KULTUR: Ödehusen kallar

bils

”Det är underligt vilken dragningskraft alla dessa ödehus har på oss människor när vi far förbi dem. Ofta ger det inre en impuls om att stanna och undersöka. I det undermedvetna kastas man in i händelser, tankar om vad som ligger bakom deras tomhet. Övergivenhet.
Vissa hus fyller en genast med en känsla av mystik, en tro om att spöken lurar runt husknuten och jag fann en sådan berättelse då jag sökte på nätet om ödehus.”

Det var fyra killar som brukade umgås flitigt, spelade kort samman, drack och så vidare som unga killar gör. Vid ett av sina möten kom de på att de skulle fara till ett närliggande ödehus, sagt och gjort helgen efter satte de av för att undersöka stället.
Väl på plats gick de runt på gården, tog en vända runt huset och upptäckte att dörren stod öppen. Två av killarna var tuffare än de andra och gick med sina ficklampor in i huset medan de andra stannade på utsidan. Det första som hände var att de möttes av en kyla, en stor temperatursänkning från utomhustemperaturen. De klev ändå vidare, i diskhon stod disk täckt med damm och spindelnät, saker stod på köksbordet. Svep efter svep med lamporna, allt verkade orört som om någon bara rest sig upp och gått ut, försvunnit. Väl inne i vardagsrummet såg de att gamla åldrade fotografier hängde kvar på väggarna, möblerna kvar och allt täcktes av ett tjockt lager damm, överallt fanns det spindelnät. Stämningen kändes kymig och då de står där hör de ett smällande ljud från ovanvåningen, som om någon går från rum till rum.
De drar sig mot trappan som leder upp, en av dem säger att det säkerligen är en fågel som tagit sig in men då de når trappan ser de fullt av fågelvingar uppträdda på ståltrådar och upphängda upp över hela väggen. Grabbarna sprang i panik ut från huset och de lovade att aldrig mera komma tillbaka dit.

Själv kunde jag inte motstå frestelsen att kliva in på en ödetomt här i Arvika, inne på tomten lyste klarröda äpplen som jag tog mod och pallade några av, väl där styrde jag stegen bort till huset för att titta lite närmre på huset. I fönstren hängde skira spetsgardiner lite söndrade. Köksbordet hade en duk, sidenblomma och där låg en blyertspenna och ett korsord på en gammal gulnad och lätt vittrad tidning.
Jag lät stegen föra mig runt huset, nya fönster att kika in i. Vardagsrummet innehöll en gammal soffa, bord, ett trasigt trägolv. Vid ena väggen stod ett gammalt piano med prydnadssaker på, tavlor på väggen och en trasmatta.Verandan på andra sidan huset har börjat rämna och balkongen har fallit samman. Huset är som en magnet i mitt inre, jag vill veta mer. Undrar över vad som hänt?
Varför har ingen släkt tagit över huset och vad var det som gjorde att någon lämnat det mitt i korsordet och med disken kvar i hon och på bänken?
Tyvärr har jag inte funnit svaren på vem som bott i huset och inte heller vad som hänt, men det har fått fart på min fantasi. Det ger mig en egen historia att skriva vidare om, en fiktiv berättelse. Ödehusen har alltid fångat mitt intresse och av egen erfarenhet vet jag att mycket kan ligga bakom att ingen någonsin mera bor i ett hus. Ovänskap, skilsmässor, dödsfall och en hel massa andra saker. Ödehusens skepnader är många, stora, små.

I många av husen sägs det spöka och jag har även letat efter någon sådan historia och glädjande nog funnit ett speciellt hus i Dalarna. Här kommer historien:

Trappan slets bort

I dalarna på en obebodd gård saknades trappan till huset och i undran däröver berättades det av en ortsbo följande historia.
I socknens fattighus hade en gammal gumma bott med sin dotterson. En dag hittade pojken på ett riktigt ofog och som straff stängdes han in i likkällaren.
Han blev helt vettskrämd efter detta och började stamma och blev underlig och skygg. Gumman svor då att hämnas det man gjort honom. Hon var gammal och skulle snart dö så det kvittade, men hon svor att hon aldrig skulle lämna dem ro i det huset. Hon dog och höll sitt ord. Huset måste till slut utrymmas. Det revs sedan och en bonde köpte timret och byggde sig en egen gård. De kunde dock inte bo där mer än en månad. Trappan försvann och så fort det blev en ny försvann den igen, och det hemskaste oväsen hördes. Tavlorna slängdes från väggarna och mattorna sparkades ihop av osynliga fötter.

Huset hade sedan stått obebott till för något år sedan, då några vägbyggare kom till orten. En nya trappa gjordes och huset överläts åt dem. Första natten åkte alla sängarna fram på golvet och täckena rycktes av. Trappan var också borta igen. De hade inte hört talas om spökerierna utan beskyllde varandra för ofoget. Andra natten upprepades händelserna men då flyttade de ut.

I fjol var det fyra modiga ynglingar som skulle trotsa spöket och göra sig en trevlig kväll i gården. De hade med sig mat och pilsner som de skulle fästa på. Glädjen blev tyvärr inte långvarig. Redan fem minuter senare kom tre av dem ut skräckslagna, men den fjärde bestämde sig för att han skulle stanna, om han så skulle dö på kuppen. Om ytterligare en minut var han också ute, halvt strypt och blå i ansiktet. Sedan dess har ingen varit där, huset är och förblir obebott och öde.

Spökhuset i Alversjö är ett omtalat hus

Utanför Eksjö finns det en liten by som heter Alversjö och där står ett speciellt ödehus som ligger i skogen nära ett övergivet slakteri. Huset är ett välbesökt spökhus. Allt sägs finnas kvar, studentmössor, tidningar från 80-90 talet, en gammal flygel och i garderoben finns alla kläder kvar. På övervåningen i ett av rummen finns det en bäddad säng (har dessutom alltid varit bäddad). I just det rummet så blir det varmt så fort som man går in där.
Det just mystiska med platsen är att ingen vet vart ägarna har tagit vägen och inte heller vilka de var. Allt är övergivet, tallrikarna och maten stod fortfarande kvar på köksbordet. Något ännu mer skrämmande är pratet om att det ska finnas en man som jagar bort besökare/inkräktare med en hagelbössa, dock så har man inte sett en skymt av denne gubbe, men folk som besökt platsen har blivit förföljda i skogen och har då uppfattat att någon gått emot dem. Skrämda har de givetvis skyndat sig bort från platsen. Hela byn är numera övergiven förutom ett enda hus.

Nu är det ju inte alla ödehus som har sådana här intressanta historier att berätta. Istället är det allt som oftast så att de intas av kriminella ligor på grund av sina utomordentliga lägen. Långt utanför samhällen och undanskymda. Enligt polisen har man uppdagat att allt fler cannabisodlingar i Sverige drivs just i dessa ödehus. Det sägs att tack vare dessa har man i Sverige blivit så gott som försörjda helt på egen hand gällande denna drog.
Ödehusen har också blivit tillhåll för andra grupper och utsätts ofta för både klotter och förstörelse såväl som av bränder. Vilket känns tragiskt.
Många är historierna bakom dess övergivna uppsyn, men i detta finns kommunens historia. En kamp att få de rättmätiga ägarna att städa upp, riva eller renovera genom viten. Oftast helt utan resultat, då många av ägarna är ekonomiskt utslagna, psykiskt sjuka och så vidare, redan innan de får ytterligare skulder genom sin äganderätt.

För mig kommer de öde och övergivna hemmen alltid ha en speciell dragningskraft och jag kan nog utlova att jag alltid stoppar till, tittar och drömmer mig bort i dess okända berättelser. Kanske är det så att ni själva sitter inne med roliga historier runt något ödehus? I så fall får ni gärna höra av er och berätta för mig om era upplevelser/berättelser.

Det går bra att maila mig på: tove-brandt@hotmail.co

Tove Birkeland Brandt
Publicerad 2014-01-15