Novell – Julen då Maya försvann

train

Den lugna julmusiken från köket väckte försiktigt upp den 18-åriga Daniella på morgonen två dagar före julafton. Klockan var 07.30 men hon kände att det var tid att gå upp. Daniellas mamma Tove stod i köket och gjorde de sista julförberedelserna. Den här dagen var speciell för Daniella, hennes jämnåriga kusin Maya från Luleå skulle komma med sin familj till dem och fira jul. Daniella var uppe på sitt rum och städade bort alla saker från golvet när Tove ropade på henne och sa att hon skulle komma ner och hjälpa till med de två sista plåtarna pepparkakor. Nu var allt pyntat och allt var bakat.

Maya och hennes föräldrar Lars och Tina satte sig på tåget klockan 09.00 det skulle gå om 10 minuter, hon längtade efter att få träffa sin kusin igen. Senaste gången hon träffade henne var för 1,5 år sedan innan de flyttade från Luleå till utkanten av Skellefteå. Tina hade tagit med frukost, så nu satt de och mumsade; ost och skinksmörgås, små chokladbitar och varm choklad medan tåget rullade iväg. Det skulle ta ca 2,5 timme att komma fram, sedan ytterligare en halv timme att komma hem till Daniella. Maya tittade igenom sin väska en gång till för att vara säker på att hon hade fått med sig allt hon behövde. Datorn var med, mobilen och laddaren var med, kläder, parfym, smink, hårborste, plattång, hårtork och finkläderna, allt var med. Nu slappnade Maya av och njöt av resan, hon startade datorn, satte på en film för att få tiden att gå fortare. Hennes föräldrar satt mitt emot henne och pratade om vad de skulle göra när de kom fram och hur de skulle ta sig hem till Tinas syster.

Klockan var 11.45 och Daniella satt otåligt och väntade på att de skulle komma. Det var så mycket hon ville göra med Maya och hon trodde att det skulle ta mycket tid att göra allt. Först ville hon ta med Maya ut och visa henne det nya området de flyttat till, sedan ta med henne ut på stan och gå till köpcentret för att få manikyr och pedikyr. Hon ville också ta med henne ner till hamnen där det fanns en nybyggd innebrygga som alltid brukade vara full med snygga killar i deras ålder. Det var bara 25 minuter kvar innan Maya skulle komma hem till dem, och hon hade planerat en massa saker att göra tillsammans med henne. Det fanns ett nytt badhus uppe vid Socksahallen som hon ville ta med henne till, det var även en ungdomsgård bredvid Isaslottets gamla trädgård.

Nu var det 5 minuter tills taxin kom med Maya, Lars och Tina. Daniella stod beredd vid dörren för att öppna för dem. Det hade gått 30 minuter sedan de skulle ha kommit, Tove försökte ringa till sin syster men fick inget svar, Daniella försökte ringa till Maya med det var samma sak där, inte heller Lars svarade. Tove tog med sig Daniella och åkte in till tågstationen, men där fanns de inte. Daniella ringde till Maya igen, men fick inget svar. Nu var Tove riktigt orolig, tänk om det hade hänt dem något under resan. I panik så sprang de till polisen, talade om för dem när Maya, Lars och Tina skulle ha varit vid stationen och vilken tid de skulle ha varit hemma hos dem. Polisen började genast undersöka saken.

Nästa dag ringde Toves mobil, det var Tina ”MAYA ÄR BORTA!!!” skrek hon. Tove blev chockad och kunde inte röra en muskel, hon stod som fastfrusen i golvet på polisstationen. Hon hörde oroligheten i Tinas röst, panikslagen talade hon om det för sin dotter. Daniella skrek av smärta. Hennes älskade kusin var borta, hon kunde inte förstå det hon ville inte förstå det. Tina och Lars var okej och befann sig på Öjebyns sjukhus. En lastbil hade kört fast på rälsen och lokföraren såg den inte förrän det var försent. Han körde rakt in i lastbilen och spårade ur. Det låg delar av tåget överallt i den lilla skogsdungen, människokroppar påträffades bland alla träd men ingen av dem var Maya. Hon hade gått iväg för att köpa något att dricka när det hände och hade inte synts till sedan dess. Polisen i Öjebyn och i Piteå hade varit ute och letat efter henne hela natten utan resultat. Tove och Daniella tog nästa tåg upp till Piteå, sedan en taxi till sjukhuset i Öjebyn för att stötta Tina och Lars. Efter att polisen hade letat i ytterligare tre timmar så hittade de Mayas mobil ute i skogen, men det fanns inga spår efter henne.

På julaftons morgon kom polisen från Öjebyn till sjukhuset med hemska besked. Piteåpolisen hade hittat Maya. Hon var död. Hon hade landat med huvudet på en vass sten och dog direkt. Ett snöras från ett berg bredvid olycksplatsen hade täckt Mayas kropp. Därför hade ingen sett henne. Kroppen låg på bårhuset i Piteå. Daniella, Tove, Tina och Lars åkte dit för att konstatera att det verkligen var Maya. Tina hade floder av tårar som rullade ner för kinderna och hon klarade inte längre stå upp, hon föll ihop på golvet utanför salen. Den chockade Lars frågade sig själv om och om igen varför just deras söta Maya skulle behöva dö, medan han försökte trösta sin förtvivlade fru. De beslutade att inte gå in för att kunna hålla hoppet uppe om att det inte var deras älskade dotter. Tove och Daniella gick in istället. Daniella kom lika snabbt ut igen med strömmande tårar ner för kinderna skrikande ”NEJ!! INTE HON, GE TILLBAKA HENNE” och rusade ut från byggnaden. Det var Maya som hade hittats. Daniella rusade fram att hon nästan höll på att snubbla över trottoarkanten på sin väg bort från platsen. Tina skrek nu så att hennes röst hördes ända till parken mittemot. Nu började även tårarna rinna ner för kinderna på Lars, han satt med armarna om sin fru och torkade inte bort en enda tår. Allt hade blivit förstört för familjerna av denna olycka. Hela deras släkts jul blev en stor tragedi, och hela Luleå låg i sorg efter den omtyckta och storsinta unga flicka som nu tagits ifrån dem.

Tove och Daniella följde med Tina och Lars hem till Luleå för att kunna gå på Mayas begravning. Daniella tog en lång promenad när de kom fram, hon kunde inte gå in i huset utan hennes älskade kusin. Vart hon än gick så såg hon familjer i sina hem tillsammans med släkt och vänner för att fira jul, när hon gick ute i kylan med saknad och sorg efter Mayas död. Hon gick till den lekpark de lekte i när de var små, satte sig på gungan som fanns mitt i parken som de hade konstaterat att det var deras. Hon lät tårarna rinna. Hon önskade att det var hon som dog istället.

Den 28 december var det tid för Mayas begravning. Den hölls inomhus för att marken var frusen. Kistan var pyntad i Mayas favoritfärger. Röda rosor och blå sidenband prydde hela den vita kistan. På sidan var hennes skolfoto från förra året. Hela den lilla kyrkan var fullsatt. Hela släkten satt på första till femte raden, på båda sidorna. Hennes klass och lärare satt där tillsammans med hennes kompisar. Alla från ungdomsgården hon brukade vara på fanns också på plats. Ålderdomshemmet Rosenblad, som hon hade volontärarbetat på satt också bland alla människor. Genom högtalarna hörde man kyrkokören sjunga ”If I die young, bury me in satin. Lay me down on a bed of roses. Sink me in the river at dawn. Send me away with the words of a love song”. Det var hennes favoritlåt, alla började gråta mer när de hörde den vackra sången. Daniella satt med Tove, Tina och Lars på första raden. Hon spände varenda muskel i kroppen för att inte gråta. Hela hennes kropp skakade. Hon fick fruktansvärt ont i huvudet, men hon skulle absolut inte gråta, hon trodde att hon aldrig skulle komma över vad som hänt om hon lät tårarna rinna. Efter 2 timmar var ceremonin över och Daniella pustade ut med en stor suck. Hon hade lyckats hålla tillbaka alla tårarna.

Det hade nu gått två veckor sedan begravningen ägde rum. Daniella hade inte orkat göra någonting. Hon hade legat i sängen och drömt sig bort till den värld där Maya var. Nästa vecka så skulle hon och Tina resa hem till Skellefteå igen, hon bestämde sig att det var tid att skärpa till sig. Hon ville inte ligga deprimerad resten av sitt liv. Hon tog tag i saken och klev upp. Tog en snabb dusch. Tog på sig kläder och gick ut på en minnespromenad. Hon ville minnas allt roligt och underbart hon hade haft tillsammans med sin kusin. Alla de fina stunder de hade som småbarn, det fick henne att må bättre och komma över tragedin lättare. Sakta kom hon på fötter igen och mådde nu bättre. Det hade gått en vecka och det var tid att åka hem. Hon kramade sin moster och hennes man, satte sig i taxin med sin mamma och åkte till stationen. Hon var glad för den tid hon fick med Maya, även om hon ville ha mer tid med henne. Hon blundade och smålog, tog en djup suck av lättnad. Tåget rullade från Luleå, de var på väg hem. Hon tittade ut genom fönstret och kände att Maya tittade ner på dem. Hon var lycklig för nu visste hon att Maya alltid skulle vara med henne, och vaka över dem alla.

Skriven av: Louise Myrén.
SMF grupp 2, Höstterminen 2012