Novell: Cate

docka_2666834

New York var en oförlåtande stad, antingen hade du pengar och makt, eller så var du en obetydlig människa boendes bland skräp, avfall och djur i de delar av staden som de rika och mäktiga helst ville glömma fanns. Om man bodde där, så var man tvungen att välja tidigt vilken sorts väg man skulle ta i livet; antingen så blev man en brottsling som gjorde allt för att överleva, eller så riskerade man sitt liv och hälsa genom att försöka göra allt rätt. Bland alla hemlösa, föräldralösa barn och andra oönskade människor, så fanns det en värld där man använde både alkohol och droger för att glömma hur ens liv verkligen var, kvinnor sålde sig själva för att få råd med mat och männen stal allt de kunde få tag på.
Där, i den här hemska världen, fanns ett hotell. Fem våningar, fyra rum på varje våning. Trasiga fönster, illaluktande korridorer där barn lekte någorlunda säkert från utsidans farligheter. Kläder hängde och torkade från fönstren, skrik, skratt och höga röster hördes från varje rum, varvat med de lustfyllda ljud som kom från de rum som hyrdes av de lite mer framgångsrika prostituerade. Golvet var täckt med smuts, här och där sprang råttor, tätt följda av kackerlackor i alla storlekar.

I ett rum, nummer 14 på femte våningen, var de boende nästan aldrig hemma.
Dörren var vällåst, och för fönstren hängde tjocka, mörka tyger som inte tillät någon insyn utifrån. Inte för att någon kunde komma in via fönstret, även om vissa av barnen försökt, men aldrig lyckats. Inte för att man ens ville veta vad som fanns därinne, för den ena av de inneboende var en väldigt argsint kvinna. Ingen man, kvinna eller barn ville bråka med henne, deras respekt satt djupt inrotad. Så djupt, att när man kunde höra hennes distinktiva fotsteg komma upp för trappan så gömde sig alla bakom sina egna dörrar. Ingen ville möta henne i trappan eller i korridorerna. Men nu så var hon inte hemma, och alla boende kunde dra en suck av lättnad.

De visste inte att hon, den hemska kvinnan, var på väg hem, för just då lade den stora oceanångaren till vid New Yorks hamn, med ett dån som lät mer som en stor suck, stannade den äntligen och sjömännen förberedde skeppet för att låta passagerarna komma i land.

En spänning fanns i luften, för oavsett om du var en invandrare eller en medborgare så fanns det alltid en nervös men glad, spänning omkring de som korsat en ocean för att ta sig till denna spännande stad. Det fanns också en lukt av hav som fyllde lungorna på alla i hamnen. Skratt och glada utrop hördes komma från skeppets passagerare men också från de som stod och väntade på piren. Dånet från skeppets maskiner, ropen från alla hamnarbetare som arbetade för att se till att passagerarna och all last kunde lastas av i trygghet. Med vinden i de gyllene lockarna och med sina söta, rosa kinder, stod lilla Annie och tittade ut över hamnen. Hon tog ett ordentligt tag om sin porslinsdocka i ena handen, och ett ordentligt grepp om Claires hand. Sakta tog de steg efter steg framåt, tålmodigt väntade på sin tur att få gå av skeppet. Kön ringlade lång från andra klass, alla måste gå igenom samma ritual. Allt Annie såg var relingen på bryggan som de gick nedför för att komma av skeppet, och den stora, bruna kavajen på mannen framför henne. Hennes grepp om Claires hand hade lossnat, och nu så gick hon framför kvinnan som var hennes allt. Hon kramade sin docka hårt, när de kom fram till de stora, viktiga männen vid slutet av bryggan. Där, precis när de fått sätta fötterna på fast mark igen, så fick alla passagerarna gå igenom samma ritualer för att bevisa att man var den man sade sig vara. I Annies lilla pass så stod det att hon var sju år gammal, blond med blåa ögon. Hennes namn var Annie Laurie Adams, infödd Amerikan. Med sina oskyldiga ögon, och sin söta, vita klänning som nådde till hennes knän och de långa, söta spetstrumporna nedstoppade i de ljusrosa lackskorna, så var hon alldeles förtjusande. Som en levande docka, som blygt tittade nyfiket upp under hennes gyllene lockar. Med ett gemensamt leende så lät de henne och Claire gå vidare för att hämta ut deras lilla bagage.
Glad i sinnet hoppade lilla Annie vidare, med stackars Claire som försökte hinna ikapp innan Annie försvann runt hörnet. När de väl hade rundat hörnet, och fortsatt in bakom några större fraktlådor, så vände Annie sig om och drog in Claire.
Annie tittade runt och med en viskning så beordrade hon Claire att byta om direkt. Ur den stora läderväskan så drog hon upp en gammal, sliten klänning som Claire nu fick byta om till. Annie själv, drog av sig håret som visade sig vara en peruk. Under peruken så fanns en kvinna i trettioårsåldern, en kortvuxen kvinna som aldrig blev längre än en 7 åring. Annie var inte ens hennes namn. ”Claire! Är du inte klar än” väste hon till den stackars Claire som slet för att dra av sig den tajta, svarta klänningen.
”Du är så jävla långsam! Måste jag sköta ALLT…?!” väste kvinnan så att hennes ansikte blev illrött. ”Jag är leds…” stammade Claire, ”Jag försöker, Cate, det är b-bara…” sade hon innan kvinnan, Cate, avbröt henne
”B-b-b-bara…!” härmade hon elakt Claire.
”Om du inte blir snabbare så kommer de att komma på oss!”.

Med snabba ryck rev Cate klänningen av stackars Claire, hennes tunna, mjölkvita kropp hade oräknerliga blåmärken efter hårda slag, och nu stod hon där naken, medan en irriterad Cate slet av henne kläderna. Snabbt tog hon på sig den trasiga klänningen och packade ned den andra i väskan. Vid det laget hade Cate bytt om och såg nu mer ut som den kvinna hon egentligen var.
Tillsammans begav de sig snabbt bort från hamnen, genom folkmassan och ut på gatorna i New York.

Droskorna samsades med transporterna som alla drogs av hästar, hästar som gnäggade och stampade i marken samtidigt som de drog på sina laster. Människor i alla åldrar stressade fram och tillbaka, tidningspojkar stod i varje hörn och här och där sprang gatubarnen runt. Staden var vaken. Det tog dem över en timme att komma ut ur folkhavet och nå sina hemtrakter. Vägarna var leriga och smutsiga, och väskan var tung, men Claire fick ingen hjälp med att dra upp den för alla trappor till Cates rum på den femte våningen, rum nummer 14. Cates grannar gömde sig alla från henne bakom sina dörrar, nu kom monstret tillbaka.

Rummet var stekhett, fönstret var öppet men gardinerna hängde för. De svajade i luften varje gång någon kom och gick i farstun på första våningen. Barnen i huset var ute på gatan och lekte, grannkvinnorna skvallrade högt om det ena och det andra, och de få män som var kvar i hotellet var nattarbetare, några av dem kunde öppna sina fönster och argt skrika åt de högljudda barnen på gatan.
Men där inne i rum 14 på femte våningen satt Cate mitt på sängen. Tillsammans med Claire gick hon över deras byte från Europa. Det var inte mycket kläder den här gången, mest bara smycken. Vackra, exklusiva smycken stulna från naiva människor i de högre klasserna i Europa som charmades av lilla Annies olyckliga öde. Även om det vackra halsbandet med gröna juveler hade stulits från en grevinna som inte charmats av den lilla flickan, hennes död kom olägligt och de tvingades fly Europa innan någon insåg att grevinnans död inte var naturlig vilket skulle ske så snart hennes kropp hittades strypt på hennes lyxiga säng.

Claire satt på golvet och försökte laga den trasiga klänningen. Värmen slet på dem båda, och Cate kände hur hennes irritation växte. Men Claire kände hur hennes mod bara växte, och växte. Kanske skulle hon våga fråga Cate om hon kunde få en egen diamant. De hade ju tillräckligt många och hon fick ju aldrig mer än några dollar trots att hon hjälpte Cate så mycket. Så Claire harklade till, och tog ett djupt andetag.
”Cate, skulle jag… kunna få en diamant? En liten?”
Cate stirrade sint på Claire och Claire kände hur modet sjönk.
”Alltså, det behöver inte vara en diamant, det kan vara bara något litet skräpsmycke…” Fortsatte hon. Cate sa inte ett ord. Hon bara stirrade på Claire. Och Claire kände hur atmosfären förändrades. Hon insåg att det inte hade varit en bra idé att be Cate om en tjänst, och hon insåg att hon måste göra något innan Cate exploderade.
”Nej… Nej, glöm det,” försökte skrattade hon nervöst, ”Jag skulle inte ha frågat dig om det, jag är ledsen. Jag behöver nog gå hem…”.
Men det var försent, Cate stod upp på sängen, halvnaken. Hennes ansikte var illrött, och hennes händer så hårt knutna att hennes knogar var vita. Claire visste precis vad som skulle ske och backade mot dörren.
”Vem faan tror du att du är, din djävla nolla??!” skrek Cate så högt att hon nästan tappade rösten. Hon hoppade ned på golvet och hoppade upp på en stol så snabbt bredvid Claire att Claire knappt märkte vad som skedde, och då slog hon till Claire hårt över tinningen, och stackars Claire föll till golvet gråtandes.
”Du gör för faan vad jag säger, JAG BESTÄMMER!!! Det här är MITT!!! MITT”
Cates ansikte och ner till hennes bröst var rött av ilska, hennes blåa ögon var uppspärrade och ilskan i henne syntes på långa håll. Hon tog tag om Claires huvud och smällde henne i golvet, om och om igen. Claires tårar gjorde inget för att lindra Cates ilska, utan gjorde det nästan värre.

Till slut bröt sig några män in i rummet då de fruktade att Cates ilska skulle till slut ta livet av Claire. Med all kraft de hade så fick tre av dem dra loss Cate från Claires misshandlade kropp, och en fjärde man drog ut den storgråtandes Claire från rummet.
”Nu får du för faan ta och lugna ned dig!” skrek den största av de fyra männen och de fick kämpa för att försöka lugna ned den ilskna, kortvuxna kvinnan genom att trycka ned henne i den mjuka, stora sängen i mitten av rummet.
Hennes skrik ekade i huset, ända ned till bottenvåningen och ut på gatan.
Droskor stannade till och barnen både på gatan och i huset grät, skriket fick nästan världen att stå till. Männen kämpade medan stackars Clair flydde ut ur huset. Till slut så lyckades männen få Cate att lugna ned sig, och de drog sig snabbt undan så att hon inte skulle bli alltför arg på dem för att de tvingat sig in i hennes rum. Cate drog ett djupt andetag och andades ut.
Hon låg där på sin säng, och hennes hjärta slog så hårt i bröstet att det nästan gjorde ont. Runtomkring henne låg alla smyckena utspridda, hon gick upp, låste dörren och somnade sedan liggandes på sitt älskade byte.
När hon vaknade var det redan kväll, hon hörde hur barnens skratt och lek hade slutat, det var bara några droskor som då och då körde förbi på den stenbelagda gatan.

Cate gick upp ur sängen, i natt skulle hon festa! Hon skulle fira livet, helt enkelt. Det tog henne en timme att göra sig i ordning, och med självförtroende gick hon nedför trappan, och ut på gatan. Hon sparkade till en katt och gick bortåt mot sin favoritbar.

Sakta öppnade hon dörren in till baren, beredd på att göra en storartad entré. Med sin nya, mörkröda klänning med slitz som gick upp till hennes knän, och med de högklackade, svarta läderstövlarna hon inskaffat i Europa, som en gång tillhört en ganska förnäm dam i utkanterna av Paris mest fashionabla område. Och med sitt mörkbruna hår uppsatt i en snygg frisyr, så gick hon med bestämda steg in i baren. Och precis som väntat, så fick hon all uppmärksamhet. Både män och kvinnor tog en paus i det de gjorde för att beundra denna vackra varelse som med självförtroende gick raka vägen fram till själva baren. Med ett litet hopp, satt hon på barstolen och lade benen i kors. Med ett leende så sade hon högt,
”Ska en dam få törsta ihjäl här, eller?”, och fnittrade till.
Innan alla de andra kvinnorna visste ordet om det så hade de blivit övergivna för denna dam, som glatt sög åt sig all uppmärksamheten, och alla de fria drinkar som hon fick.
Med stolthet i rösten så berättade hon glatt om alla sina europeiska äventyr, för alla som ville lyssna.

Nog var det uppenbart att hennes närvaro skapade avundsjuka bland de andra kvinnorna, men de visste alla att när Cate hade valt sin tillfälliga make för natten så skulle de andra komma krypande tillbaka till dem, så för deras del så betydde hon ingenting.
Förutom för en kvinna, en enda kvinna som var trött på all den uppmärksamhet som denna så kallade kvinna fick, speciellt då hon visste att Cate skulle lämna baren med samma kille som hon numera alltid delade säng med.
En smal kvinna med mörkbrunt hår och gröna ögon, klädd i en välanvänd klänning som passade för en äldre prostituerad trots att hon knappt var 35. Thelma, som denna avundsjuka kvinnan hette, var kanske hora, men det betydde inte att hon inte kunde bli kär. Och kär var hon. Fruktansvärt kär. Men trots att hon erbjöd sina tjänster till denna man helt gratis, så hade han, precis som alla andra varmblodiga män i stan, bara ögonen för Cate. Korta, vackra, sexiga, underbara Cate.
”Cate som hade allt som en man ville ha, trots att hon var en förbannad dvärg”, tänkte Thelma.

Och där satt hon, omringad av män, fula män, vackra män, män med pengar och män utan pengar men trots alla dessa män som fanns för Cate att välja mellan så valde hon alltid samma man. Det var den man som snart skulle komma in i baren, efter att ha lämnat sin lagliga maka hemma med de många barnen för att gå ut och spendera den lilla familjens sista slantar, nämligen irländska Ollie. En lång, stilig man med gröna ögon och ljusbrunt hår, alltid stiligt klädd trots sitt lågbetalande arbete som hamnarbetare. Och precis som alltid, så kom han till baren vid samma tid, klockan 22. Där var han, och precis som vanligt avslutade Cate sina underhållande berättelser för att kasta sig in i hans armar. Hans starka, fina armar.
Thelma blev illamående av att se hans vackra läppar möta Cates rödmålade läppar i en kyss. Allt hon ville göra var att resa sig upp från den mörka vrån där hon satt för att istället gå fram till Cate och slå till henne i ansiktet. En hård smäll, om och om igen. Kanske det skulle göra något åt det stora problemet med Cate. Då kanske hon inte skulle trollbinda alla män i hennes närvaro. Men Thelma visste mycket väl från egna erfarenheter att Cate inte var en kvinna som man slogs med för att undkomma oskadd. Trots hennes storlek så slogs Cate som en välvuxen karl, hårt och våldsamt.

Thelma kände fortfarande smärtan i ryggen efter det att hon kom i bråk med Cate i början av deras karriärer, då de båda var nyblivna underhållare för män som kunde betala. Med hat i blicken stirrade hon på det lyckliga paret, tätt omslingrade. Cate visste att Thelma såg, och hon älskade verkligen att hon orsakade någon så mycket smärta.
Thelma fick nog, och gick ut ur baren, och gick sakta hemåt, hon kunde höra skrattet och klingandet av glas bakom sig. Hennes skor var täckta av lera, i alla fall en del av det var ren lera. Runt omkring henne gick människor på väg hem eller till sina arbeten,
Thelma borde kanske också börja jobba, men hon var nedsjunken i tankar. Hur skulle hon kunna göra sig av med Cate? Cate, den där primadonnan som alltid fick som hon ville, hon behövde bli straffad! Men hur skulle hon göra? Kanske skulle hon gå till polisen och avslöja Cate, men då riskerade hon ju att själv råka illa ut. Polisen var inte att lita på, men kanske skulle hon våga ändå? Cate var ju avskydd av polischefen, men han sade sig aldrig ha några bevis för hennes brott, kanske om Thelma hjälpte honom att skaffa lite bevis? Med hjärtat i halsgropen så gick hon hem, till sin lilla vrå i ett fallfärdigt hus bara några hundra meter från baren. Där, i en sliten säng, bestämde hon sig, ”oavsett vad, så ska Cate straffas!”.

Sakta och tyst gick Cate i skuggorna längs de redan mörka gatorna. Med mörka kläder och en huva på huvudet så syntes hon knappt. Det var få människor i farten den här sena kvällen, bara några eftersläntrare som fått lämna barerna, som nu försökte ta sig hem.
Det stank öl, sprit, piss och en massa annat, men Cate visste precis vart hon skulle och smög in i en mörk gränd. Hon drog förbi alla högar av sopor och den utslocknade hemlösa mannen som hade gjort sig en tillfällig säng på allt skräp.
Hon knackade på en stor trädörr, som sakta öppnades. En storväxt kinesisk man stod där inne i rummet som endast lystes upp av ett enda tänt ljus.
Sakta gick Cate in i rummet, hon stängde dörren för att sedan plocka upp en lila sammetspåse. Påsen var tung, och hon var tvungen att använda båda armarna när hon lyfte upp den, och hällde innehållet i en skål. Diamanter, broscher, halsband, saker som glimmade och som gjorde att den storväxta kinesens ansikte lyste upp.
Med ett stort leende och darrande händer så gick han varsamt igenom allt. Med ett noggrant öga så värderade han allt, ”100, 200, den här diamanten för 500…”, det nästan vattnades i hans mun. Hans hjärta slog så hårt att även Cate kunde höra det. Men hon kände också något annat, som att allt inte stod rätt till. Khan hade alltid varit en hård affärsman, aldrig att han brukade ge mer än 50 dollar för en ensam pärla men nu gav han 100. Kvaliteten var ju inte heller så bra, det kunde även hon se, så varför gav han henne så mycket för den? Cate kände sig otroligt osäker, borde hon ta sitt byte och bege sig av, eller borde hon stanna kvar? Men Cate fick inte chansen att bestämma sig, för helt plötstligt hörde hon en massa oväsen.
När hon vände sig om så fick hon se den hemlösa mannen som hon sett ligga utslagen på soporna. Han hade nu sparkat in dörren. Där stod han, med en pistol i händerna och beordrade henne att hålla upp sina händer. Innan hon hann säga något så tog någon tag i hennes händer och höll fast henne. Det var en fälla! Den utslagna mannen var egentligen polismästaren, han visste konstigt nog vad hon skulle göra, och hon var nu arresterad.
För första gången på många år så var hon på väg till fängelset, och den här gången skulle hon inte slippa undan så lätt, det visste hon.

Poliserna var hårdhänta, de visste att Cate kunde göra dem illa. Men Cate uppförde sig, hon var som en ängel och följde snällt med polisen till polisens vagn som nu stod parkerad på den tidigare öde gatan. Med stora, starka händer kastades hon in i vagnen, de stängde dörren och allt hon kunde se var en springa ljus som kom från dörren.
Hon kände hur poliserna skrattade, de njöt av det faktum att nu så hade de äntligen fångat in den förbannade dvärgen. Cate log för sig själv, och vagnen började att röra på sig. Den skakade hela vägen till fängelset, där hon drogs ut ur vagnen och nästan bars ända in till hennes tillfälliga hem. En cell nere i de djupaste hålorna där de galnaste fångarna satt.
Hennes nya grannar var inte bara andra fångar, det var även råttor, kackerlackor och en massa annat som kröp omkring henne där hon nu satt på en stol. Hennes fötter räckte inte till golvet, så hon slapp få känna det fuktiga golvet täckt med regnvatten och avloppsvatten.
Cellen var fuktig, mörk, och det enda ljuset kom från det lilla fönstret så högt upp att hon inte kunde ställa sig på stolen och se ut. Inte för att det skulle finnas så mycket att se, då allt hon skulle ha fått sett var fötter och hovar. Men hon hade inget intresse av att se ut,
Cate satt så snällt och lugnt på stolen, nynnandes och skrattandes. Som om hon hade det hur roligt som helst, där i sin cell.

Det var en underbar vårdag ute, så länge man inte öppnade fönstret och kände lukten av det som snön och isen hade hållit gömt under så länge, sopmännen plockade upp döda djur från gatorna, och barnen hoppade i geggan som skvätte överallt.
Barnens mödrar skrek högt åt dem att hålla sig borta från leran, vilket bara fick dem att skrattandes springa vidare över leriga gator.
Hästar gnäggade, och nere vid ingången till grannhuset stod två välvuxna kvinnor i medelåldern och skrek på varandra på något utländskt språk. De var fruktansvärt arga på varandra och det gick snabbt över från vad som lät som hårda ord, till hårda slag. Några män fick dra loss kvinnorna från varandra, samtidigt som folkmassan som samlades runt omkring gärna ville se dem fortsätta slåss mot varandra.
Thelma stod i fönstret och tittade ut, hon log av att se alla dessa intressanta karaktärer som fanns i hennes del av staden. Idag var det dags för Cates rättegång, och Thelma såg till att klä sig i de mest representativa kläderna som hon kunde tänka sig. En brun, enkel klänning, hon tvättade sitt ansikte för andra gången den dagen för att se till att hon inte hade några spår av smink kvar i ansiktet. Det var viktigt att se så normal ut som möjligt, ingen skulle kunna tro att Thelma var en glädjeflicka. Hon tog sig en sista titt i spegeln, och lade sedan på en tjock, täckande scarf. Nu såg hon ut som en mer respektabel kvinna, än den före detta gatuflickan som blev glädjekvinna som hon egentligen var.

Det var hundratals som ville komma och se den beryktade dvärgen som hade spenderat år med att lura överklassen genom att låtsas vara en liten flicka, det var så många att Thelma knappt fick plats. Både offer för Cates stöldturnéer och den avlidna grevinnans nära och kära hade tagit sig ända från Europa för att få en plats i domstolen.
De fick trängas med journalister från världen över och nyfikna uppe på den lilla läktaren.
Där nere stod nu Cate, i båset för de åtalade, trött, med otvättat hår och med den typiska gråa klänningen som alla kvinnliga interner tvingades bära, en klänning som på Cate såg ut att vara alldeles för stor, som ett barn klädd i mammas för stora klänning. Cate tittade upp från under sitt lortiga, rufsiga hår och stirrade stint mot domaren.
Bredvid henne stod hennes nervösa och rädda manliga advokat som knappt var torr bakom örat. Rättegången var lång, men inget av Cates ökända humör syntes till. Hon svarade på varenda fråga med sanningen, och log gärna och ofta när hon berättade om hur den stackars grevinnan hade bett henne om nåd, när Cate satt på hennes bröst med händerna omkring grevinnans hals, fortfarande klädd som lilla Annie.
Åskådarna blev chockade av hennes svar. Men de ville se henne så som tidningarna beskrev henne som, en galen kvinna som kunde bli arg som ett bi. Men det fick de aldrig se, och besvikelsen var stor.

I slutet av rättegången frågade den gamla och mycket erfarna domaren Brown, en man i sina bästa år,
”Vad har du att säga i ditt försvar?”.
”Vad jag har att säga, passar inte i ett rum fyllt med så fina människor” sa hon och vände sig om mot läktaren där så många av hennes rika offer satt, och log.
Hon skrattade till och med.
”Tycker du att det här är roligt?” undrade domare Brown upprört.
Med ett elakt flin svarade Cate att hon självklart tyckte det här var roligt.
Med de orden började alla på läktaren att upprört kommentera hennes ord. Med bestämda slag så slog domare Brown klubban i bordet.
”Tystnad i domstolen! Tystnad i domstolen!”. Sedan vände han sig till Cate, och hennes obekväma försvarare och sa:
”Jag dömer härmed dig till livstids fängelse utan chans till överklagan! Dina brott var väl uträknade och du visste mycket väl vad du gjorde fel, men du valde ändå att både stjäla och mörda för att få det du ville. Därför förtjänar du inte att få fortsätta att leva bland oss fria människor”.
Med ett retsamt flin räckte Cate ut tungan mot domaren, och när vakterna försökte föra ut henne, vände hon sig om mot läktaren och skrek så högt att hela hennes ansikte blev illrött, hon såg ut som en riktig djävul där hon nu stod, hennes ord fick blodet att isa i alla som hörde dem. ”Jag vet att det var du, Thelma! Jag vet att detta är ditt fel! Och jag lovar dig, jag kommer INTE att spendera mycket tid i fängelset! Jag kommer att komma efter dig Thelma! Vänta du bara!”. Med det drogs hon ut ur domstolen ut till den väntade fångtransporten. Det tog fyra män som fick hjälpas åt att slänga in henne i transporten. Cate spottade och bet allt och alla hon kom åt, när dörrarna väl var stängda och låsta, var alla vakterna både svettiga och blodiga från Cates vassa naglar och tänder. Kvinnor grät, män svor, alla var upprörda och chockade, men ingen var så chockad som Thelma.
Hon försökte att låtsas om att det Cate hade sagt inte brände i hennes själ, men det gjorde det. Men samtidigt så visste ju Thelma att Cate aldrig skulle komma ut ur fängelset, hon var för evigt tvingad att leva bakom lås och bom. Med den tanken så log hon och reste sig upp. Hon skulle fira. Friheten kändes så skön! Äntligen hade Cate fått sitt straff, tänkte Thelma där hon gick på gatan hemåt.

Cate bars ut till den väntade fångtransporten på baksidan, fortfarande skrikande och spottande. Med beslutsamhet kastades hon bak i transporten. Med ett brak landade hon så illa att hon slog ut ena framtanden. Blodet rann men hon slutade inte skrika könsord och svordomar så högt att alla i närheten kunde höra.
Hon togs tillbaka till fängelset, där hon skulle sitta tills det beslutades om vilket fängelse som hon skulle skickas till, så nu var hon tillbaka i sin fuktiga cell. Cate var arg, arg på alla men speciellt på Thelma, hur vågade den där dumma horan skvallra på henne? Och tror hon verkligen att hon skulle komma undan med det här sveket?
Hon blundade, och försökte att stänga ute alla oljud som kom från alla hennes nya grannar, både de som sprang runt på golvet i hennes cell men även från hennes grannar i cellerna bredvid.

Thelma stod i sitt lilla kök och försökte sig på att laga mat, hon hackade morötter i stora delar och lade dem i kokande vatten. Hon hade en liten vedeldad spis i sin lilla lägenhet, en av få spisar i huset. Tillsammans med skalade potatisar, palsternacka och en liten bit fisk, försökte hon att koka ihop ett litet middagsmål till sig själv. Inte för att hon någonsin kunnat laga speciellt god mat, men nu var hon riktigt hungrig. Hon hade inte heller råd att gå till den lokala tavernan så det blev till att laga något hemma den här gången.
Fönstret var stängt, men hon kunde höra skrikande barn på gatan och skvallrande granntanter i trappuppgången. Hon hade röjt upp i sin lägenhet, tvättat kläder, skurat golvet, det stod även vildvuxna blommor i en gammal glasflaska på hennes lilla köksbord vid fönstret.
Solen värmde hennes rum, och elden från hennes lilla spis gjorde det lite för varmt.
Hon beslöt sig för att öppna fönstret i alla fall.
En blick föll på barnen som lekte nedanför, för en sekund så tyckte hon se att ett av barnen var klätt i en vit, söt klänning.
”Nej, så kan det inte vara!” tänkte hon för att sedan böja sig över bordet igen och titta ut. Inget av de lekande barnen var klädda i vita, rena kläder, utan de såg alla ut som om de rullat omkring i lervällingen på gatorna.
”Synvilla!”. Tänkte Thelma och återgick till sin plats vid spisen.
Efter att maten var klar, så tog hon sig en sked och bunke som hon fyllt med den någorlunda ätliga soppan, och satte sig vid det lilla, gamla köksbordet vid fönstret.
Hon satte fötterna upp på sängen som stod bredvid bordet och rumpan på stolen, och bara njöt av att få sitta stilla och njuta. Maten var förvisso inte så god, men den slank ned vilket var viktigast.
Hon kände hur hon höll på att somna, hon var så trött. För knappt en timme sedan så var hon så pigg men nu så kunde hon knappt hålla ögonen öppna. Men envis som hon var, så lutade hon bara handen mot kinden, och slöt ögonen en liten stund. Medan hon satt där, med fötterna på sängen, rumpan på stolen och armen som stödde upp hennes huvud, så befanns hon sig på gränsen mellan drömmarnas land och verkligheten. Hon hörde sina grannar, kände lukten av sin nygjorda middag i sina näsborrar. Men samtidigt så fick hon så skönt sova, njuta av att inte behöva göra något. Hennes ögon bad henne om att få sova en längre stund, men innan hon hann somna kände hon en iskall vind dra förbi hennes ansikte.
Det väckte henne med en gång, och hon satte sig upp med en gång på stolen, och råkade slå till skålen med soppan som slogs ned i golvet.
Solen utanför skymdes av mörka moln, alla ljuden från utsidan hade dämpats, nästan helt tystnat.
Det blåste lite kallt från det öppna fönstret och lågan i spisen kämpade för att hålla sig vid liv. Det var iskallt i rummet, och lite chockad över att hon verkar ha sovit så länge bara sittande vid det lilla köksbordet.
Hon tog fram en trasa för att torka upp soppan som stänkt överallt, även under sängen. En liten bit kokt fisk hade hamnat långt inne under sängen så Thelma satte sig på sina knän för att sträcka sig in under sängen.
Täcket hängde framför hennes ansikte, och allt hon kunde se var fiskbiten. När hon väl fick tag i fiskbiten, och var på väg att ställa sig upp, så hörde hon något. Det lät som en råtta, så Thelma tog tag i ett vedträ och böjde sig ned igen, redo att slå till ohyran. Hon drog upp täcket och fick en chock, under sängen låg en porslinsdocka.
Dockan hade gyllene hår med blåa ögon, men hon var naken, runt hennes hals var en förstörd klänning som hade slitits i stycken.
Thelma försökte resa sig upp snabbt men slog huvudet i köksbordet, flaskan med blommor kraschade i golvet, chockad började hon att svära,
”Va faan, herredjävlar… Faan!”.
Hon visste att det inte var hennes docka, inte tillhörde den heller något barn i området, dockan var alldeles för fin för att kunna tillhöra ett barn från en fattig familj. Hon kunde inte se dockan, den låg fortfarande under sängen.
Det måste vara någon som försöker att skoja med mig och om jag får tag i den ”djäv… Faan, de skrämde mig!” sa hon högt för sig själv, och fattade modet för att än en gång sätta sig på knäna på golvet för att dra ut dockan. Men när hon lyfte upp det gamla täcket för att dra fram dockan, så var dockan försvunnen.
Det fanns inget annat än damm under sängen.
Med hjärtat i halsgropen så ställde hon sig upp, ingen kunde ha tagit dockan från under sängen.
Det fanns inga gömda luckor där någon kunde ha gömt sig själv och dockan, Thelma var rädd, men hon kände att hon behövde skratta!
Det måste ha varit hennes egen fantasi som hade spelat henne ett spratt. Men bara för att var säker, så satte hon sig på knäna och kollade under sängen igen. Och där fanns det ingen docka, bara en liten mus som kommit upp ur ett litet hål i hörnet. Thelma pustade ut, och reste sig upp. Med en kvast jagade hon ut musen och drog ut sängen för att lägga en gammal Bibel över hålet, den fick vara där tills hon hämtat en större sten från gården för att göra det svårare för mössen att komma upp i hennes rum.
Hon drog sängen till rätta, för att sedan skaka av sig allt damm från sina kläder.
Det var dags för henne att gå till arbetet, förhoppningsvis så skulle hon slippa se i syner i tvätthusen, där hon numera arbetade under kvällar och nätter.
Med tunga steg gick en utmattad Thelma längs den mörka gatan.

Det var inte så sent men det kändes som om det var mitt i natten. Staden låg täckt av en tjock dimma, och det var svårt att se vart man gick. Att gå över gatan var farligare än annars, då dimman hindrade förarna av de hästdragna droskorna och transporterna från att se ordentligt.
Thelma skyndade hem, hon ville bara tvätta av sig dagens smuts och krypa i sängs.
Hon var så utsliten att hon knappt kunde hålla ögonen öppna.
Snabbt gick hon över gatan, och tog en genväg genom en mörk gränd.
Staden var öde, knäpptyst. Allt hon hörde var hennes egna högklackade stövlars klickande mot den stenbelagda vägen.
Men helt plötsligt så hörde hon ett brak.
Hon stannade till och tittade runt, vart kom det oljudet från? Det var mörkt i gränden, men hon såg i skenet av månen, en liten mus som i panik sprang förbi henne, tätt följd av en hungrig katt.
Thelma andades ut och skrattade till, så löjlig hon var! Hon fortsatte att gå vidare längs gränden, när hon hörde en svag röst. Hon stannade till och tittade sig omkring. Hon kunde höra ekot av någon annans skor mot sten, det lät som ett barn som skuttade fram.
”Vad gör en unge ute nu?” tänkte Thelma, och vände sig om.

Hon förväntade sig att se någon snorunge bakom sig, men i mörkret syntes det ingenting.
Ljudet kom närmare, det ekade i gränden.
Hon började känna sig lite nervös, och fortsatte istället att gå hemåt. Istället för att gå så började hon småspringa, hon ville bara hem.
Ljudet av hennes egna skor överröstade det okända ljudet, och till slut så var hon ute ur gränden och hade bara några hundra meter kvar tills det att hon var framme. Hon suckade ut, och kände sig löjlig. Thelma hade vuxit upp i den stora staden som gatubarn och hade aldrig varit rädd för mörka gränder förut. Men nu så var hon bara så glad över att få vara hemma att hon nästan sprang upp för de knarriga trapporna till sitt rum på tredje våningen.
Efter att ha tvättat sig ren med vattnet från hinken hon hade burit upp tidigare på dagen, så höll hon på att somna ståendes på det lortiga golvet.
Hon kröp ned i sängen, och blundade.
Timmar gick förbi, det var mitt i natten, staden utanför sov förutom de sista, högljudda gäster från barerna, och ljudet av hovar mot marken när en ensam droska drog förbi.
Månen var full och himlen var helt utan moln, trots att gardinerna var för så var det ljust i Thelmas lilla lägenhet.
Hon vred och vände på sig i sängen, hon var klarvaken trots att hon skulle vakna och gå till sitt nya arbete bara inom några timmar. Det var något som inte kändes rätt, hon kände sig spänd och irriterad.
Hon kunde inte ligga kvar i sängen, hon beslöt sig att gå ned till avträdet på innegården innan alla andra i huset vaknade.
Hon drog på sig sin långa, trasiga jacka och stoppade fötterna i de leriga läderstövlarna. Korridoren var mörk, bara lite månljus kom in från fönstret.
Thelma suckade djupt och gick nedför trappan.Väl ute på innergården var luften sval, skönt trots att det var i början av april, rakt över gården stod ponnyn som ägdes av kolutköraren i sitt lilla stall, precis bredvid avträdet.
Allt var tyst förutom ljudet av några katter ute på friartåg.
Hon korsade den stenbelagda gården och just som hon var på väg att öppna dörren till dasset, hörde hon hur ponnyn nervöst gnäggade högt och började sparka i väggarna.
Plötsligt blev luften iskall, katterna som tidigare så amoröst uppvaktat varandra skrek av rädsla och försvann som ett skott.Thelma rös, och hon kände hur någon stirrade på henne.
Hon vände sig om, och i mörkret vid porten där hon gått ut genom, syntes en figur.
Det var svårt att se, månens ljus nådde inte dit så Thelma fick kisa med ögonen för att verkligen se vad det var.
Figuren var svår att se, men det fanns något där. Med hjärtat i halsgropen ropade hon
”Vem är det?”.
Figuren tog ett steg fram från mörkret, det blev lättare att se men mörkret döljde fortfarande figuren. ”Ska du bara stå där, eller…?” sa Thelma och försökte att tuffa till sig.
Och än en gång, så tog figuren ett steg framåt.
Hjärtat slog så snabbt att hon nästan blev svimfärdig, figuren framför henne var Cate! Klädd i sina finaste kläder, med den gyllene peruken på sned och dockan i sin famn, och med ett elakt flin på läpparna. Paniken tog ett ordentligt grepp om Thelma.
”Nej, nej! NEEEEJ!”.
Hon skrek så högt, allt hon ville var att springa därifrån men skräcken gjorde att hon inte kunde röra sig. Cate skrattade, och sakta gick hon framåt. Ju närmare hon kom, desto högre skrek Thelma. Hennes skrik ekade längs med väggarna, och väckte upp hela huset. Innan Cate lyckades ta sig hela vägen fram, kom vuxna män springandes till Thelmas räddning.
Hon lyckades röra på huvudet, och såg hur de kom springandes mot henne. När hon vände på huvudet igen, så var Cate spårlöst borta.
Männen som kommit till hennes räddning stirrade på henne, de trodde att hon höll på att mördas, men inget hade ju skett.
”Va faaan är det för fel på dig???”, frågade en av dem.
”Det bor familjer här, vi måste ju upp och jobba om några timmar!”.
Thelmas hjärta slog så hårt att hon knappt hörde vad männen sade, ponnyn svettades av rädsla, och allt hon kunde tänka på var att Cate hade blivit släppt!
”H-hon v-var här, hon var ju nyss här!” stammade hon fram.
En av männen, en kortvuxen man som stod i en pyjamas som nog en gång varit vit men som nu var sliten och grå, kunde inte sluta stirra på hennes kritvita ansikte.
”Herregud, du ser ut som om du sett ett spöke…!”
Thelma svalde sitt hjärta, och svarade, att det kändes verkligen som om hon hade gjort just det.

Med all sin kraft öppnade Thelma dörren in till polisstationen.
Hon trängde sig förbi välvuxna poliser och köande människor, och begärde att få tala med polismästaren direkt!
Hon klagade högljutt på att ingen hade berättat för henne att Cate hade släppts fri trots att hon hade dömts både för mord och för stöld.
”Jag trodde att ni skulle hålla oss säkra!” röt hon till den stackars nyblivna polisen som stod i receptionen.
”Hörru slyngel, jag har rätt till att få reda på om en person som har svurit på att döda mig, har släppts!”.
Pojken, eller rättare sagt den unga mannen, tittade chockat på den bestämda kvinnan i den slitna, röda klänningen.
”Jag är ledsen, damen, men vem pratar ni om?” frågade han försiktigt.
Thelma suckade djupt och svarade ironiskt;
”Ja, vem kan jag prata om…! Cate förstås! Cate Dupree förstås!” röt hon till.
Den unga polisen såg överraskad ut, och log.
Det irriterade Thelma att han verkade tycka att det var roligt men innan hon hann säga något så svarade han bestämt och högljutt,
”Damen, Cate Dupree hittades död igår morse i sin cell!”.
Nyheten chockade Thelma. Hon fick inte fram ett ord, och den unga polismannen sade lugnt men bestämt till henne att lämna polisstationen. Och chockad gick hon ut från stationen. Hennes hjärta slog hårt, och hon kände sig otroligt löjlig. Om Cate var död så var det inte henne som hon såg tidigt på morgonen den här dagen.
Tänk att hon tog ledigt från arbetet för detta! Cate var död, stendöd. Hon skulle aldrig komma tillbaka, och Thelma skulle aldrig behöva oroa sig för henne igen.
Det hon såg på morgonen, var bara hennes egen fantasi, så enkelt var det.
Med lättat hjärta gick hon raka vägen till sitt arbete. Allt hon kände nu var en känsla av lycka!

På en annan plats i den stora staden, i närheten av domstolen, fanns det en trappa bakom en enkel trädörr, i ett obetydligt hus, en trappa som gick ned till en lång korridor där det fanns fem stora järndörrar på varje sida av korridoren. Det fanns inga fönster, utan det enda ljuset kom från de facklor som fanns vid varje dörr.
En av de tunga järndörrarna, som annars behövde öppnas med hjälp av fem vuxna män, stod nu vidöppen med de tio låsen söndertrasade, som om någon hade hur enkelt som helst bara slitit upp dörren utan några som helst problem.
Innehållet i det stora rummet där bevisen till avslutade brottsfall fanns, var orört. Lådor med ovärderliga smycken och konst, yxor färgade röda av både rost och blod låg tillsammans med dussintals knivar i olika storlekar, alla som hade använts till att släcka någons liv, allt det här och mycket mer, var helt orört.
Allt, förutom en liten låda inklämd i ena hörnet av det stora rummet med stenväggar, var orört.
Lådan hade bara några siffror nedskrivna, och innehöll en söt, liten klänning och några skor.
Det saknades en viktig del i bevismaterialet i den lådan.

Nyheten om Cates död spreds som en löpeld genom staden, och det tog inte länge förrän alla i det fallfärdiga hotellet visste om hennes död. Hennes gamla rum stod tomt, ingen vågade hyra in sig i det rummet, ingen gick förbi rummet om de inte var tvungna. Clair hade flytt fältet, inte för att hon hade någon orsak till det då hon inte var eftersökt av polisen.
Ingen brydde sig om henne men för att vara på den säkra sidan så flyttade hon så långt bort från New York hon kunde.
Ollie å andra sidan, han brydde sig knappt.
En stilig man som han hade inga problem med att hitta någon ny att roa sig med. Och inte var det Thelma.
Ollie höll hov för de nya och vackra kvinnorna i området, trots sin stackars fru som satt hemma i den trånga, lilla ettan på första våningen, tillsammans med alla barnen och svalt.
Samma natt så låg Thelma utslagen i sin säng, för första gången på en vecka hade hon tvättat sig ordentligt och även bytt lakan i sin slitna, gamla säng.
Det ösregnade ute, men det störde inte hennes sömn.
I hennes drömmar så var hon ung, vacker, med en man vid sin sida som älskade henne oavsett vad. I drömmarnas värld var hon lycklig, till skillnad från i den verkliga världen. Och det gjorde henne gott att få sova ut för första gången på flera månader.
Hon märkte aldrig skuggan som rörde sig längs väggarna i ljuset från gatlyktorna. Hon märkte inget förrän hon började få svårt att andas.
I drömmen började hon hosta, och hon vaknade tvärt för att se att på hennes bröst satt Cate. Fortfarande klädd i sin lilla klänning som Annie alltid bar, och med peruken hängandes på sidan av huvudet, så stirrade hon leendes rakt på Thelma.
Cates blåa ögon var isblå och hennes ansikte nästan grått.
Thelma kunde inte andas, det kändes som om hon hade en elefant på bröstet och hon kunde knappt få fram ett ord.
Hon kunde känna paniken stiga i kroppen, hennes hjärta höll på att hoppa ur bröstet, men hon kunde inte röra på sig. Hennes armar var tunga som bly och hon kunde inte ens känna sina ben.
Cate flinade stort och skrattade elakt högljutt. Hon höjde sina armar och satte sina iskalla händer runt Thelmas hals, och klämde sakta åt allt hårdare.
Thelma försökte skrika, hon försökte desperat röra på sig, men det gick ju inte, det fungerade inte. Hon kippade desperat efter andan när det hördes ett brak.
En full granne misstog hennes lägenhet för sin egen och kom ramlandes in genom hennes låsta dörr. I samma ögonblick försvann Cate, och Thelma kunde äntligen andas igen.
Hon tog andetag efter andetag, så skönt det var att andas kände hon.
Den fulla mannen på hennes golv stank av både öl och en massa annat, han skrattade så högt att hans fru i lägenheten bredvid kom springandes.
Hon var fly förbannad och tog ett ordentligt tag om sin make, för att sedan dra in honom i deras lägenhet.
Thelma suckade tacksamt ut, men steg upp direkt och tände några ljus. Hon ställde sig framför den lortiga spegeln, och stirrade på sin hals. Hennes annars så vita hals bar nu märken efter händer, hon kunde fortfarande känna hur ont det gjorde. Thelma började gråta, paniken spred sig igen för hon insåg att det inte var en dröm.
Cate var tillbaka, och hon var efter henne, polisen hade ljugit för henne!
Desperat sprang hon ned till gatan, klädd i inget annat än i sin alltför stora nattskjorta och tofflor. Hon sprang så snabbt att hon halkade och skrubbade sina knän. Men det spelade ingen roll, för hon fortsatte att springa. Blodet från hennes sår, blandat med leran på marken rann nedför hennes ben. Hon nådde fram till polisstationen som nu var stängd.
Thelma slog och bankade så hårt att hennes händer gjorde ont.
”Öppna! Snälla ÖPPNA!!!”.
Tårarna rann nedför hennes ansikte, hennes kinder brände och såren på hennes hals bultade.
Den ensamma, äldre polismannen med grått skägg, öppnade dörren och den förskräckta kvinnan föll in på stationen.
Ståendes på sina blödande knän bad Thelma om hjälp! Hon visste att polisen hade ljugit för henne, Cate levde fortfarande.
”Ni ljög! Ni ljög för mig! Titta, titta på min hals!” grät Thelma och pekade på sin hals.
Hon höll hårt i den chockade polismannens kläder och tjöt av rädsla.
”Snälla, hjälp mig! Hon kommer efter mig! Hon förföljer mig!” tjöt hon medan tårarna rann nedför hennes röda kinder.
”Vad vill du att jag ska göra? Jag förstår dig inte!” svarade mannen.
”Ni måste lugna ned er!”
Han böjde sig ned och tog tag om hennes armar.
Han hjälpte henne att resa på sig, och tog henne under armen.
”Vill du ha lite te? Låt mig göra lite te.” sade han tröstande till henne.
Thelma snyftade och snörvlade, tårar och snor rann nedför hennes ansikte och hennes huvud bankade.Hon var så trött, så slut.
Polismannen ledde in henne i en varm cell, där hon fick lägga sig ned på den hårda britsen. Rummet var så varmt och skönt, men hon var inte lugn, hon fortsatte att gråta, och att ropa till polismannen. Men polismannen suckade bara djupt, och låste den tunga celldörren.
”Varför kommer alla galningar fram under just mitt skift?” suckade han för sig själv och gick tillbaka till sitt lilla kontor där han satte sig ned och fortsatte läsa tidningen.
Han kunde höra Thelma snyfta vidare, men till slut så blev det tyst.
Mannen satte sig ned i sitt lilla kontor och fortsatte att röka sin pipa och läsa sin tidning. Resten av hans skift blev relativt lugnt, några av de patrullerande poliserna i området kom in då och då med fyllon som råkat i slagsmål, det var förvisso ett hårt arbete med att få dem att lugnt gå med poliserna på stationen men förutom det så behövde han inte göra så mycket.
När klockan slog 7 på morgonen började det bli fullt med liv och rörelse, både på stationen och ute på gatorna.
Det var dags för den äldre mannen att gå hem, men innan han gjorde det beslöt han sig för att kolla på den galna, halvnakna kvinnan som kom in mitt i natten.
Men innan han gjorde det beslöt han sig för att ta en filt från förrådet, att skicka ut henne på gatan halvnaken var inte att tänka på. Med filten under armen gick han till cellen där hon hade låsts in kvällen innan. Han letade upp rätt nyckel på den stora, tunga nyckelknippan som hade dussintals andra nycklar. Sakta drog han upp den tunga dörren. ”Dags att vakna! Dags för oss båda att gå hem!” sa den trötta polisen, bara för att backa i skräck.
Där inne satt Thelma på golvet, med ryggen mot stenväggen. Hennes nattskjorta var nästan helt avsliten från hennes kropp, käken var ur led och hennes ögon var uppspärrade i skräck. Runt hennes hals syntes illröda märken efter små men starka händer. I hennes mun, och i hennes hårt, stängda hand, fanns det långa, gyllene hårstrån.

Therese Strömberg
Publicerad: 2014-01-14