På bio just nu: Django unchained

django-unchained-poster3

Titel: Django Unchained
Skådespelare:Jamie Foxx, Christoph Waltz, Leonardo DiCaprio, Kerry Washington, Samuel L. Jackson
Regi: Quentin Tarantino
Premiär: 25 December 2012

Året är 1859, dvs två år före det amerikanska inbördeskriget. Django är en slav som efter ett brutalt förflutet hos sina tidigare slavägare möter den tyska prisjägaren Dr. King Schultz. Han behöver Djangos hjälp med att identifiera ett par efterlysta bröder som få har sett ansiktet på. I utbyte mot Djangos hjälp så erbjuder Schultz honom frihet och hjälp med att hämnas hans fru Broomhilda som nu ägs av plantageägaren Calvin Candie.

Ack, vad mycket det snackas om Quentin Tarantino. Och ack vad folk gör rätt i att snacka om honom. För ACK, vilken bra film!
Klockren karaktär efter klockren karaktär, och klockren kommentar efter klockren kommentar.

Det faktum att han själv gör som Hitchcock gjorde – syntes i bild någon gång under filmen som en liten biroll eller statist – är ett plus. Alla vill se hur denna magiker till filmskapare ser ut. Ölkaggen var fin.

”Vill du följa med på Django Unchained?”, löd frågan från klasskamraterna. Jag började överlägga med mejsjälv. Efter att ha sett Tarantinos storfilmer Pulp Fiction och Kill Bill tänkte jag att han allt är rätt blodig, dendär Herrn. Mycket blod, mycket blod, mycket blod, och en liiiiiiten gnutta blod också. Men lite blod har väl aldrig skadat någon? Det är saftigt och så pass onaturligt att det blir overkligt, och det tar bort dendär äckel-känslan.

Att knappt veta vad en film handlar om när man går på bio kan vara riskabelt – men också briljant. Det sistnämnda i detta fallet.
Jag satt vid flera tillfällen och viskade ”… yeah…” med ett brett leende på läpparna. Och det var INTE för att det skvätte blod. Det var för att man återigen hamnade i dendär Tarantino-hypnosen som jag känt under de tre av hans filmer jag sett förut. Dialogerna tar ens fulla uppmärksamhet, och vid ett tillfälle kom jag på mejsjälv med att sitta med tungan hängandes halvt utanför munnen – man blir så fast att man glömmer vart ens ansikte sitter någonstans… Och jag skulle betrakta det som en rätt bra grej. Om man bortser från diverse sneda blickar från andra biobesökare. Men jag var för upptagen med Jamie Foxx för att ens märka de blickarna. Och på tal om det:

JAMIE FOXX. Dendära grabben har man ju sett lite varstans. Men inte trodde jag att han skulle gå och bli den smutsiga western-killen som vi flickor har våta drömmar om på nätterna. Clintan – släng dej i väggen!
Men inte ska Jamie Foxx stå i rampljuset alltför länge, här va. Christoph Waltz, DiCaprio, Samuel L Jackson var alla lysande.

Filmmusiken. Behöver jag ens säga någonting? Nej?
Någonting jag har lagt märke till förut är den saliga blandningen av bra låtar som hörs i hans filmer. Och herre min Gud! Nu ställer jag frågan vi alla undrar över:
När kommer ”Quentin Tarantinos ’Django Unchained’ – The Album”?
Allt som allt: Bra film. Magnifik film. Den kommer definitivt att ses igen.

Mitt betyg på Django Unchained: 5/5
( ho ho ho, det var första femman! )

Se trailern till Django Unchained här!
–> http://www.youtube.com/watch?v=eUdM9vrCbow

/ Amanda Frisk