KULTUR: Folkliga traditioner och skrock

web-window-7-1254445-m_1

”Sägner – folktro, en form av vidskepelse ofta geografiskt betingat. Faktum är att det sällan är så att sägner uppkommer ur det kristna, men de blandas ofta med religiösa inslag och idéer.
Jag har samlat ihop en del roliga inslag, en mix av svenska sägner efter att ha gjort en research på Internet och många av dem bygger på gamla nordiska folkväsen. Jag lyckades även fånga upp en del skrock som hängt med in i vår tid. Men vi tar väl och sätter igång berättandet och då med ett visst mått av bakgrundhistoria så häng med:

Först ut vill jag nämna slottsfrun eller den kvinnliga vålnad som sägs svepa nedför en slottstrappa. Det är så att inom nordiska folktro finns det många väsen som anses besitta en förmåga att göra sig osynlig på ett eller annat sätt. På eller intill gården bor så klart vättar och små hustomtar och i skogen finner man till exempel, skogsrået och trollen. På ängarna vet de flesta av oss att älvorna dansar sin vackra och beslöjade dans.
På Gotland finns det ett speciellt skogsväsen kallat ”bysen”.
(Ett litet skogsväsen som lockar människor att gå vilse eller ställer ofta till förtret för skogsarbetarna.
Den som Bysen får syn på i skogen, får synen förvrängd, så att han/hon inte kan hitta hem igen. Den som drabbas kan, genom att vända ett plagg ut och in, återfå normal syn. I detta motsvaras Bysen av lyktgubbar och skogsrået på fastlandet. Bysen försenar också transporter och välter timmerlass. Han uppträder ofta som stubbe eller en liten grå, oansenlig gubbe, och beskylls för allt möjligt ofog. Han är gråklädd med ibland röd stickmössa och bär på en yxa, eftersom han har som uppgift att avverka Gotlands skog, dock går det långsamt, ibland ett träd per sekel. Bysen är en mänsklig varelse som begått något brott i sin livstid och är dömd att vandra på jorden i evighet. Bysen är också skogens och naturens bevarare.
Bysen som skälvrängare. En del källor anger att Bysar är avlidna människor, som lurat till sig någon annans mark genom att flytta de råmärken som markerade gränsen mellan två ägor. Som straff får de ingen ro i graven utan döms att gå längs den orätta markgränsen och flytta de pinnar som står på fel mark. Det sägs också att man kan höra dem gå och mumla, ”Här är rätt, här är orätt” när de flyttar pinnarna som markerar gränsen. Om en människa går efter Bysen och flyttar tillbaka de orätta gränsmärkena till rätt ställe får Bysen frid. På det svenska fastlandet kallas motsvarigheten skälvrängare eller osaliga lantmätare.)

I vattendrag och sjöar har vi näcken, bäckahästen och sjörået.
(Bäckahästen var i nordisk mytologi och skånsk folktro bäckens ande eller Näcken i hästskepnad.
Man sa att bäckahästen var ett lömskt rovdjur som lurade barnen att rida på dess rygg för att sedan dra ned dem i vattnet. Barnen tycker att hästen är så fin att de vill rida på den. Det spelade ingen roll hur många barn det fanns, hästens rygg blev bara längre ju fler barn som satte sig på den. Om man vill hindra en bäckahäst att dränka barnen skall man kasta en bit stål mellan hästen och vattnet. Då kan hästen inte gå den vägen, och dess makt är bruten.
Bäckahästen har direkta motsvarigheter i bland annat skotsk folktro (kelpie), där flera sorters vita hästar kan erbjuda fantastiska tjänster för den som kan behärska dem men som ofelbart drar ner olyckliga ryttare i drunkningsdöden.
Bäckhästen levde i bäckar och åar. Den vilseledde hästar och deras ryttare ner i bäckarna, där den dränkte dem. Bäckhästen beskrivs som en stor och vacker häst.
Sjörået eller sjöfrun är ett kvinnligt vattenväsen inom nordisk folktro. I medeltida ballader förekommer hon ofta under namnet Havsfrun. I fornnordisk tradition motsvaras sjörået av Ran.
Hon ansågs vara naturens rådare över den insjö, eller det sjösystem som ingick i hennes revir. Liksom skogsrået var hon en förförisk varelse, trots att hon hade ihålig rygg. Hon visade sig dock nästan enbart för ensamma män, som vistades i sjöns närhet, där hon med förtjusning brukade sitta och kamma sitt långa, svepande hår. För att undvika hennes närkontakt kunde hon lätt skrämmas bort med ett metallföremål. Ett sådant knep var att kasta fiskekniven framför hennes fötter och vips var hon försvunnen. Om sjörået syntes hänga tvätt på stranden eller på en holme, så ansågs det förebåda oväder.
Sjörået höll sig ibland med kreatur som kallades sjönöt eller sjökreatur. Dessa kunde vara brokiga kor som betade i strandkanten, men också förekomma som abborrar eller gäddor som tillhörde hennes sjö. Den som fångade en riktigt stor gädda borde därför se upp, så att det inte var sjöråets skällko som infångades.
Genom att dela med sig av sin matsäck till sjörået kunde man i gengäld få god fiskelycka, vilket kan uppfattas som en sorts offergåva. Motsvarande väsen inom fiskenäringen och skärgårdens havsmiljö är havsfrun och sjöjungfrun.
En populär sägen är en om en fiskare som ger en vante (eller strumpa) till sjörået och till tack får god fiskelycka och varnas av henne vid annalkande storm.)

Varje del i naturen har tilldelats ett väsen eller ett rå med olika namn beroende på sitt område. I Norrland finns vittror och i Norge huldran.
På Island är alverna det allra viktigaste väsendet och där är också folktron så hårt knuten och utbredd att man vid vägbyggen tvingas ta hänsyn till alvernas boningar. Nyligen stoppades ett vägbygge under en viss period för att det gick genom ett alvrikt område, man gav dem viss dispans för att de skulle kunna flytta sig innan man fortsatte med vägbygget som fick stå still under denna period. Andra gånger har vägbyggen stoppats helt.

En del väsen är hjälpsamma och andra mer missriktade och av en helt annan karaktär. Bland de hjälpsamma finner man skogsrået, gårdstomten, kvarngubben och gruvrået.
(Kvarngubbe var i senare svensk folktro ett andeväsen som höll till i kvarnar och antingen hjälpte mjölnaren eller motarbetade denne.
Han kallades forskarl, strömkarl, bäckamannen eller Näcken. Benämningen kvarngubbe är vanligast i norra Sverige.
(Gruvrået, bergrået eller gruvfrun är i folktron en varelse som finns i gruvor och berg. Hon uppträder som en trollkäring, ett djur, en gråskäggig gubbe eller en fladdermus och skrämmer bort människor från malmfyndigheter. Hon kunde också framträda som en elegant dam, lång och stilig, ofta förnämt klädd i en ljusgrå klänning. Om hon var på riktigt bra humör kunde hon visa var de lämpliga malmådrorna fanns och ibland kunde hon varna om olyckor
Olika sorters rån är skogsrået, sjörået och gruvrået vilka har gemensamt att de råder över naturen där de befinner sig. Ett rå är oftast av kvinnligt kön och lockande för en man. Detta beror på att de flesta skildringarna diktades av män när de verkade i sin arbetsmiljö.
Sägner om gruvrået förekom i samhällen där gruvdrift var vanligt. Andra förekommande namn på detta väsen var bergrået och gruvfrun. Hon hade en mindre erotisk karaktär än skogsrået och sjörået, vilket kan förklaras med att gruvarbetaren inte hade samma avstånd till hemmet, hustrun eller andra kvinnor, som skogsarbetaren och fiskaren.
En anledning till att historier om gruvrået uppkommit är att gruvarbetarna drömde om stora oupptäckta malmfyndigheter. I en sägen berättas om ett möte med gruvrået, där hon sagt att hennes syster bor i ett berg med dubbelt så stora rikedomar. Berättelser förekommer också där gruvrået gjort så att män inte hittar tillbaka till en nyupptäckt fyndighet. Många sägner kan ses som varningssägner, där gruvarbetare kunde lära av berättelsen och inte vara för giriga i sitt arbete.)

Men väsen som bjäror och mjölkharar tillverkades av trollkunniga för att tjuvmjölka grannens kor. Andra väsen kunde uppträda i djurgestalter och för att nämna några av dessa: lindormen, kyrkogrimen samt gloson.

(En bjära (mjölkhare, trollhare, pukhare, puken, trollkatten, baran, bärarn) var i svensk folktro ett dragväsen som en häxa använde för att stjäla mjölk från grannarnas kor. En bjära kunde vara en hare (Småland), en katt eller en fågel (Dalarna) eller ett nystan (Norrland).
Bjäran kunde skapas utifrån exempelvis ett nystan genom olika ritualer, eller så kunde häxan ha fått den direkt från djävulen. Det sades att om man skadade bjäran skadade man också dess ägare. Slemsvampen trollsmör kallades ibland bjäradynga och troddes kunna avslöja var den skyldiga kvinnan bodde.
Den första beskrivningen av hur en bjära tillverkades är från en häxprocess i Söderala i Hälsingland 15 januari 1597. Häxorna sades då använda bland annat smör, jord, aska från brända bitar av sina tilltänkta offers fönsterkarmar, metall från kyrkklockor, blod från sina egna fingrar och en levande orm. En detaljerad beskrivning av hur en bjära görs finns upptecknad från Frostviken i Jämtland. Kring en boll av katthår eller kalvhår nystas tre torsdagskvällar i rad ulltråd i nio färger, och den tredje kvällen droppas tre droppar blod ur det vänstra lillfingret i nystanet. Då bjäran sänds ut för att stjäla mjölk, kastar man den över vänstra axeln och säger: ”Jag har gett dig blod, fan ska ge dig mod. Du ska för mig på jorden springa, jag ska för dig i helvetet brinna”. Då en bjära förstördes, brukade dess ägare enligt legenden genast visa sig, på grund av sitt löfte att brinna i stället för den.
Mjölkharen är ett väsen som framkallas med trolldom, besläktad med Bjäran. Kallas även pukhare. Ser ut som en vanlig hare, men rör sig så fort att den endast kan skjutas med extraordinära metoder, så som med magiska bössor eller silverkulor. Den beger sig till granngårdarna och stjäl mjölken från korna. Ofta ställde ägaren ut kärl där haren lämnade mjölken.
Ofta mjölkade haren korna så mycket att de dog.
Lindorm, ett sagomonster i nordeuropeisk folktro. Det förekom förr två delvis skilda lindormar i folktron, varav den ena snarast var att likna vid en förtrollad prins och var godvillig. Det ansågs vara en stor lycka att möta en sådan lindorm, ännu större om man kunde beröra eller fånga den, och beröringen eller ormens skinn hade magiska krafter som kunde överföras. Denna typ av lindorm förekommer inte bara i folktro utan även i folkvisor, riddarromaner och medeltida hjältedikter (Nibelungenlied). Djuret benämns lint på forntyska, linnr på isländska. Den mest kända lindormen är troligen Midgårdsormen. Ett annat exempel är Karm in Bröderna Lejonhjärta.
Den andra typen av lindorm var däremot ondsint och farlig. De förekommer i sentida sydsvensk och dansk folktro där de beskriv som flera meter lång och förflyttade sig genom att bita sig själv i svansen rulla som ett hjul (”hjulorm”, ”ringorm”) och det skulle till mycket tur för att komma undan ett möte med en sådan vit orm. Den var också ofta försedd med en lång man (”manorm”). Den onda lindormen är snarast att likna vid en drake. Möjligen var lindormen en förklädd jätte.
Den goda typen förekommer i folksagan och den medeltida folkvisan och framställer lindormen som en prins, förtrollad till ett avskräckande och farligt vidunder, som av en uppoffrande jungfru befrias ur sin djurhamn. En typisk sådan saga är den om Kung Lindorm.
Enligt modern folketymologi antogs Lindormarna förknippats med lindar, och antogs övervintra i sådana.
Denna typ av lindorm möter man i exempelvis visan om Lindormen, (Geijer-Afzelius). G. O. Hyltén-Cavallius lät år 1884 trycka 48 beedigade ögonvittnesskildringar från Värend i södra Småland, skrivna av folk som sade sig ha mött den farliga typen av lindorm och flytt eller undkommit genom att lyckas döda den. Jämför vitorm.
Slutligen kallas en heraldisk drakfigur för lindorm. På franskt område motsvaras den heraldiska lindormen av en figur kallad vouivre eller guivre (från latin vipera som betyder huggorm). På engelska kallas samma figur för en wyvern. Till skillnad från nordeuropeiska lindormar har fransk-engelska vouivres/wyverns ofta förutom ett par ben även vingar. En wyvern är en blandning av drake och ödla, och därför är likheterna med lindormen inte lika stora som man kan tro.
Möjligtvis avbildas ofta lindormar på vikingatidens runstenar eftersom de anses öka folks rikedom då allting som ligger under lindormen ökar i storlek samtidigt som ormen växer. Ordens styrka på stenen kunde tänkas öka och äran öka för de som nämndes.

När en wyvern dyker upp kan man ana oråd. De är i regel onda varelser, och därför ska man akta sig. Men det har ändå, i vissa historier, förekommit goda wyvernar. Där människan och wyvern är bästa vänner, människan får rida på sin wyvern.
En kyrkogrim är, enligt gammal sägen, en bagge, hund, tupp, häst eller något annat levande djur, som när en kyrka byggdes, i skyddsmagiskt syfte, begravdes levande under en av kyrkans hörnstenar.
Gloson är ett nordiskt folktroväsen i form av en gris eller vildsvin och möjligen en kvarleva av Frejs galt Gullinburste. Gloson var en stor och farlig brinnande sugga med glödande ögon. Ibland kunde en person med en röd hätta ses rida på henne. Hon troddes bo på kyrkogårdar eller inuti rösen intill åkrar. Det var speciellt när man gick årgång som man kunde möta henne och det förekom att man offrade de sista tre sädesaxen eller de tre sista äpplena till henne.
Gloson sades ha rakbladsvassa borst vilka slipades mot gravstenar och dess främsta nöje var att springa mellan benen på folk och således sprätta upp dem. Jämför engelskans razorback, ”rakbladsrygg”, som i sydöstra USA är en benämning på vildsvin.
I Skåne (där just detta väsen har troligen varit mest omtalat) är legenden något annorlunda. Till exempel var könet på Gloson var okänt. Den brann inte, men hade väl de glödande ögonen samt den vassa rygg som beskrivits. Ingenting om kyrkogårdar är direkt omtalat, ej heller mänskliga ryttare. Däremot ansågs den ha en förmåga att visa sig nära platser där små barn dött en tid därefter.)

När det gäller skrock så handlade det helt och fullt om vidskepelse eller om vissa vardagliga händelser som kunde ha övernaturlig bakgrund. Skrock gick oftast ut på ett dagligt beteende av något slag. Handlade om det som kunde bringa tur i livet eller ge otur
Eller något som kunde påverka vädret i endera riktning.

Har sammanställt några exempel på skrock:
• Om en svart katt korsar vägen ger det otur, men om man spottar tre ggr över vänster axel kan man bryta denna besvärjelse
• Att gå under en stege betyder otur
• Talet 13 är betingat med otur
• Fälla upp ett paraply inomhus betyder också otur och likaså att lägga nycklarna på bordet.
• Lite mer moderna inslag av skrock är att det för otur med sig att gå på brunnslock märkta med ett A.
• Fredagen den trettonde är stående skrock att det skall vara en otursdag, även om jag själv aldrig upplevt något just denna dag.

Rörande just fredag den trettonde så fann jag dock en hel del teorier som jag tänker berätta en del av. Rädslan för just talet tretton går tillbaka till långt innan kristendomen, antika trolldomsböcker har också pekat på förbindelser med olika trollformler och förbannelser som riktat sig mot underjordiska makter.
Under det gamla bondesamhället var denna dag en slags vilodag, en dag då det ansågs mycket olämpligt att arbeta men om man ändå gjorde det var man tvungen att iaktta tystnad, det fick absolut inte bullra och störa. Dock ansågs dagen extra bra för hår- och tånagelvård.
Inom den nordiska mytologin berättas det också om svek och ondska genom guden Loke som kom till gästabud i Valhall, som den 13:e deltagaren. Han kom senare att konspirera mot Balder vilket ledde till Balders död.

Ännu en teori grundar sig i att det är ett betydande antal medlemmar i Tempelherreorden som fängslades av Filip IV av Frankrike den 13 oktober 1307. De torterades och sedermera avrättades de. Självklart finns det många fler teorier om just denna dag, men dessa överger jag för att fortsätta mitt berättande om sägner.
Sägner som är en kort berättelse, knuten till en specifik plats och som därutöver gör anspråk på att vara sann.

Hårgasägnen från Hälsingland handlar om hur djävulen själv, förklädd som spelman fick ungdomarna i byn att dansa ihjäl sig. Den äldsta nedtecknade dateringen är 100 år gammal, men vem som skrivit den sägs inte.
Den startar på Hårga äng och fortsätter i etapper fram till Järvsö.

Sägnen lyder enligt följande:

”Det är en lördagskväll och alla ungdomar i Hårga har samlats för att dansa på logen. Mitt i en dans avbryts musiken och en ny spelman träder fram ur mörkret. På huvudet har han en stor svart hatt och under den kan man skönja två glödande ögon.
Han lyfter fiolen mot hakan och börjar ta ton, en musik man aldrig tidigare skådat. Alla ungdomar tar upp dansen och när de väl gjort det kan de aldrig mera sluta dansa. Dansen fortsätter hela natten och i gryningen när kyrkklockan ringer dansar djävulen iväg med alla ungdomar dansande på ett led.
En flicka låg kvar på loggolvet, ingen hade lyssnat då hon varnat för spelmannen och ingen la heller märke till bockfoten som han hade då alla var inne i fasen av den vildaste dans.
Sägnen berättar vidare att detta var djävulen utklädd till spelman och han ledde de dansande upp på Hårgaberget där de dansade tills det endast kvarstod skelett.
Vissa påstår att man fortsatt kan se märken efter denna ringdans och om man är modig nog att bege sig ditt vid fullmåne kan man fortsatt höra musiken han spelade för ungdomarna som avled.”

howl-991793-m_1

Foto: http://www.sv.freepik.com
Sägner – folktro, en form av vidskepelse ofta geografiskt betingat. Faktum är att det sällan är så att sägner uppkommer ur det kristna, men de blandas ofta med religiösa inslag och idéer.
Jag har samlat ihop en del roliga inslag, en mix av svenska sägner efter att ha gjort en research på Internet och många av dem bygger på gamla nordiska folkväsen. Jag lyckades även fånga upp en del skrock som hängt med in i vår tid. Men vi tar väl och sätter igång berättandet och då med ett visst mått av bakgrundhistoria så häng med:

Först ut vill jag nämna slottsfrun eller den kvinnliga vålnad som sägs svepa nedför en slottstrappa. Det är så att inom nordiska folktro finns det många väsen som anses besitta en förmåga att göra sig osynlig på ett eller annat sätt. På eller intill gården bor så klart vättar och små hustomtar och i skogen finner man till exempel, skogsrået och trollen. På ängarna vet de flesta av oss att älvorna dansar sin vackra och beslöjade dans.
På Gotland finns det ett speciellt skogsväsen kallat ”bysen”.
(Ett litet skogsväsen som lockar människor att gå vilse eller ställer ofta till förtret för skogsarbetarna.
Den som Bysen får syn på i skogen, får synen förvrängd, så att han/hon inte kan hitta hem igen. Den som drabbas kan, genom att vända ett plagg ut och in, återfå normal syn. I detta motsvaras Bysen av lyktgubbar och skogsrået på fastlandet. Bysen försenar också transporter och välter timmerlass. Han uppträder ofta som stubbe eller en liten grå, oansenlig gubbe, och beskylls för allt möjligt ofog. Han är gråklädd med ibland röd stickmössa och bär på en yxa, eftersom han har som uppgift att avverka Gotlands skog, dock går det långsamt, ibland ett träd per sekel. Bysen är en mänsklig varelse som begått något brott i sin livstid och är dömd att vandra på jorden i evighet. Bysen är också skogens och naturens bevarare.
Bysen som skälvrängare. En del källor anger att Bysar är avlidna människor, som lurat till sig någon annans mark genom att flytta de råmärken som markerade gränsen mellan två ägor. Som straff får de ingen ro i graven utan döms att gå längs den orätta markgränsen och flytta de pinnar som står på fel mark. Det sägs också att man kan höra dem gå och mumla, ”Här är rätt, här är orätt” när de flyttar pinnarna som markerar gränsen. Om en människa går efter Bysen och flyttar tillbaka de orätta gränsmärkena till rätt ställe får Bysen frid. På det svenska fastlandet kallas motsvarigheten skälvrängare eller osaliga lantmätare.)

I vattendrag och sjöar har vi näcken, bäckahästen och sjörået.
(Bäckahästen var i nordisk mytologi och skånsk folktro bäckens ande eller Näcken i hästskepnad.
Man sa att bäckahästen var ett lömskt rovdjur som lurade barnen att rida på dess rygg för att sedan dra ned dem i vattnet. Barnen tycker att hästen är så fin att de vill rida på den. Det spelade ingen roll hur många barn det fanns, hästens rygg blev bara längre ju fler barn som satte sig på den. Om man vill hindra en bäckahäst att dränka barnen skall man kasta en bit stål mellan hästen och vattnet. Då kan hästen inte gå den vägen, och dess makt är bruten.
Bäckahästen har direkta motsvarigheter i bland annat skotsk folktro (kelpie), där flera sorters vita hästar kan erbjuda fantastiska tjänster för den som kan behärska dem men som ofelbart drar ner olyckliga ryttare i drunkningsdöden.
Bäckhästen levde i bäckar och åar. Den vilseledde hästar och deras ryttare ner i bäckarna, där den dränkte dem. Bäckhästen beskrivs som en stor och vacker häst.
Sjörået eller sjöfrun är ett kvinnligt vattenväsen inom nordisk folktro. I medeltida ballader förekommer hon ofta under namnet Havsfrun. I fornnordisk tradition motsvaras sjörået av Ran.
Hon ansågs vara naturens rådare över den insjö, eller det sjösystem som ingick i hennes revir. Liksom skogsrået var hon en förförisk varelse, trots att hon hade ihålig rygg. Hon visade sig dock nästan enbart för ensamma män, som vistades i sjöns närhet, där hon med förtjusning brukade sitta och kamma sitt långa, svepande hår. För att undvika hennes närkontakt kunde hon lätt skrämmas bort med ett metallföremål. Ett sådant knep var att kasta fiskekniven framför hennes fötter och vips var hon försvunnen. Om sjörået syntes hänga tvätt på stranden eller på en holme, så ansågs det förebåda oväder.
Sjörået höll sig ibland med kreatur som kallades sjönöt eller sjökreatur. Dessa kunde vara brokiga kor som betade i strandkanten, men också förekomma som abborrar eller gäddor som tillhörde hennes sjö. Den som fångade en riktigt stor gädda borde därför se upp, så att det inte var sjöråets skällko som infångades.
Genom att dela med sig av sin matsäck till sjörået kunde man i gengäld få god fiskelycka, vilket kan uppfattas som en sorts offergåva. Motsvarande väsen inom fiskenäringen och skärgårdens havsmiljö är havsfrun och sjöjungfrun.
En populär sägen är en om en fiskare som ger en vante (eller strumpa) till sjörået och till tack får god fiskelycka och varnas av henne vid annalkande storm.)

Varje del i naturen har tilldelats ett väsen eller ett rå med olika namn beroende på sitt område. I Norrland finns vittror och i Norge huldran.
På Island är alverna det allra viktigaste väsendet och där är också folktron så hårt knuten och utbredd att man vid vägbyggen tvingas ta hänsyn till alvernas boningar. Nyligen stoppades ett vägbygge under en viss period för att det gick genom ett alvrikt område, man gav dem viss dispans för att de skulle kunna flytta sig innan man fortsatte med vägbygget som fick stå still under denna period. Andra gånger har vägbyggen stoppats helt.

En del väsen är hjälpsamma och andra mer missriktade och av en helt annan karaktär. Bland de hjälpsamma finner man skogsrået, gårdstomten, kvarngubben och gruvrået.
(Kvarngubbe var i senare svensk folktro ett andeväsen som höll till i kvarnar och antingen hjälpte mjölnaren eller motarbetade denne.
Han kallades forskarl, strömkarl, bäckamannen eller Näcken. Benämningen kvarngubbe är vanligast i norra Sverige.
Gruvrået, bergrået eller gruvfrun är i folktron en varelse som finns i gruvor och berg. Hon uppträder som en trollkäring, ett djur, en gråskäggig gubbe eller en fladdermus och skrämmer bort människor från malmfyndigheter. Hon kunde också framträda som en elegant dam, lång och stilig, ofta förnämt klädd i en ljusgrå klänning. Om hon var på riktigt bra humör kunde hon visa var de lämpliga malmådrorna fanns och ibland kunde hon varna om olyckor
Olika sorters rån är skogsrået, sjörået och gruvrået vilka har gemensamt att de råder över naturen där de befinner sig. Ett rå är oftast av kvinnligt kön och lockande för en man. Detta beror på att de flesta skildringarna diktades av män när de verkade i sin arbetsmiljö.
Sägner om gruvrået förekom i samhällen där gruvdrift var vanligt. Andra förekommande namn på detta väsen var bergrået och gruvfrun. Hon hade en mindre erotisk karaktär än skogsrået och sjörået, vilket kan förklaras med att gruvarbetaren inte hade samma avstånd till hemmet, hustrun eller andra kvinnor, som skogsarbetaren och fiskaren.
En anledning till att historier om gruvrået uppkommit är att gruvarbetarna drömde om stora oupptäckta malmfyndigheter. I en sägen berättas om ett möte med gruvrået, där hon sagt att hennes syster bor i ett berg med dubbelt så stora rikedomar. Berättelser förekommer också där gruvrået gjort så att män inte hittar tillbaka till en nyupptäckt fyndighet. Många sägner kan ses som varningssägner, där gruvarbetare kunde lära av berättelsen och inte vara för giriga i sitt arbete.)

Men väsen som bjäror och mjölkharar tillverkades av trollkunniga för att tjuvmjölka grannens kor. Andra väsen kunde uppträda i djurgestalter och för att nämna några av dessa: lindormen, kyrkogrimen samt gloson.

(En bjära (mjölkhare, trollhare, pukhare, puken, trollkatten, baran, bärarn) var i svensk folktro ett dragväsen som en häxa använde för att stjäla mjölk från grannarnas kor. En bjära kunde vara en hare (Småland), en katt eller en fågel (Dalarna) eller ett nystan (Norrland).
Bjäran kunde skapas utifrån exempelvis ett nystan genom olika ritualer, eller så kunde häxan ha fått den direkt från djävulen. Det sades att om man skadade bjäran skadade man också dess ägare. Slemsvampen trollsmör kallades ibland bjäradynga och troddes kunna avslöja var den skyldiga kvinnan bodde.
Den första beskrivningen av hur en bjära tillverkades är från en häxprocess i Söderala i Hälsingland 15 januari 1597. Häxorna sades då använda bland annat smör, jord, aska från brända bitar av sina tilltänkta offers fönsterkarmar, metall från kyrkklockor, blod från sina egna fingrar och en levande orm. En detaljerad beskrivning av hur en bjära görs finns upptecknad från Frostviken i Jämtland. Kring en boll av katthår eller kalvhår nystas tre torsdagskvällar i rad ulltråd i nio färger, och den tredje kvällen droppas tre droppar blod ur det vänstra lillfingret i nystanet. Då bjäran sänds ut för att stjäla mjölk, kastar man den över vänstra axeln och säger: ”Jag har gett dig blod, fan ska ge dig mod. Du ska för mig på jorden springa, jag ska för dig i helvetet brinna”. Då en bjära förstördes, brukade dess ägare enligt legenden genast visa sig, på grund av sitt löfte att brinna i stället för den.
Mjölkharen är ett väsen som framkallas med trolldom, besläktad med Bjäran. Kallas även pukhare. Ser ut som en vanlig hare, men rör sig så fort att den endast kan skjutas med extraordinära metoder, så som med magiska bössor eller silverkulor. Den beger sig till granngårdarna och stjäl mjölken från korna. Ofta ställde ägaren ut kärl där haren lämnade mjölken.
Ofta mjölkade haren korna så mycket att de dog.
Lindorm, ett sagomonster i nordeuropeisk folktro. Det förekom förr två delvis skilda lindormar i folktron, varav den ena snarast var att likna vid en förtrollad prins och var godvillig. Det ansågs vara en stor lycka att möta en sådan lindorm, ännu större om man kunde beröra eller fånga den, och beröringen eller ormens skinn hade magiska krafter som kunde överföras. Denna typ av lindorm förekommer inte bara i folktro utan även i folkvisor, riddarromaner och medeltida hjältedikter (Nibelungenlied). Djuret benämns lint på forntyska, linnr på isländska. Den mest kända lindormen är troligen Midgårdsormen. Ett annat exempel är Karm in Bröderna Lejonhjärta.
Den andra typen av lindorm var däremot ondsint och farlig. De förekommer i sentida sydsvensk och dansk folktro där de beskriv som flera meter lång och förflyttade sig genom att bita sig själv i svansen rulla som ett hjul (”hjulorm”, ”ringorm”) och det skulle till mycket tur för att komma undan ett möte med en sådan vit orm. Den var också ofta försedd med en lång man (”manorm”). Den onda lindormen är snarast att likna vid en drake. Möjligen var lindormen en förklädd jätte.
Den goda typen förekommer i folksagan och den medeltida folkvisan och framställer lindormen som en prins, förtrollad till ett avskräckande och farligt vidunder, som av en uppoffrande jungfru befrias ur sin djurhamn. En typisk sådan saga är den om Kung Lindorm.
Enligt modern folketymologi antogs Lindormarna förknippats med lindar, och antogs övervintra i sådana.
Denna typ av lindorm möter man i exempelvis visan om Lindormen, (Geijer-Afzelius). G. O. Hyltén-Cavallius lät år 1884 trycka 48 beedigade ögonvittnesskildringar från Värend i södra Småland, skrivna av folk som sade sig ha mött den farliga typen av lindorm och flytt eller undkommit genom att lyckas döda den. Jämför vitorm.
Slutligen kallas en heraldisk drakfigur för lindorm. På franskt område motsvaras den heraldiska lindormen av en figur kallad vouivre eller guivre (från latin vipera som betyder huggorm). På engelska kallas samma figur för en wyvern. Till skillnad från nordeuropeiska lindormar har fransk-engelska vouivres/wyverns ofta förutom ett par ben även vingar. En wyvern är en blandning av drake och ödla, och därför är likheterna med lindormen inte lika stora som man kan tro.
Möjligtvis avbildas ofta lindormar på vikingatidens runstenar eftersom de anses öka folks rikedom då allting som ligger under lindormen ökar i storlek samtidigt som ormen växer. Ordens styrka på stenen kunde tänkas öka och äran öka för de som nämndes.

När en wyvern dyker upp kan man ana oråd. De är i regel onda varelser, och därför ska man akta sig. Men det har ändå, i vissa historier, förekommit goda wyvernar. Där människan och wyvern är bästa vänner, människan får rida på sin wyvern.
En kyrkogrim är, enligt gammal sägen, en bagge, hund, tupp, häst eller något annat levande djur, som när en kyrka byggdes, i skyddsmagiskt syfte, begravdes levande under en av kyrkans hörnstenar.
Gloson är ett nordiskt folktroväsen i form av en gris eller vildsvin och möjligen en kvarleva av Frejs galt Gullinburste. Gloson var en stor och farlig brinnande sugga med glödande ögon. Ibland kunde en person med en röd hätta ses rida på henne. Hon troddes bo på kyrkogårdar eller inuti rösen intill åkrar. Det var speciellt när man gick årgång som man kunde möta henne och det förekom att man offrade de sista tre sädesaxen eller de tre sista äpplena till henne.
Gloson sades ha rakbladsvassa borst vilka slipades mot gravstenar och dess främsta nöje var att springa mellan benen på folk och således sprätta upp dem. Jämför engelskans razorback, ”rakbladsrygg”, som i sydöstra USA är en benämning på vildsvin.
I Skåne (där just detta väsen har troligen varit mest omtalat) är legenden något annorlunda. Till exempel var könet på Gloson var okänt. Den brann inte, men hade väl de glödande ögonen samt den vassa rygg som beskrivits. Ingenting om kyrkogårdar är direkt omtalat, ej heller mänskliga ryttare. Däremot ansågs den ha en förmåga att visa sig nära platser där små barn dött en tid därefter.)

När det gäller skrock så handlade det helt och fullt om vidskepelse eller om vissa vardagliga händelser som kunde ha övernaturlig bakgrund. Skrock gick oftast ut på ett dagligt beteende av något slag. Handlade om det som kunde bringa tur i livet eller ge otur
Eller något som kunde påverka vädret i endera riktning.

Har sammanställt några exempel på skrock:
• Om en svart katt korsar vägen ger det otur, men om man spottar tre ggr över vänster axel kan man bryta denna besvärjelse
• Att gå under en stege betyder otur
• Talet 13 är betingat med otur
• Fälla upp ett paraply inomhus betyder också otur och likaså att lägga nycklarna på bordet.
• Lite mer moderna inslag av skrock är att det för otur med sig att gå på brunnslock märkta med ett A.
• Fredagen den trettonde är stående skrock att det skall vara en otursdag, även om jag själv aldrig upplevt något just denna dag.

Rörande just fredag den trettonde så fann jag dock en hel del teorier som jag tänker berätta en del av. Rädslan för just talet tretton går tillbaka till långt innan kristendomen, antika trolldomsböcker har också pekat på förbindelser med olika trollformler och förbannelser som riktat sig mot underjordiska makter.
Under det gamla bondesamhället var denna dag en slags vilodag, en dag då det ansågs mycket olämpligt att arbeta men om man ändå gjorde det var man tvungen att iaktta tystnad, det fick absolut inte bullra och störa. Dock ansågs dagen extra bra för hår- och tånagelvård.
Inom den nordiska mytologin berättas det också om svek och ondska genom guden Loke som kom till gästabud i Valhall, som den 13:e deltagaren. Han kom senare att konspirera mot Balder vilket ledde till Balders död.

Ännu en teori grundar sig i att det är ett betydande antal medlemmar i Tempelherreorden som fängslades av Filip IV av Frankrike den 13 oktober 1307. De torterades och sedermera avrättades de. Självklart finns det många fler teorier om just denna dag, men dessa överger jag för att fortsätta mitt berättande om sägner.
Sägner som är en kort berättelse, knuten till en specifik plats och som därutöver gör anspråk på att vara sann.

Hårgasägnen från Hälsingland handlar om hur djävulen själv, förklädd som spelman fick ungdomarna i byn att dansa ihjäl sig. Den äldsta nedtecknade dateringen är 100 år gammal, men vem som skrivit den sägs inte.
Den startar på Hårga äng och fortsätter i etapper fram till Järvsö.

Sägnen lyder enligt följande:

”Det är en lördagskväll och alla ungdomar i Hårga har samlats för att dansa på logen. Mitt i en dans avbryts musiken och en ny spelman träder fram ur mörkret. På huvudet har han en stor svart hatt och under den kan man skönja två glödande ögon.
Han lyfter fiolen mot hakan och börjar ta ton, en musik man aldrig tidigare skådat. Alla ungdomar tar upp dansen och när de väl gjort det kan de aldrig mera sluta dansa. Dansen fortsätter hela natten och i gryningen när kyrkklockan ringer dansar djävulen iväg med alla ungdomar dansande på ett led.
En flicka låg kvar på loggolvet, ingen hade lyssnat då hon varnat för spelmannen och ingen la heller märke till bockfoten som han hade då alla var inne i fasen av den vildaste dans.
Sägnen berättar vidare att detta var djävulen utklädd till spelman och han ledde de dansande upp på Hårgaberget där de dansade tills det endast kvarstod skelett.
Vissa påstår att man fortsatt kan se märken efter denna ringdans och om man är modig nog att bege sig ditt vid fullmåne kan man fortsatt höra musiken han spelade för ungdomarna som avled.”

Sägnen om vargarna.

”I slutet av 1600-talet bodde på Vingäng ett äkta par – Matts och Marit. En stjärnklar, gnistrande kall vinterkväll var Marit ensam hemma och höll på att framför den flammande furuvedsbrasan bada sitt yngsta barn, en flicka på sex veckor, medan det två och ett halvt år äldre barnet, en gosse, sprang och lekte på stuggolvet. Plötsligt kommer gossen framspringande till modern och säger sig ha ett naturbehov. Modern sade då: ”Jag kan ej nu lämna lillan, men gå du ensam och ställ dörren på glänt, så lyser det ut”. Gossen gjorde så, men han hade knappt kommit utom dörren förrän han uppgav ett dödsskri, som genast sade modern, att vargarne hade tagit den lille. I förtvivlan rusade hon besinningslöst ut och hörde då sitt barns kvidande och såg i det klara månljuset flera stycken vargar springande uppåt Klarälven och Vingängssjön. Grannarna tillkallades av hennes ångestrop och förstodo genast vad som hänt. I hast tändes blossen av furustickor, männen spände skidorna på, kastade klubborna över axeln – gevär hade de ej – och sökte så rustade upphinna de utsvultna vilddjuren. Men dessa hade fått för långt försprång. Först på en av de många holmarna i norra delen av Vingängssjön gjorde männen halt. Där syntes att barnet blivit sönderrivet och uppätet. Blott den vänstra foten fanns kvar. Varghopens vrålande hördes från det närbelägna berget och det hemska ekot därav rullade mellan bergväggarna genom dalen. Den förtvivlade modern kom nu ihåg sin lilla flicka i badet och rusade hem – för att finna henne död, drunknad. De beklagansvärda makarna voro nu barnlösa. Marit blev efter denna dubbla olyckshändelse dyster, fåordig och besynnerlig. Först efter tre år, sedan en liten flicka blifvit född, såg man ett sorgset leende någon gång upplysa hennes sorgbundna anletsdrag. Sägnen förtäljer att när Marit slutligen utkämpat striden på jorden och hennes likkista stod vid kyrkporten, väntande på prästen och klockaren, som där mötte, kom en liten snövit fågel och satte sig på kistans lock, för att i nästa ögonblick försvinna i den klara, blå sommarluften.

Den sägnen hörde vi syskon i barndomen mångfaldiga gånger berättas av en gammal soldatänka från Vingheden – lika intresserade och rörda varje gång, fastän vi till sist kunde varje ord utantill. Änkan dog för 45 år sedan, 89 år gammal, och händelsen hade timat i hennes mormors tid.

Ännu ett barndomsminne är för oss knutet vid denna sägen. En skön sommardag, då vi tillsammans med andra barn lekte på de steniga stränderna av holmarna i Vingängssjön och sökte upp glattslipade, runda stenar, funno vi även en liten sten, som liknade en klumpigt modellerad barnfot. Denna sten finns här på Vingäng ännu i dag.”

(Källa: En hälsning från det minnesrika Vingäng, Christianstads nya accidenstryckeri, 1916)
(Källa: www.nordvarmland.com) och (www.Wikipedia.com)
(Foton i inslaget: http://www.sv.freepik.com)

©Tove Birkeland Brandt
Publicerad: 2014-01-15