Redaktionen besöker Boda Borg

Boda borg 3

Redaktionen för Ingesundsbladet bestämde sig för att göra något utöver det vanliga. Och det resulterade i Boda Borg – huset där man får vara alla åldrar på en och samma gång.

Först lite info:

Vad är Boda borg?
”Det låter som en hoppborg, eller kanske en lekplats”, är vad man kanske tänker när man hör namnet. Man kanske tänker att det är något man som småbarnsfamilj kan åka på, och låta barnen springa och leka medans man som förälder håller ett vakande öga och läser en tidning.
Gott folk – då har man fel.
För vad är Boda Borg för något?
En lekplats, jovisst. Men en lekplats för de som klippt alla band med sandlåda och platsleksaker och att dricka låtsas-te ur en pytteliten servis.
Detta är lekplatsen för de lite äldre, modigare, och äventyrslystna barnen och vuxna som är ute efter en rejäl dos av tankeverksamhet, samarbete, uppmärksamhet och fysik.
Boda Borg består av ett stort gäng så kallade Questar – en serie utmaningar man ska lösa i lag om 3-5 personer. Varje Quest innehåller 2-5 rum, och de följer alla samma tema. Någonting som finns i rum 1, kan man behöva komma ihåg till rum 3, till exempel. Det gäller att vara uppmärksam.

Man har 3 minuter på sig i varje rum. Går tiden ut så hörs en sån där ”du har misslyckats, din sopa”-signal, och man får gå ut, och antingen ge upp eller börja om. Klarar man utmaningen ett rum, hörs en ”du är inte helt värdelös, ändå”-signal, och en grön lampa leder en vidare till nästa rum. Samma visa gäller där, men oavsett var någonstans man befinner sig i Questen när man misslyckas, så måste man börja om från början om man vill ge det ett till försök. Klarar man en hel Quest belönas man med en stämpel på sitt Boda Borg-kort.
Man väljer Quest utefter vad man är sugen på: Grön – om man vill tänka, Röd – om man vill ha en blandning av att tänka och fysik, Svart – nästan enbart fysik, om man är villig att krypa, klättra, hänga, dansa osv. Inga förkunskaper eller speciell utrustning krävs för att ta sig av Questarna.
Tanken är att Boda Borg ska fungera ungefär som ett dataspel – fast på riktigt! Att tillbringa en dag på Boda Borg är en helt unik upplevelse där alla ens sinnen sätts på prov.
– Vera Amanda Frisk

Vår nöjesreporter Adam Elmervik tycker här nedan till om hela äventyret.

Det första vi får lära oss är att vi egentligen inte går in i ett vanligt rum när vi öppnar en av dörrarna i den myllrande passagen; vi entrar en quest. Den stora tegelbyggnaden visar sig vara något av en gigantisk spelplan, där rummen är rutor och vi amatörjournalister plötsligt har förvandlats till spelpjäser. Målet är – utöver den rent underhållande aspekten – att samla på sig så många stämplar som möjligt. Och för att få pryda sitt spelhäfte med en stämpel måste man klara sig igenom en hel quest; det vill säga ett antal rum som tillsammans bildar en fysisk och/eller mental hinderbana.
Ingesundsbladet ger er, i viss inbördes ordning:

Topp 3: Bodaborgs bästa questar!

1. Maya
Ett indianäventyr i mystikens tecken. Uppdraget tar sin början i ett mörkt mayatempel, och målet är ta sig till skattkammaren. Något som visar sig vara lättare sagt än gjort.
2. Alcatraz
Längst bort i en av Bodaborgs många korridorer hittar man en till synes autentiskt fängelsecell. Det verkar som att vi har teleporterats till en liten ö strax utanför San Francisco. Den kalla, blanka stålsängen är nästan lika rostig som burens galler och plötsligt handlar det inte om att skaffa fåniga stämplar. Det handlar om att fly!
3. Mix it, groove it, play it!
Precis som namnet antyder så var denna quest något som passade den sjungande och låtskrivande redaktionen som hand i handske. Här finns equalizers, dansgolv och inspelningsmöjligheter. Sitter du inne på ett riktigt bra gehör så är det här du får din chans att briljera!

Adam Karseland har också skrivit en krönika på ämnet.

KRÖNIKA – ETT VUXET BARN

”Hur gammal är du?”
”Jag är nitton”
”Din kropp är nitton, men hur gammal är DU?”

Hen frågade mig hur gammal jag var, och jag svarade, men tydligen tolkade jag inte frågan på det sätt som den var menad från hens håll. När någon frågar hur gammal jag är, så svarar jag hur många år jag har vandrat på denna jord sedan jag kröp ut ur det mörka utrymme som jag legat i under cirka nio månaders tid. I mitt fall är det just nu nitton år, snart tjugu år. Men, jag har förstått att det finns en annan aspekt på det hela. Somliga ser det som att man har en fysisk och en psykisk ålder. Och sedan jag började se det på det sättet och grunna på det, så känns tanken inte särskilt främmande.
När jag föddes var jag 54 centimeter lång, och i dag slår jag i huvudet i de flesta dörrposter jag passerar genom. Min kropp har vuxit på längden (och sedan jag började här på folkhögskolan även på bredden), och mina fötter och händer har blivit större. Men har JAG vuxit? Visst, jag har förstått att äter man en legobit så kommer den ut så småningom, och det gör ont. Välter man ett isblock från en bro ned över en passerande bil så finns en överhängande risk att man får repressalier från en stressad småbarnsförälder vars biltak behöver en reparation. Om man inte gör sina läxor får man inte höga betyg (om man inte är välsignad med en medfödd naturbegåvning i form av exempelvis fotografiskt minne). Mitt konsekventtänk har utvecklats, och i en del andra avseenden har jag vuxit, inte bara fysiskt utan även psykiskt. Men det som är JAG, min personlighet, i ärlighetens namn tror jag inte att den biten har åldrats en minut sedan jag var 54 centimeter lång. Jag må ha utvecklat en smak för exempelvis snus och rött vin, men egentligen borde jag inte få förtära någon av dem (framförallt inte snus, då jag har för mig att tanken inte är att man ska svälja det), för att det helt enkelt är olagligt då jag i själva verket inte är nitton år gammal, utan åtta, fem, tolv, och sjutton.
En äldre bekant till mig delade för en tid sedan med sig av sin syn på att åldras. ”Jag ser det som att varje gång jag fyller år, så får jag en ny ålder, men förlorar inte någon av de jag redan har.” Till en början förstod jag inte budskapet, men så här i efterhand tänker jag att vad hen menade kanske var att man ibland är tio år gammal, och ibland 85. När man amorterar på sina lån kanske man är i medelåldern, men när man sedan går ut för att ge sina ungar fart när de gungar, är man inte äldre än vad barnet i gungan är.
Och med tanke på de här tankarna om ålder och tid, så vill jag berätta om något mycket spännande som jag var med om för ett tag sedan. Det är nämligen så att jag har rest i tiden. Jag vet hur det låter, och ni kanske inte tror mig, men det är sant, så ge mig åtminstone en chans att förklara. Jag och de andra som jobbar med tidningen, vänner till mig, har hittat en tidsmaskin. Den ser inte riktigt ut som jag tänkt mig en tidsmaskin när jag fantiserat om fenomenet. Det är inte en ubåt på land med en massa tjocka kablar och spakar och blixtrande ljus. Det är ett tegelkomplex beläget mitt i Karlskoga, och skaparna av den har döpt den till Boda Borg.
Boda Borg är ett stort hus, ett mycket stort hus, med flera flyglar, våningar och korridorer. Man betalar en summa pengar i receptionen när man anländer, och får sedan resa fritt i tiden, hur långt och länge man vill. Och utöver en tidsmaskin så är platsen så mycket mer, det är en enda stor borg full av nöje. Jag och mina kollegor uppehöll oss i borgen i ett par timmar, och när jag kom ut därifrån och satte mig i bilen för att åka hem så pumpade mitt blod snabbt genom kroppen och jag var alla de åldrar jag samlat på mig genom åren, på en och samma gång. I flera timmar hade vi krupit på våra bara knän genom hemliga utrymmen i fängelser, djungler och spökhus. Vi hade löst gåtor och äventyrat om inte våra liv, så i alla fall våra stela leders rörlighet. Vi hade skrattat, gråtit glädjetårar och vrålat. Och inte en gång sedan jag kom tillbaka hit till verkligheten har jag kunnat släppa tanken på Boda Borg, tidsmaskinen. Jag vill tillbaka, återvända och uppleva allt en gång till, jag har inte fått nog! Likt en missbrukare har jag abstinens och drömmer om att bara en gång till få krypa på mina bara knän genom trånga utrymmen, genom äventyret.
Väl tillbaka i verkligheten är jag nu inte bara fysiskt utan även psykiskt nitton år gammal. Men jag vet, att jag när som helst kan resa tillbaka till vilken ålder jag än behagar. Det enda jag behöver göra är att åka tillbaka till borgen av tegel, till tidsmaskinen, den som faktiskt finns på riktigt. Och det kommer jag att göra. Boda Borg har lärt mig flera saker, bland annat att jag inte längre är lika smidig som jag var när jag var 54 centimeter lång, att en hög ålder inte är en garanti för att klara de svåra utmaningar man ibland ställs inför, men framför allt att jag inte är ett barn längre. Inte heller är jag vuxen. Jag är ett vuxet barn.