Chefredaktören har sista ordet

Allmän linje - Grym på avslutningsdagen. FOTO: HANS HELLSTRÖM
Allmän linje – Grym på avslutningsdagen. FOTO: HANS HELLSTRÖM

2012-06-01
Det är en väldigt speciell känsla, den som infinner sig den sista veckan innan man lämnar en plats där man levt sitt liv en så här lång tid. När man packar ner sina saker i lådor utan att ha en aning om var och när de kommer packas upp igen. När man gör allting för “sista gången”, sista filmkvällen, sista promenaden till stan och sista festen flyger förbi i väntan på det sista farvälet. För mig, som lider av en hopplöst framträdande nostalgitarm blir det en nästan löjligt utdragen upplevelse där jag vältrar mig i minnen och nästan maniskt försöker memorera allt som är värt att minnas, människor, platser och känslor. För vilket otroligt år det har varit här på Ingesund!

För snart ett år sedan anlände jag, vars enda tidigare erfarenhet av Värmland var från Arvikafestivalen, till skolan utan att ha en aning om vad jag skulle förvänta mig. Skulle jag trivas med Folkhögskolan? Kan en skåning hitta sin plats i Värmland? Och skulle jag när läsåret var över ha uppnått mitt mål, att komma in på min drömutbildning på universitetet? Nu vid läsårets slut kan jag nöjt konstatera att svaret på dessa frågor är ett “Ja!” Ingesunds folkhögskola visade sig vara ett toppenställe, jag har fallit för Värmlands otroliga charm och trots att jag ännu inte fått något antagningsbesked från universitet vet jag att jag mina chanser är goda. Visst har det funnits tillfällen då jag känt mig rastlös i det lilla Arvika och när det intensiva internatslivet har frestat på nerverna, men på det stora hela har upplevelsen här varit bättre än vad jag någonsin kunnat hoppas på.

I Ingesunds reklam talas det väldigt mycket om profillinjerna i musik, vilka visserligen verkar vara suveräna, men den allmänna linjen kan hamna lite i skymundan. Det kan därför vara svårt för någon som kommer utifrån att veta vad man ska förvänta sig av den. När jag själv googlade inför min egen studiestart hittade jag till exempel nästan ingen information alls, bara en liten kort text på hemsidan. Därför vill jag gärna slå ett slag för just den linjen här på Ingesund. När jag först träffade min klass var jag lite orolig. Ingen i klassen hade en bakgrund som liknade min egen och här var väldigt få som delade mina intressen. Åldersskillnaden i klassen var stor och jag undrade om jag verkligen hade något gemensamt med alla dessa väldigt olika människor. Mina farhågor visade sig lyckligtvis snart vara helt obefogade. Under hela året har vi haft en så fantastiskt fin stämning i klassen och när vår brokiga skara har sammanfogats till en liten sammanhållen grupp är det inte utan att det har känts lite som en folkhemsdröm. Det är precis så här jag tror att folkhögskolan är menad att vara, en plats där väldigt olika människor kan bidra med sina egna erfarenheter och binds ihop av en delad vilja att studera. På det här sättet har jag lärt känna och tycka om människor som jag förmodligen aldrig hade träffat under några andra omständigheter och i mitt möte med dem även utvecklats mycket själv. Helt plötsligt satt man där på fikarasten, småbarnsmamman och sjukpensionären, den nyanlända invandraren och gymnasiedropouten, samtalade och umgicks på ett sätt som man förmodligen aldrig hade gjort någon annanstans. Det är något väldigt unikt och fräckt med det, något man definitivt måste värna om och något som man antagligen sällan kommer uppleva igen.

Mycket av detta har naturligtvis varit lärarnas förtjänst. Vi har på allmän linje haft enastående lärare som varit en stor inspiration för oss studerande. De har känts engagerade på riktigt, inte sådär slappt likgiltiga som en del gymnasielärare och grundskolelärare kan vara. Om någon har haft problem har de stöttat dem och de har inspirerat eleverna i alla de projekt de velat genomföra, vare sig det rört sig om skoltidningar, filmcirklar eller större framtidsdrömmar. De som har behövt mycket stöd har fått det medan de som haft mindre behov har fått ganska fria tyglar att forma sin egen utbildning som de vill. De har dessutom, kanske viktigast av allt, varit riktigt trevliga människor som varit en lika självklar del av gruppen som eleverna. De är tveklöst bland de bästa lärare jag någonsin haft och jag kommer att minnas dem med värme.

Allt detta har bidragit till att göra året i Ingesund så speciellt och det är därför det nu känns lite bitterljuvt att lämna det bakom mig. Men för den som har gymnasiebehörigheter att plugga upp kan jag inte tänka mig en bättre plats att göra det på och jag hoppas att de som börjar nästa år får ett lika härligt Ingesundsår som mitt. Förhoppningsvis vill de också fortsätta med den här skoltidningen som vi så blygsamt startat upp under året som gått. Det har varit ett roligt projekt som jag tror har stora möjligheter att utvecklas nästa år. Men nu har det blivit dags för mig att smälla ihop såväl datorn som resväskan, tacka för mig och lämna över min plats på skolan och skoltidningen till nästa års Ingesundare. Jag önskar er all lycka!

Kennie Sandström Stridsby