Novell: Utan eget värde

Hon möttes av ett ansikte, det var hennes eget. Bilddagboken visade upp hennes svallande ljusa hår och hennes havsblå gnistrande ögon. Allting stämde, det var hennes ansikte, men hon hade aldrig någonsin poserat så där.


Kroppen spändes, hon stelnade till. Tårarna steg upp i ögonvrån, hjärtat slog kraftigt i bröstet på henne. Ångesten grep om henne, bakband hennes händer, stampade på hennes själ, förblindade.
Lina huttrade till.
Vem? Vad hade väl hon någonsin gjort?
Tänk om någon i hennes familj skulle se bilden. Skammen fick huden att dra sig samman, knottras av obehag, tårarna pressade sig fram. Rann i strida strömmar utmed kinderna. Lina torkade med baksidan av handen, en hastig och omedveten rörelse. Näsan kändes igentäppt, behövde luft.
Hon slog ihop laptopen, önskade att allt skulle försvinna.
Lina lät kroppen sjunka ned på sängen, tankarna bäddades in i svart sörja, tankarna fladdrade likt svarta olyckskorpar, väsnades i hjärnan.
För varje dag hade det blivit allt svårare att gå vidare, allt mörkare och dystrare. Glåporden bet sig fast. Känslan av utanförskap värkte inombords. Var hon onormal?
Tretton år gammal och allt hon orkade tänka på var döden, en räddare i nöden. Det var den enda utvägen som skulle kunna ge frid.
Allt hon velat i sitt unga liv var att man skulle älska henne för den hon var. Hon önskade bara att hon kunde få ta del av andras gemenskap. Tårarna vätte kudden.
Handen sträckte sig i en omedveten gest efter mobilen. Hon måste se om de skrivit någonting mer. Hennes sociala nätverk var nu endast ett svart hål, fyllt av hatmeddelanden.
Hon fick ingen ro.
Har du inte tagit livet av dig ännu?
Hon läste raden om och om igen. Var det en enda person som skrivit det, eller var det fler?
Inom sig kände hon att det var flera individer. Att de var flickor. Flickorna hade en tendens att vara för jävliga.
Viljan att gå dem till mötes förstärktes, följde henne från morgon till kväll. Så många sömnlösa nätter och så mycket tårar i dess ensamhet.
Hon hade inget eget värde, en slav under andras tankar. Dränkt i glåpord, tillintetgjord. Kränkt. Ändå höll hon fasaden uppe, familjen fick inget veta.
Ryggen kröktes, huvudet sänktes och osäkerhetens steg tog över allt mer. Vem var väl hon att tro på framtiden. Den fanns inte.
Ett liv som nätmobbad. Vem skulle tro på henne om hon sade någonting, hennes ord var ju inte värda vatten. Livet var endast ett bottenlöst hål, Sankt och fyllt av dy.
Lina slöt ögonen. Tankarna var uppgivna, trasiga. Ödsliga, likt övergivna gårdar. Tomma och kalla.
Facebook, Twitter, det var lika illa över allt. De grep efter henne överallt, ställen där hon tidigare känt sig trygg. Nu fanns det ingen trygghet, inte ens hemma. Telefonen fanns alltid inom räckhåll, datorn och vad skulle hon ha för liv utan dem. Allt var en cirkel av ondo. De fanns med henne i allt, jagade, skrämde. Smärtan kändes övermäktig.
Lina reste sig, bestämt. Hon hade gjort ett val. Ryckte åt sig den röda dunjackan. Måste ge sig av, mamma fick inte veta. Ingen, absolut ingen skulle få stoppa henne. Det var nu hon skulle få ro. Hjärtat, själen, tankarna skulle äntligen få vila.
Förlåt mamma!
Med frusna tunna fingrar greppar hon telefonen, stapplar sig likgiltigt fram. Förtvivlan är det hon känner. Sätter sig ned, kanar ned för den höga banvallen, blickar mot spåret. Tåget, hennes räddare. I tanken är tåget det enda som kan befria henne från det onda, ta bort hennes plågor.
Med stela fingrar, messar hon till mor. Förlåt, förlåt ta hand om dig och lillebror.
Med simmig blick går hon utmed spåret, ser en skugga längre fram. En flicka på huk, en liten späd kropp i väntan på tåget. Skyndar på stegen, fötterna springer. Hon greppar henne, drar och sliter, ljuset närmar sig, ljuskäglorna spelar över den kalla marken.
Skriken. De kommer från henne själv.
”Kom, sitt inte där. Du kan inte stanna kvar”.
Lina får henne med sig, trycker henne intill sig. Tåget rusar förbi.
Vaggar henne sakta fram och tillbaka.
”Nu är det över, nu är det vi”.
Leende ögonen möts, kramar som krampaktigt klämmer dem samman, ingen vill släppa den andra.
Orden som formas, forsar fram.
”Varför?”
Lina berättar och Kajsa gör det samma. Nätmobbade offer, var de båda två och så mycket negativt de fått utstå, men nu är det över.
Istället för att möta döden, lät ödet föra dem samman, räddade från döden båda två.
De hade mötts genom impulser som ingen anat konsekvenserna av. Istället för döden, fann de värme, vänskap och hopp.
Framtidstro tog plats i deras liv, i deras trasiga själar. Mörkret omslöt dem, marken var stenig intill rälsen, ogästvänlig och fattig. Men nu fanns där liv, värmen spred sig inombords. Lina sa det högt en sista gång som för att smaka på orden. ”Nu är det över, för vi är två”.

Tove Birkeland Brandt
Publicerad: 2013-12-16