REPORTAGE: Äntligen är jag här! Som jag har längtat!

tjernobyl

Jag och kompisen blir upphämtade från vårt hotell i Kiev ca 09:00 på morgonen (kl 10:00 svensk tid, ca) mot destination norr ut. Vart var vi på väg? Tjernobyl! Efter ungefär 2 timmars bilfärd så möter vi första checkpointen. Här möter vi Nikolai som kommer guida oss under dagen. Vi handhälsar på honom både jag och kompisen, han har ett fast och kraftigt handslag, som en redi käär som vi säger i Värmland.

Checkpointen in var en passkontroll i stort sett. Nikolai sa att det finns en toalett för dom som behöver gå. Han tillägger också att det kan vara bra att gå för det kommer vara en lång bilfärd innan vi kommer besöka någon toalett. Så jag följer guidens råd och piper iväg. Vi får inte ta kort på någon vakt eller deras ”HeadQuarter” lite enkelt förklarat, eller krypin eller vad man nu vill kalla det. Chauffören, Sergei, som hämtade upp oss vid vårt hotell i Kiev pratade inte så jättebra engelska, så Nikolai frågar oss om vi vill åka med han istället, då kan han passa på att berätta lite om Tjernobyl, och det var ju bra. Vi åker med Nikolai, no offense Sergei, men bra musiksmak har du.

Nikolai förklarar att han precis har kommit från semester så han behöver åka till sin bostad i Tjernobyl för att byta om till sina arbetskläder. Bilen vi åker i är en Lada som Nikolai säger att: I am going to kill this baby. Åkte mycket flådigare från Kiev, en Kia. Vi åker över en bro där högersidan från vår sida sett är avspärrad p g a dåligt skick. Vid en lång raksträcka en bit efter bron så nämner han att vi åker igenom en by, men allt jag kan se är bara träd, buskar som har fått växt till sig ordentligt, men jag kollar riktigt noga så ser jag att det ligger hus bakom alla dessa träd, lite skräckfilmskänsla går igenom kroppen.

Väl framme i Tjernobyl åker vi först och lämnar Nikolais bil, han byter om till sina arbetskläder, som för övrigt liknar som om han är en militär. Sedan beger vi oss till köket, där vi efter dagen ska bli bjudna på mat. Sedan börjar vår resa, äntligen är jag här!

Nikolai börjar guidningen vid ett stort monument som visar 30, 20 och 10 kilometer zonen. Första checkpointen ligger vid 30 kilometer ifrån självaste ”Exclusion Zone”. På detta monumentet som liknar en karta finns det flera järnkoppar ingjutna. Detta visar byar som har lämnats efter Tjernobyl-katastrofen. Det flyger ett bi eller en geting runt mig, jag är livrädd för dessa små varelser! Men jag behåller lugnet och getingen/biet rör mig inte. Trodde jag.

Vi sätter oss i bilen för att åka och köpa Coca Cola vid Tjernobyls, vad jag fattar det som, enda butik. Då känns det som att jag har fått en träflis i ryggen, strax under vänstra skuldran. Tänker inte mer på det. Väl inne i butiken känner jag som ett rus inom mig, det börjar klia i nacke, armhålor och ljumskar och jag känner mig inte alls pigg. Jag säger till Nikolai att jag inte mår bra. Jag ber att han ska följa med ut för jag tror att jag har blivit stucken av någonting. Han följer med mig ut till entrén och jag drar upp tröjan och visar honom ryggen. Mycket riktigt, jag har blivit stucken. Han ber två andra ukrainare att titta på det. Under tiden så sväller jag i ansiktet, örongångarna blir smalare och smalare. Nikolai säger, du måste till sjukhus. Kompisen, Sergei (chauffören) och Nikolai ser på mig att jag inte mår bra. Med oss från butiken fick vi ju i alla fall med oss CocaColan som vi åkte dit för.

Nikolai går in först till sjukhuset och jag och Simon (kompisen) kommer efter. Vi har tur, det fanns en läkare där. Han kollar på mig och han vet precis hur han ska fixa detta. Jag får ta av mig tröjan så att han får kolla på min rygg. Läkaren ber mig sedan att sätta mig. Vår konversation går via Nikolai för att läkaren inte kan prata engelska. Han går till ett blått plåtskåp där tar han fram en spruta och även en rem. Jag får försöka få fram en blodåder. Han injicerar sprutan och tar bort remmen. Under tiden blir jag sämre. Jag får vatten men jag känner att jag är nära på att svimma. Han tar fram ytterligare en spruta. Då säger Nikolai att jag får dra ner byxorna. Höger skinka it is. Efter den sprutan går vi till ett rum där jag kan vila. Där fanns en dator mitt emellan sängarna för övrigt. Jag ligger där, uppsvälld i ansikte och armhålor gula som, ja något och dricker mycket vatten. Jag tänker: Men vafan, resan har ju nyss börjat ska den sluta nu? Då missar jag ju Pripjat, ”spökstaden”, och självaste reaktor 4. Allt det som jag kom hit för att se!

Jag får två sprutor till, en i varsin arm. Läkaren frågar mig: Sprechen sie Deutsch? Snabbtänkt som jag ibland är, trots att läget är som det är så svarar jag vänligen men bestämt Nein! Typ det enda jag kan på tyska. Istället för nervositeten som fanns i luften i början blir stämningen bättre, så vi skrattar. Skadeglädje är den sanna glädjen. Kompisen står och filmar mig när jag ligger där och vilar, och han skrattar. Bra att han hade det roligt i alla fall!?

Nikolai ringer sin chef och berättar hur läget är och frågar om vi ska fortsätta, och det ska vi. Det var det jag var mest orolig för att inte vi skulle göra. Så jag vilar en halvtimme ungefär, sen är jag på benen igen och så fortsätter resan.

Vi stannar till vid samma butik som vi köpte Coca Cola på tidigare men nu köpte Nikolai och Simon vatten till mig istället. 2 liter. När vi lämnar butiken åker vi till Tjernobyls brandstation. Nikolai berättar att denna brandstationen byggdes av Tjernobyls invånare utan någon som helst hjälp av regeringen. Utanför brandstationen finns ett monument till dom brandmän som var först på plats när reaktor 4 exploderat. Dom trodde att det var en vanlig brand men så var inte fallet. Dom jobbade utan skyddsutrustning mot strålningen och avled pga strålskadorna dom fick. Det surrar en geting runt mig igen, denna gången går vi direkt in i bilen.

Vi fortsätter emot det som jag så länge velat se, reaktorområdet. Vi stannar en bra bit bort från reaktor 4. Nikolai pratar lite om dammen som är handbyggd och vad den hade för funktion och så. Vi mäter med Nikolais geigermätare och ser att strålningen är några gånger högre än vad som anses vara normalt. Vi tar några kort sen åker vi närmare.

Vi stannar vid en järnvägsbro som vi ska gå över för att se alla fiskar som finns i dammen. Det är riktigt många! En del är väldigt stora. Nikolai säger att vi brukar ha med oss mat men det hade han glömt. Fisken planterades in där när reaktorerna var i bruk. Vattnet som kylde ner reaktorerna vart varmt, åkte sedan vidare ut i kanalen och i det varma vattnet trivdes fiskarna. Även här tar vi kort och sedan åker vidare.

Nästa stopp är utanför reaktor 4. Både jag och min kompis Simon ställer oss framför reaktorn (ca 200-300 meters avstånd) och tar kort. Vi trodde att det skulle vara helt tyst när vi kom dit, men det visar sig att det byggs ett nytt skyddshölje en bit bort från reaktorn. Det är en riktigt stor pjäs! Den är ca 80 meter när vi ser den enligt Nikolai, och när den är färdig kommer den vara ca 143 meter hög. Har läst många olika datum om när denna kommer vara färdig. Nikolai tror 2015-16 någongång. Dom ska då sedan dra den över reaktorn. Vi får inte ta kort på folket som jobbar eller taggtrådsstängslet, förmodligen ur terroristsynpunkt. Vi åker vidare.

Vi stannar till vid en korsning. Nikolai berättar att framför oss ser vi ”Red Forest”. Han förklarar också varför den har fått det namnet. Efter att reaktor 4 hade exploderat så strömmade det ut en mycket stor mängd radioaktivitet. Detta fångades upp av moln, regnmoln. Sedan så började det regna över en stor yta av skog. Radioaktiviteten gjorde så att skogen dog. Träden fick en rödbrum färg. Vi kunde även se svarta träd där. Vi använde oss av Nikolais geigermätare. 0,30 microsievert och under anses vara normalt. Här uppmätte vi som högst 7.72 microsievert.

Vi åker in mot ”Spökstaden” Pripjat. Vägen är riktigt dålig in dit, men det är ju inte så konstigt. Växterna har också tagit över. Vårt första stopp är vid torget. Härifrån ser vi mycket växter, Pripjats enda hotell, där jag lägger märke till att det växer träd inomhus. Vi fick dock inte gå in där, vilket jag dock hade hoppats på. Men man kan inte alltid få som man vill, eller hur? Och vi ser även några höga hus.

Jag känner igen mig här, fast jag aldrig har varit här. Jag spelar mycket TV/PC-spel på fritiden. Och just detta stället har används i Call Of Duty 4: Modern Warfare. Jag nämner detta för Nikolai. Han säger att det stämmer, men det finns ett ännu bättre spel som visar mycket mer, S.T.A.L.K.E.R Call Of Pripyat.

Vi går in i byggnaden där man springer ut i spelet som jag nämnde ovan. Innan vi går in säger Nikolai: Vi hade ju inte en direkt bra start på dagen, därför vill jag visa er något speciellt. Egentligen får vi inte gå in här eftersom att dom inte har blivit renoverade på många år, men han är rätt säker på att just denna byggnaden står sig några år till. Jag känner att jag inte är fullt med, helt klar i skallen efter chocken jag tidigare fick. Så dessvärre fastnar inte allt Nikolai säger. Väl inne i byggnaden ser vi en biograf, idrottshall, boxningsring och en pool.

När vi lämnar så går vi ut till nöjesfältet, även det finns med i Call Of Duty 4: Modern Warfare. Här finns radiobilar och parishjul. Här får jag låna Nikolais geigermätare. Jag håller den ovanför lite mossa som jag hittat. Den mäter strax över 13,2 microsieverts, vilket är resans högsta.

Vi går sedan mot bilen och åker en bit. Vi stannar till vid ett ställe och vi möter en stor grupp turister från England. Fördelen med att ha privat guidad tur är att det är lite mer flexibelt. Vi var sammanlagt med mig, Simon, Nikolai och chauffören Sergei, bara 4 personer. Sergei satt alltid i bilen. Han har ju varit här ett par gånger tidigare. Vi går in i en skola. Förutom gamla skolböcker så ser vi en sjuhelvetes massa gasmasker! Det är inte på smått vis. Dom ligger alla på hög inne i matsalen.

Vi beger oss vidare till Pripjats badhus. Vi får först gå igenom en stor idrottshall, där får jag syn på 2 från den stora gruppen. En utav dom har med sig en hästmask som hon drar över huvudet så får hennes kompis, eller ja iallafall den andra personen, ta kort. Var väldigt kul. 🙂 Typ. Vi fortsätter och tillslut kommer vi till den stora poolen, den här finns också med i… Ja gissa var? Call Of Duty 4: Modern Warfare.

Sedan lämnar vi Pripjat och reaktorområdet och beger oss tillbaka till Tjernobyl. Det bjuds på mat! Och jag var riktigt hungrig, man hade ju hoppats på något vanligt, typiskt svenskt, typ som potatis, stekt fläsk och löksås eller en vanlig pizza hade räckt, men varför skulle vi få det? Vi fick i alla fall fläskbiffar med svamp i och till det fick vi något risliknande. Det var faktiskt väldigt gott. Efter det beger vi oss hemåt.

Vi stannar till vid sista checkpointen (första om man kommer från Kievhållet). Vi får gå igenom en kontroll, en maskin, som känner av om vi absorberat för mycket radioaktivitet. När Simon ställer sig på den låser maskinen upp grinden efter ca 3-4 sekunder. Min tur. Ställer mig där ingenting händer!? Hjälp! Kommer jag inte ut?? Det tog bara några sekunder längre än för kompisen, men under den tiden hann jag tänka: Jag vart stucken av en geting, det var nära att gå riktigt illa och nu ska jag inte bli utsläppt??

Vi tackade Nikolai för guidningen och sen åker vi mot Kiev igen. Även om jag inte hade sån bra början så var det i alla fall strålande väder. 🙂

Robin Schützer, Allmänkurs 2
Publicerad: 2014-01-19