NOVELL: Bara en hjälpande hand

De lätta fotstegen hörs slå i asfalten i en jämn rytm. Det stumma underlagets motstånd förmedlas upp genom sulorna på de nyinköpta Asic Gel Convertersskorna. Stumt vibrerar lårmusklerna under polyestertightsen.
Steg för steg. Skön känsla, endorfinet flödar. En nöjd känsla.


Nya skor. Var tvungen ut. Måste prova.
Lungorna suger girigt i sig av syret som dras in via varje andetag. Svidande. Vill ha mer. Andningen blir rytmisk. I ett med stegen. Medvetet för bästa syreupptagning.
Han tittar ner. Ser den gula tåspetsen försvinna under sig, för att genast bytas ut mot den andra. Bra puls. Han känner sig stark. Fri på något sätt.
Tillvaron är cool, allt är bra.
Känner hur han blir ett med underlaget, omgivningen. Frihet.
Ett lätt duggande tar vid.
Han bryr sig inte utan springer vidare.
Efter en stund.
Han stannar upp, vilar. Suger i sig av vätskan från midjebältet. Tittar upp mot himlen. Möter de lätta dropparna. Låter sig träffas. Lätta dunlika smekande träffar.
Hämtar andan. Återhämtar sig snabbt. Full av energi.
Sätter tillbaka flaskan i bältet. Förbereder sig. Bestämmer sig.
Tar en ny väg. Oprövad mark.
Det nya mjuka underlaget är inte som det hårda svarta asfalttäcket. Mer krävande. Suger mer. Musklerna får jobba hårdare. Mjölksyran ökar, gör sig påmind.
Måste andas med magen. In, ut, rytmiskt.
Bli ett igen, med spåret.
Börjar tänka på annat istället, inte tänka på träningen. Kroppen försvinner. Allt blir lättare igen. Mjölksyran försvinner.
Tittar på klockan. Tänker; det är tur att det finns elljusspår.
Gläder sig åt kvällen.
Måste hinna till affären innan. Glömde ju en del saker i förmiddags.
Middag för två.
Med tända ljus.
Dunkel belysning och soft musik.
Blommor i en vas, bara för henne.
Och bara de två. Bara ögon för varandra.
Hon ler mot honom, han ler tillbaka.
Han sträcker sig efter hennes hand.
Känner nervöst efter i fickan. Den lilla fyrkantiga kubliknande asken är kvar.
Ikväll ska det ske. Han är så lycklig.
Ser fram emot kvällen.
Hon ska bli hans. Hon och han, som yin och yang. Förenade, odelbara. Förälskade.
För två år sedan.
Han spillde kaffe med mjölk över hennes blus. De krockade i dörröppningen till ett café. Han hade hälsat på en bekant, pratat lite och sedan vänt sig om och där stod hon. Alldeles för nära. Så nära och fortfarande med rörelseenergi. Och hennes blus blev översållad med, och tack och lov för att det bara var ljummet, en beigebrun sörja.
De kunde än idag skratta åt den gången.
Ödets ironi.
Sådant var bara livet.
Och han var lycklig för detta. Om det inte vore för henne, så hade livet inte varit detsamma.
Hon var hans allt. Och ikväll skulle han fråga henne.
Lyckligast.
Regnet ökar i intensitet och väcker honom tillbaka i nuet. Han stannar till, vet inte riktigt vart han är. Ny mark.
Mörkret börjar lägga sig tätare kring honom och elljuset orkar knappt tränga igenom.
Tittar sig omkring och drar kapuschongen över huvudet. För att stänga ute det blöta.
Löven som täcker marken, dämpar ljudet från hans steg. Endast andningen hörs. Det mjuka underlaget mattar hans krafter. Energin går nu åt andra hållet. Ner i skorna och ut genom sulorna. Ner bland löven och utan stuns. Försvinner.
De dämpande sulornas effekt var borta, ingen returstuds.
Svetten letar sig ner i ögonen. Svider. Torkar av sig med tröjärmen. Fortsätter ändå springa. Andas girigt. Mjölksyran gör sig åter påmind.
Blir störd. Något avbryter hans koncentration. Ett ljud.
Ett ljud som inte hör hemma, inte nu och aldrig.
En flickas gråt.
En flickas bedjande.
En flickas hysteri.
En flickas skräck.
En flickas utsatthet.
En flickas nöd.
Han stannar till. Lokaliserar. Ser bilder inom sig. Ser flickan.
Instinktivt fortsätter han rakt in bland buskar och snår. Avviker från spåret, mot ljudet som låter närmare nu. Känner hur något rispar honom över ansiktet. En gren. Tar sig spontant åt kinden.
Ett ögonkast, skymtar blod. Bryr sig inte. Har bara ett mål. Ljudet av flickan.
Närmar sig. Tänker plötsligt på hur det måste låta. Som en skenande elefant. Ler tafatt inombords.
Närmar sig en glänta, en öppning.
Ser två skuggor som tycks brottas med varandra.
En på rygg. Flickan tänker han. Kämpande, skrikande, hysterisk.
Och mannen. Stor, grotesk, stark. Påtvingande, våldsam. Med höjda armar. Måttar slag mot den späda.
Som tystnar.
Mannen hejdar sig något. Ser mot honom, elefanten, in i mörkret, in i buskaget, utan att se, ovetande om vad som kommer rusande mot honom. Får en vild blick, panik. Reser snabbt på sig. Börjar fly åt motsatt håll.
Ut från buskarna, med en enda tanke.
Måste rädda flickan.
Han knäböjer intill henne, lyfter hennes huvud, lägger det i sitt knä, vaggar henne. Fumlar efter mobilen, slår ett nummer.
Han pratar lugnt till henne. Tröstar. Synar henne. Försöker rätta till hennes klädsel. Fumligt, tafatt. Ovan över hur han ska bete sig. Vill henne bara väl.
Inget svar.
Hon vaknar till, tittar upp. Rädslan lyser ur hennes ögon. Ett förskräckt skrik hörs.
Han försöker lugna henne.
”Allt är bra nu, du behöver inte vara rädd, han är borta. Du är trygg nu.”
Försäkrar att allt är helt okej nu.
Hon kryper räddhågset ihop. Som en liten hundvalp. Tittar oförstående, osäkert med stora ögon på honom. Som ett skadat djur. Drar lätt i sina trasiga kläder.
Han försöker förklara vad som har hänt.
Hon backar krypande undan. Ett omänskligt läte, lyssnar inte. Skriker, ”Pervo”.
Nu hör han fler röster. Bra tänker han, fler som kan förklara.
Röster som snabbt närmar sig gläntan. Upphetsade. Arga. Uppretade. Som en mobb.
Flickan sneglar rädd mot det anstormande ljudet. Förskräckt börjar hon åter att yla.
Han försöker åter att lugna henne. Tröstar.
Mobben kommer som en vild djurskock framrusande ur buskarna, vilda i synen, blodtörstiga, rakt mot honom.
Innan han fattar, får han en vansinnig spark i sidan. Tappar mobilen. Tappar luften.
Han faller omkull, blir liggande. Skriker inte, kan inte. Säger tyst, ”Inte jag. Inte jag.”
Fler slag, fler sparkar.
Flickan backar undan, förskräckt, förstår inte. Gråtande.
Han kryper ihop, försöker skydda sig. Smakar blod.
Mobben överöser honom med ännu fler slag, med ännu fler sparkar. Spottar ut okvädingsord. Kallar honom saker som han aldrig har blivit kallad för förut. Allt hamras mot honom. Något går sönder.
Han förstår inte. Tankarna virvlar. Det är ju fel. Inte jag, någon annan. Inte mig. Snälla.
”Jävla missfoster!”
”Din perversa jävel!”
”Fy fan vilket jävla äckel!”
Någon plockar upp en sten. Måttar ett slag.
Han har blod i ögonen, kan inte se, försöker resa på sig. Tankarna rusar. Vad händer? Jag ska inte vara här. Måste hem till min flickvän. Måste fria.
Ett slag, ett krasande ljud.
En tår lämnar hans kind. Tänker igen, jag ska inte vara här. Borde inte vara här, min flickvän väntar på mig.
Bedövad.
En ny smäll när handen med stenen åter låter all sin vrede landa i hans bakhuvud.
En blixt och allt blir svart. Verkligheten tar sin tillflykt ut i mörkret. Han sjunker ihop i ett töcken. Ett stort svart hål. Han faller djupare. En mörk dimma.
Känslorna tynar bort. Osammanhängande röster. Allt försvinner in i en dröm.
Han tittar ner på sina skor, de nya, ser hur de rusar iväg, på flykt. Han tittar upp, ser henne. Försöker nå, sträcker ut sin hand. Men ingenting sker. Konstigt, tänker han.
Gnistan i hans ögon avtar, med en ensam tår.
De mjuka löven bäddar in honom i en plågsam tystnad.
Ville bara hjälpa.