland beslutet tagits och där har man bestämt att de gröna linjerna ska samlas till en folkhögskola i Värmland, den skolan ligger i Stöllet.

Vad anser du om det beslutet?
– Okunskap, rent ut sagt. Jag tror inte på det konceptet. Det finns en stor fördel med att ha flera gröna linjer, inte minst för det samarbete som funnits mellan de två olika kurserna. Som är just olika, påpekar Anders.

Senare samma dag hämtas jag med buss vid mitt hem, bagageutrymmet är redan till bredden full av ryggsäckar, sovsäckar och liggunderlag. Medan vi åker berättar Anders hela tiden små anekdoter om bygden eller berättar om naturen vi åker förbi.
– Här var det mycket älggräs, då är det fuktig mark.
Eller ställer frågor:
– Vad säger ni om skogen här uppe, är det produktions- eller naturskog?
Inget går honom förbi.

Det är uppsluppet och förväntansfullt i bussen. Vi puttrar över Fryksdalshöjden och styr vidare mot Rannsbysätter. Det är tidig eftermiddag men solen står redan lågt. Natten ska spenderas i en koja, ingen el men liggunderlag och kamin finns.

När vi anländer har det börjat skymma, runt om oss sluter sig en trollsk skog. Några timmerstugor hukar sig mot marken. Vid deras ände står ett muminformat samlingshus, små fönster blickar mot marken och i dess mitt står en eldstad. Jag frågar om det här är vardag för dem? Men, nej, det tycker de nog inte. Det känns som lite utöver det vanliga att sova ”ute” en natt.

Eftermiddagen blir lite av en lektion i allt. Göran Nilsson, en annan av kursens lärare, visar var man hittar bra tändvirke för brasan och hur man sedan bygger den spetsig för att slippa röken inomhus. Men dessvärre värmer den inte lika bra får vi sedan veta. Jag undrar om jag ska sparka till den för att sprida lite värme? För det är kallt här inne. Den råa luften smyger sig in och kletar sig fast under kläderna, mössan får sitta på. Göran berättar att stugorna här alltid står öppna för förbipasserande, i enlighet med sann finnskogsanda. Samma anda säger även att en bastu byggs först fortsätter han sedan.

Det hinns med lite rekognosering med en kik på en bäck som rinner nedanför stugorna innan kolmörkret definitivt sätter stopp för ytterligare rundvandringar. Det blir istället dags att samla sig runt brasan och ”ljugarhistorierna” hopar sig. Göran visar sig vara en riktig hejare på den sortens historier, men Anders ligger inte långt efter. Småningom flyttar bänkarna i stugan allt närmre elden och ett par fötter finner sin väg upp på kanten av eldstaden. Runt om oss sänker ett tjugotal stearinljus ett matt guldsken.

När hungern slutligen börjar krypa på plockas diverse kärl fram och ställs med varierande framgång över elden. Det serveras pinnbröd, frästa rotfrukter, fisk och en kulinarisk pastarätt… alla har sin stil. Den vackert staplade pyramidelden har nu för länge sedan förlorat sin form och det sticker av rök i näsa och ögon.

Jag frågar eleverna vad de tycker är det bästa med deras linje. Svaret kommer genast som från en enad front – Det här! Att åka iväg och stanna ute över natten.

Senare på kvällen kommer en riktig överraskning. Göran har bland sovsäckar och annat packat ner gitarr och stativ. Han kliver in genom dörröppningen med gitarren på höften och sjunger och spelar Dan Andersson som han aldrig gjort annat. Det visar sig faktiskt att Dan Andersson, gitarren och Göran rätt ofta uppträder tillsammans.

När tröttheten slutligen tar överhanden rullas sovsäckar ut i den lilla, men bastuvarma, kojan. Anders är optimist och säger att, ”man sover aldrig särskilt länge i sådana här kojor”. Det planeras för ett tidigt uppvaknande följt av ett dopp i bäcken där de ska fiska upp några vattenprover. Det är då de där vadarstövlarna som tidigare låg slängda över en video kommer väl till pass. Det visar sig dessvärre att hela gänget kommer sova tills det ljusnar, vattenproverna får vänta. På schemat för dagen står nämligen ett möte med glesbygdsentreprenören Lennart Svahn och nyckelbiotopsinventerare Björn Ehrenroth. Nyckelbiotop är en benämning på ett skyddsvärt naturområde, ett ställe att söka efter hotade arter på.

Det eldas i storstugan inför frukoststunden och det surrar av nyvakna elever. Ett lätt regn har börjat falla när vi något försenade rullar iväg.

Hos Lennart Svahn får vi en inblick i hur ett glesbygdssamhälle både kan växa och bidra till ett ekologiskt tänkande i stort. Svahn berättar om hur hela byns verksamhet bygger på ett ekologiskt och hållbart tillvägagångssätt. På så vis blir förmiddagen en blandning av entreprenörskap och ekologi. Vadarstövlarna åker äntligen fram och Anders kommer in med vattenprover tagna nedströms från den kvarn som byn driver. Ur de små vattenflaskorna flyter en rad småkryp ut då de vänds upp och ner över några plastbaljor som ställts på ett bord. Runt dessa skockas nu alla och olika arter identifieras. Det blir som ett snabbkvitto på hur vattnet och dess invånare mår, vissa arter är mycket känsliga för förändringar i miljön. Man kan få sig en överblick av ett område genom de fynd som görs, om det t.ex. är försurat eller påverkat av ett dammbygge.

Vid lunchtid är det dags att lämna Lennart Svahn och byn för att istället bege sig ut i skogen med Björn Ehrenroth. Vi knallar upp för en bergås där det ska finnas en potentiell skyddsvärd skog. Det är också meningen att de ska leta efter en speciell orkidé, knärot, som håller på att riksinventeras. Ofta stannar de och tittar på olika arter, Ehrenroth visar och förklarar vilka som är intressanta när man letar efter en nyckelbiotop. Det är främst en känsla för skogen som är viktig i det här yrket berättar han. Att man ska behöva kunna så värst många arter tycker han inte stämmer. ”Det räcker med att känna till de viktigaste” säger Ehrenroth.

En kort stund därefter hittar en av eleverna den växt alla gått och spanat efter, knäroten. Den visar sig sedan dyka upp lite här och var under turen. Annars hittas det tyvärr inte riktigt det Ehrenroth söker efter. Istället görs ett annat fynd, spår efter en gammal kolmila. Lycka! Och Anders, han plockar en hatt full med trattkantareller.

Tack till alla deltagare på Fältbiologi och Naturvård!

Ellen Berg

Kort om Anders Ljunggren

Ålder?
– 66, men bäst före datumet är inte ännu utgånget. Det är lite som med datummärkningen på mjölkpaketen, man måste lukta först.

Ordning eller kaos?
– Organiserat kaos. Skrivbordet är översållat med papper, men det sägs ju att huvudet symboliseras där. Så bättre fullt än tomt.

Om du får välja, tält eller säng?
– Jo, jag tältar gärna med familjen.

Bästa naturupplevelsen?
– Det var under en skidtur i Kiruna, frun och jag är ute och då ser jag ett svart sträck uppe på fjällsidan, inte långt senare kommer först en järv och sedan en till.

Vad vill du göra när du blir stor?
– Det jag gör nu.

Hur länge har du arbetat på Ingesund?
– Mer än 20 år…

Innan tiden här på Ingesund har Anders bl.a. jobbat på en folkhögskola i Kiruna. Anders utbildade sig till biolog i Uppsala och ville redan från början arbeta på en Folkhögskola.
– Jag tycker konceptet för folkbildningen och folkhögskolor är både viktigt och bra.

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s