Willi Jutzi

Egentligen så borde man skriva om en så kallad sann historia som handlar om något läskigt, något makabert som kan få ditt blod att frysa till is eftersom det är något jag är lite av en expert på. Mina bokhyllor är fyllda av både svenska och engelska böcker om brott och det övernaturliga, om både seriemördare och brottslingar som aldrig riktigt lyckades med sina planer på att begå brott. Men jag har trots detta en mer romantisk sida, och därför vill jag skriva om den här historien. Historien är sann, och skedde under andra världskriget. Huvudpersonerna är en kvinna och en man som blev förälskade i varandra. De ville bara leva med varandra och skapa ett liv tillsammans men kriget stod mellan dem. Kriget, och hatet mot tyskarna. För mannen, Willi Jutzi, var en tysk soldat som hade gjort sin plikt i kriget mot de allierade både i Polen och i Frankrike. Men han var trött på hatet mot tyskarna, och när han fick höra att han skulle omplaceras till ett land som hade bett om tyskarnas hjälp i kriget mot de allierade, så blev han väldigt glad. Kanske såg han fram emot att äntligen bli en verklig hjälte i ett land där invånarna skulle uppskatta närvaron av honom själv och hans kamrater i den tyska armén. Men sanningen var en annan, för i detta land så fanns det ingen uppskattning gentemot tyskar så som honom själv. Willi måste ha blivit desillusionerad av det han möttes av, rent hat.

Men där hittade han också kärleken. Allt detta skedde i vårt grannland Norge, det var där han mötte den unga Ragna Fevik. Vad som fick honom att bli desertör, vet man inte. Men det kan ha att göra med det faktum att alla norska kvinnor som hade förhållanden med tyskar sågs som svikare av den norska motståndsrörelsen, och kanske hade det med att göra att även en tysk soldat har ett hjärta. Kanske han fick nog av allt dödande, vem vet. Men tillsammans med Ragna så flydde han, han lämnade sin post och blev med det en man med en dödsdom hängandes över sitt huvud. Willi och Ragna flydde till de västsvenska skogarna i Skillingmark, han har redan grävt ned sin uniform under ett träd, och nu strövar de tillsammans omkring i skogarna. Den ena dagen var de på den svenska sidan, den andra dagen på den norska. De visste att om de hittades så riskerade Willi långa och plågsamma förhör av den tyska armén för att till sist dömas till döden och skjutas som desertör. Ragna kunde ha lämnat honom, hon kunde ha flytt längre in i Sverige eller återvänt hem. Visserligen riskerade hon ett straff hon också, men det var inte lika farligt för henne som med Willi. Men Ragna vägrade att lämna honom, trots att deras flykt gjorde att de fick gömma sig i övergivna stugor, sova i skrevor och jaga sin egen mat om de inte råkade på någon som hade hjärta nog att dela med sig av det lilla de hade. De träffade på människor som inte avslöjade dem, men som senare berättade hur trogna de var varandra.

De visste att de skulle hittas, att de skulle avslöjas. Men de fortsatte ändå att sträva för frihet tillsammans. Motståndsrörelsen i både Sverige och Norge, och den tyska armén letade efter dem. Deras fiender var många i antalet men paret lyckades hålla sig gömde från midsommar till oktober 1941, när de till sist anhölls av den svenska landsfiskalen Åke Hiertner i Järnskog. De togs från en stuga i Långebäck i Skillingmark där de hade uppehållit sig ett tag, till Högäter i Skillingmark. Paret separerades, och Ragna fördes till Magnor där hon sedan dömdes till ett års fängelse, men fick uppskov då månaderna i skogen hade gjort hennes hälsa svag. Hon lyckades undvika fängelse helt, för när hon väl var bättre så var kriget redan över. Men för stackars Willi gick det sämre. Han skulle ha förts till en förläggning i Magnor, där han sedan skulle ha fått sitt straffområde desertör. Men vid tullstationen i Eda kommun så rymde han från de svenska vakterna. Han sprang längs Vrångälvens strand när en soldat sköt efter honom. Det var sista gången han sågs levande, den 6 juli året efter hittas han död i Vrångälven av några pojkar. Idag ska man kunna hitta hans grav på Eda kyrkogård, i den nordvästra delen, där ska hans gravsten kunna hittas än idag. Inskriptionen ska vara:

Willi Jutzi
Född 1913 i Bayern
Stupad vid Norges gräns 1941

Vänner av fred
och frihet reste vården

Therese Strömberg
Publicerad: 2013-12-25