De bästa TV-serierna någonsin

twin peaks

Guldbaggegalan är över och så är även Oscarsgalan i Hollywood. Även om man inte ska underskatta en riktigt bra filmupplevelse så vill jag passa på att slå ett slag för de fantastiska TV-serier som den där Oscar aldrig bryr sig om att ge någon uppmärksamhet. Så här har ni dem, med viss inbördes ordning. De bästa TV-serierna någonsin!

1. Twin Peaks
En ung kvinna vid namn Laura Palmer hittas död på en strand i den lilla staden Twin peaks, Washington. Mysteriet kring hennes öde växer och den kaffeälskande FBI-agenten Dale Cooper blir inkallad för att hjälpa de lokala polisförmågorna med utredningen. Det visar sig dock att denna mordgåta bara är toppen av ett isberg, och under ytan döljer sig än större orosmoln.
Dale Cooper, däremot. Han verkar trivas i Twin Peaks. Det är något speciellt med djupa granskogarna. Och hans nya favoritcafé serverar förbaskat gott kaffe.

2. Louie
Serien är skapad av den New York-baserade stand up-komikern Louis CK som också spelar sig själv, komikern Louie. Han är far till två döttrar och har nyligen gått igenom en skilsmässa. Handlingen kretsar kring hans vardag som pappa, singel och komiker.
Det är svårt att veta vad som är fakta och fiktion, vad som är rent påhitt och vad som är självupplevt. Men det är egentligen helt irrelevant. Serien är i vilket fall fantastisk och blandar humor och allvar till en unik hybrid som jag aldrig tidigare har upplevt. Framför allt är Louie till skillnad från många andra TV-serier oförutsägbar och avsnitten har en förmåga att ofta välja den dörr man inte hade väntat sig. En egenskap som även Twin Peaks besitter, om än på en mer surrealistisk nivå.

3. The Office (US)
Som namnet antyder utspelar sig The Office på ett kontor, och serien är en så kallad mokumentär. Den är – med andra ord – som många andra TV-serier helt fiktiv, men filmad och berättad på ett dokumentärt sätt.
Kontoret är beläget i den något intetsägande småstaden Scranton, Pennsylvania och huseras av pappersföretaget Dunder Mifflin. Till en början kan man missta det för en vanlig, ganska tråkig arbetsplats men redan när chefen Michael Scott kommer in i bilden visar det sig vara långt i från sanningen. Han är nämligen exceptionellt galen, otrevlig, fördomsfull och konstig. Vid hans sida ser man inte sällan den insmickrande försäljaren Dwight, som utöver sitt intresse för papper också ägnar mycket tid åt rödbetsodling, tysk kultur och Battlestar Galactica.
Den resterande personalen -bestående av mer eller mindre alldagliga karaktärer – försöker oftast sköta sitt jobb något sånär, men Michael stjäl ständigt fokus med sina ogenomtänkta projekt, idéer och trakasserier. Mest synd är det om den tystlåtne Toby som av oklar anledning ofta blir utsatt:http://www.youtube.com/watch?v=-HFHsF-zJy4

Bubblare: Lost
Jag minns att jag av gammal vana sjönk ner i den mjuka TV-soffan en onsdagkväll. Utmattad och öm i kroppen efter ett hårt innebandypass flydde jag in i djungeln av kanaler som den välklädde och jovialiske figuren Robert Boxer hade planterat i familjens tjock-TV. Till slut bestämde jag mig för att lägga mitt underhållningsöde i TV4s händer och det skulle visa sig bli ett av de bättre besluten jag tog i mina tidiga tonår. Det var nämligen den här kvällen som Lost hade premiär på svensk television, och jag var fast redan vid premissen:
Flygplanet Oceanic flight 815 störtar på en tropisk, till synes öde ö, och en grupp passagerare lyckas ta sig ur det brinnande vraket levande. Det första avsnittet skildrar olyckan och hur de strandsatta resenärerna hanterar katastrofsituationen.
Första säsongen var fantastisk. Även säsong två var riktigt bra. Anledningen till att Lost inte riktigt kvalar in på listan är dock att serien spårade ur mer och mer för varje säsong. Då det klokaste hade varit att sakta ner tuffade istället Lost-tåget på precis som vanligt, i en till synes obegriplig riktning. Vad som till en början var ett gripande drama i en häftig miljö hade sakta men säkert förvandlats till 55 minuter effektiv mindfuck. Till slut tröttnade jag, och ärligt talat har jag ännu inte sett upplösningen i sista avsnittet. Eller så har jag gjort det och blivit så förvirrad att mina psykologiska försvarsmekanismer ingripit och suddat ut minnet. Trots denna überambivalenta blandning av sågning och hyllning vill jag avslutningsvis betona det sistnämnda. Lost förtjänar framför allt att nämnas för att jag – oavsett hur många TV-serier jag älskat och förlorat mig i – aldrig glömt min första kärlek.

Adam Elmervik