Mysteriet på Ingesund

Tidigt imorse när solen gick upp över Ingesund, var något annorlunda. Vi märkte det, en efter en. En del av oss såg det med en gång, andra gick förbi utan att reagera. Själv märkt jag det först när mitt finger råkade trassla in sig i det när jag skulle stänga min dörr. Och vad är då ”det”?
– Jo, det lilla paket som hängts på mitt dörrhandtag.

Min första impuls var att slita upp plasten och sluka den lilla kakan utan att reflektera något vidare över hur det kom sej att den hängde på min dörr. Och det var precis vad jag gjorde också. Och när jag tuggat sönder vartenda litet havregryn i den delikata chokladbollsliknande pralinen, ungefär 3.5 sekunder senare, så vecklade jag upp den lilla lappen som satt ihopvirad i paketsnöret.
Under den lilla stund det tog att vända lappen rätt så att jag kunde läsa vad som stod på, så var jag naiv nog att lyckas utveckla en fantasi om att det skulle stå ”Vera Amanda, du är vacker”, eller ”jag är glad att jag har fått lära känna dig”, eller åtminstone ”ska vi hångla?”. Det var ju trots allt Alla Hjärtans Dag. Men det som stod var något mycket finare än jag väntat mig.

”Livet är en blomma och kärleken dess nektar”

Snacket gick. Ett vittne från Västgården hävdade att gåvorna var på plats redan vid tre-snåret, natten till idag. Vi som var säkra på vem det var gav oss på personen i fråga för att tacka, men de misstänkta nekade, en efter en.
Vem är såhär god, ambitiös, givmild och romantisk, som bakar till en hel folkhögskola, och ger sig upp mitt i natten, vandrar genom korridorerna och omsorgsfullt knyter en liten rosett på varje elevs dörrhandtag?

Ingen fattade någonting.

Du ängel därute – vi tackar för det fina du gjorde.