Livet på internat – kapitel I – ”Duschen”

”Nästa”. Den storväxta mannen som står utanför dörren har en barsk, otäck uppsyn, rakad skalle och en pistol tatuerad på halsen. Han skjuter upp dörren och ropar igen. ”Dina föräldrar hade skämts över dig om de såg dig nu! Du är en skam för skolan! Du kommer att få ångra att du från första början fick idéen att komma hit. Lägg kläderna utanför dörren och gå in. Och grabben, tappa inte tvålen. Ha-Ha-Ha.”

Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig, men något liknande den klassiska fängelsescenen som tagen ur ”nyckeln till frihet” jag beskrev ovan var bilden som jag målat upp. Så, när jag kom till skolan första gången tillsammans med mina föräldrar, så var det inte mitt rum, eller skolan, som jag var intresserad av. Jag letade upp duschrummet med detsamma, och det var med hög puls och en känsla av rädsla som jag öppnade dörren. Vad skulle jag möta där inne? Så tog jag mod till mig och steg in i rummet. Och vad jag möttes av var inte nära den bild jag hade haft i huvudet. Där fanns inte någon barsk storvuxen man med tatueringar med rakad skalle, det fanns inga galler, inte heller var det vitt kakel på en vägg med fastmonterade duschmunstycken på rad. Nej, där inne i rummet fanns ytterligare två rum. Och i varje litet rum fanns en dusch, en bänk och några krokar. En dusch som man duschade ensam i, inte tillsammans med andra interner (läs: elever). Jag hörde en änglaskara förkunna det glada budskapet med en sång. Där inne skulle jag utan fara för mitt liv till och med kunna tappa tvålen, om jag nu inte hade använt mig utav flytande tvål vill säga. Jag blev glad vid tanken på att få duscha själv, och inte bli duschad i grupp av en stor man med en brandslang.

Jag har så länge jag kan minnas haft två duschar att välja mellan hemma, samt ett badkar, som jag har delat med mina familjemedlemmar. Jag har sällan behövt fajtas om att få tillgång till duschen. Någon gång har min lillasyster likt Eva i Eva och Adam ockuperat mitt favoritbadrum. Men det har endast varit någon enstaka gång. Så, när jag bestämde mig för att flytta till ett internat och plugga så förberedde jag mig på en ordentlig omställning. Jag skulle komma att dela inte bara dusch, utan även toalett med andra människor. Tanken skrämde mig. Jag förberedde mig psykiskt i veckor för att klara av det som väntade. Vid det här tillfället är det nog dags att berätta för dig som läser detta vad det hela rör sig om. Det är nog rättvist att säga att jag har vad som i folkmun kallas för ”hypokondri”, vilket innebär en rädsla för att bli sjuk och inbillning av diverse sjukdomar. Därför grämde tanken mig; att sitta med rumpan bar på samma plast-ring som någon annan suttit på en stund tidigare. Duschen visste jag inte vad jag skulle tro om, men en toalett är en toalett och kan inte vara mycket annat än en toalett. Oavsett om den delas av flera personer eller inte. Som tur var, så visade det sig när jag kom till mitt rum första gången att där andra hade en garderob, hade jag en toalett. En alldeles egen toalett, som var min. Bara min. Jag gjorde ett glädjeskutt och hypokondrikern i mig andades ut.

Så, allt löste sig till min fördel. Jag kunde släppa de otäcka tankarna om iskallt vatten, slangar och storvuxna män. De kom aldrig att bli verklighet. Men, helt okomplicerat är det inte att dela dusch med 20 andra personer, det skulle jag snart bli varse. Det är nämligen så, att jag under mina månader här har kommit att inse att det finns individer på skolan som tagit med sig sina vanor hemifrån, till sitt nya hem. Det kan vara bra vanor, som att någon alltid diskar, både sitt eget och andras. Men så finns det de vanor som jag önskar att folk inte tagit med sig hit. Vad jag syftar på är sexuella vanor av självtillfredsställande karaktär. Jag ska dela med mig av en anekdot som inträffade för ett par månader sedan i ett försök att bringa lite klarhet i frågan.

Jag gick som vanligt in i den högra av de två duscharna, anledningen är att jag under begynnelsen av min tid på skolan kastade ett getöga in i den vänstra och bestämde mig för att aldrig duscha där, då den möglar. När jag går in i duschrummet så klär jag av mig och hänger min handduk och mina kläder på krokarna på väggen, ställer tvål och schampo på bänken, och vänder mig om för att gå in i duschen. Men, i samma ögonblick som jag sätter ner foten inne i duschen så halkar jag och faller till marken. Jag gör en klassisk bananskals-vurpa och famlar efter duschdraperiet i hopp om att inte falla, men det är förgäves, och fullkomligt ograciöst landar jag på golvet med en duns. Rummet är litet, och jag fyller upp hela från kortsida till kortsida där jag ligger utsträckt på marken. Öm i kroppen reser jag mig upp och när jag ställt mig upp och ska ta några staplande steg märker jag att min fot inte får något fäste mot golvet, det är som att jag har doppat den i såpa. Jag lyfter upp benet och vinklar foten så att jag kan se dess undersida, och från den hänger en vit tråd, som jag i min vildaste fantasi hoppas ska vara tvål. Men, jag inser ganska snabbt att så inte är fallet.

Jag sköljer av min fot och tvättar den grundligt med tvål. Sedan häller jag tvål på golvet, och skrubbar det med min fot. Jag duschar, och lämnar sedan rummet, ärrad av händelsen, fysiskt, men mest psykiskt. Efter den dagen sköljer jag noggrant golvet i duschen innan jag kliver in i den.

För att sammanfatta det hela; när det kommer till att dela dusch med 20 andra på ett internat, så har man inget val, det är bara att skölja golvet och gå in. Duscha bör man, annars dör man. Eller, åtminstone de som tvingas stå ut med odören. Skulle du mot all förmodan efter noggrann sköljning av golvet ändå inte känna dig säker, kan du ju alltid duscha i duschen som möglar.

Varning! Risk för halka och befruktning.

Adam Karseland