FILM: RIDLEY SCOTTS MINST KÄNDA LÅNGFILM – HANS BÄSTA?

hans bild

Engelsmannen Ridley Scott är odiskutabelt en av vår tids mest framgångsrika filmregissörer med flertalet stilbildande mästerverk och moderna klassiker i sin produktion, som t.ex. Alien (1979), Blade Runner (1982) och Gladiator (2000). Verkligen värd att uppmärksamma är dock också Scotts, för den breda publiken, kanske minst kända långfilm – d.v.s. hans debutfilm Duellanterna (The Duellists) från 1977. Samtidigt som Scott har skapat sådana storartade film som de tidigare ovan nämnda är Duellanterna på vissa sätt hans kanske mest anmärkningsvärda och finaste verk, med en fantastisk atmosfär och laddning.

Trots att Duellanterna fortfarande är relativt okänd är den förmodligen en av de starkaste debuterna som gjorts av en filmregissör, den är i samma liga som Orson Welles Citizen Kane (1941) och John Houstons Riddarfalken från Malta (1941). Att det sedan också är en sk. ”epokfilm” – en historisk kostymfilm och som sådan också har åldrats extremt väl – man kan tro att den är filmad på 2000-talet, när man ser den – gör inte prestationen mindre. Jag vill även gå så långt att jag påstår att Duellanterna är ett av filmhistoriens mest underskattade mästerverk. Och jag tänkte här nedan gå in på några av de kvalitéer som gör Duellanterna så bra och som bidrar till att jag personligen håller den som en av mina absoluta favoritfilmer.

Under 60- och 70-talen etablerade sig Scott som reklamfilms- och tv-regissör med ambitionen att så småningom gå vidare till långfilmsproduktion. Scott hade från början avsikten att göra någon form av westernfilm i USA, men det fanns inte ekonomisk möjlighet till detta. Scott som var en hängiven beundrare av Stanley Kubrick och starkt inspirerad av dennes mästerliga historiska film, den mångfaldigt Oscarsbelönade Barry Lyndon som kom 1975, beslutade sig istället för att helt enkelt att ge sig i kast med något liknande (Scotts debutfilm filmen ekar idémässigt även en hel del av Kubricks tidigare krigsfilm Ärans väg,1957). Det blev sålunda filmen Duellanterna om Napoleonkrigen på 1800-talet, baserad på en kortroman av författaren Joseph Conrad med titeln ”The Duel” (förekommer också med titeln ”The Point of Honour”). Som kuriosa kan nämnas att Conrads romaner Nostromo och Narcissus för övrigt har fått låna ut sina titlar till namnen på rymdskeppen i Scotts nästkommande film Alien. Duellanterna var ursprungligen planerad att bli en entimmes-film för fransk tv. Det franska projektet gick dock om stöpet och Scott sökte sig ändå till USA. Han kom till slut att göra filmen med bolaget Paramount i ryggen och med en budget på 900 000 dollars, vilket var lågt redan på den tiden. Producent blev engelsmannen David Putnam (senare framgångsrik med en räcka storfilmer som bl.a. Midnight Express, 1979 och The Killing Fields, 1984). Skådespelarna Michael York och Michael Moriarty var från början kontrakterade för huvudrollerna, men sparkades sedan, skälen är otydliga. Istället kom Keith Carradine och Harvey Keitel in i projektet. Bolaget Paramount slarvade dock med filmen och den fick inte någon ordentlig visning på biograferna i USA, vilket förmodligen är en av orsakerna till att den aldrig nådde den omfattande framgång den förtjänar. Duellanterna vann dock pris som bästa debutfilm på Cannesfestivalen 1977 och den internationella filmindustrin hade fått upp ögonen för Ridley Scotts talanger. Hans nästa film blev Alien. Och resten är, som man brukar säga – historia…

Manuskriptet till Duellanterna är mycket pregnant och finstämt skrivet av Gerald Vaughan-Hughes. Dialogen är alltid en hake i epokfilmer, men här finns en kraftfullhet och ett tonläge som känns helt rätt. Vaughan-Hughes gjorde tråkigt nog inte särskilt mycket mer avtryck i filmhistorien fram till sin död. (Jag har letat på nätet efter en utskrift av manuset, som jag mer än gärna skulle vilja arkivera i mitt bibliotek, men har ännu inte funnit någon.) Duellanternas berättelse utspelar sig under åren 1789-1815, tiden för franske kejsaren Napoleons uppgång – erövringar i världen – och fall. Huvudkaraktärerna är två officerare och husarer i Napoleons armé – D’Hubert och Feraud, spelade av Keith Carradine och Harvey Keitel. I rollistan finns också namn som Albert Finney och Pete Postlethwaite. D’Hubert får av sin överordnande i uppdrag att inhämta Feraud för en tillrättavisning, efter att denne opassande deltagit i flera dueller och kommit på kant med inflytelserike personer, såväl militära som civila. Den sociopatiske Feraud ser dock detta istället som en kränkning från D´Huberts sida och kräver i sin tur att denne duellerar mot honom. Under loppet av femton år duellerar sedan regelbundet de båda männen mot varandra. Den mer humanistiske och sansade D’Hubert har i grunden inget intresse att delta i dessa vansinniga dueller, han försöker hålla sig borta från Feraud så mycket han kan. Och så länge någon av dem har högre rang är det förbjudet för dem att duellera. Men under årens lopp avancerar de båda männen från och till, blir jämnbördes i hierarkin och deltar ibland på samma krigsskådeplatser – Feraud söker då alltid, likt ett rovdjur som vädrar blod, upp D’Hubert för ytterligare en duell. Feraud är sjukligt besatt av att försvara sin ära och heder och han tänker inte ge sig förrän någon av dem är döda. D’Hubert i sin tur underkastar sig duellanternas hederskodex, i enlighet med den gode och plikttrogne soldat han är, trots att han innerst inne anser att Feraud är en vettvilling. Till sist kommer männen knappt ihåg vad som egentligen startade det hela, varför de ständigt strider. I filmens slutuppgörelse får dock D´Hubert nog, ser galenskapen i klart ljus, skaffar övertaget och bestämmer sig att en gång för alla ändra på spelreglerna för de båda männens konflikt och relation.

Duellanterna ser mycket påkostad och ytterst välgjord ut, med utsökt rekvisita och scenografi, men är ändå i grunden en lågbudgetfilm med internationella mått mätt. Här kan man verkligen tala om s.k. ”production value” (dvs. hur kvalitativ produktionen är i förhållande till en lägre kostnad). Filmen är överhuvudtaget ett fantastiskt skolexempel i konsten att göra film med låg budget. Allt är inspelat på och i befintliga exteriörer och interiörer. Stora delar av filmen spelades in i och omkring en by i Frankrike. Många scener är inspelade bara ett stenkast från hotellet inspelningsteamet bodde på. Ja, hotellet i sig har också fått verka som sceneri. Scener som utspelas i vad som skall föreställa Ryssland i vinter under det stora ryska fälttåget mot Moskva och den ödesdigra undergången för Napoleons La Grande Armée, är inspelade på en liten kulle bredvid ett hotell uppe i Skottland. Allt är maximerat för att få ut så mycket som möjligt av budgeten. Det skapas en illusion att handlingen är en del av större skeenden och massrörelser ute i fält eller i stadsmiljö. Men granskar man det närmare finns inte en enda masscen i hela filmen. Men ser endast utsnitt från något som är en del av ett tänkt större sammanhang. I händerna på en mindre skicklig regissör skulle det här ha kunnat påverka och begränsa filmen i negativ riktning. Men Scott gör detta med en sådan finess att det istället skapar en positiv effekt, och ger en extra laddning och skärpa åt varje scen. Ja, alla scenerna är mycket noggrant uttänkta och planerade – nästa som ett slags egna små konstverk. Scott jobbade hela tiden med minutiöst tecknad storyboard (och säger sig fortfarande alltid göra detta i produktionen av sina filmer). Faktum är att stora delar av budgeten för Duellanterna lär ha gått till kostymer och uniformer. Man var överens om att just uniformerna var tvungna att vara mycket verklighetstrogna – för att det skulle se visuellt bra ut, men också för att det skulle ge en psykologisk effekt för skådespelarna i sina gestaltningar av karaktärerna. (Uniformerna syddes av ett italienskt skrädderi som specialiserat sig på gamla militäruniformer. Scott fick dock en rejäl kalldusch när filmen var klar. När han skrivit kontrakt med italienarna hade han inte uppmärksammat att det i det finstilta stod att alla uniformerna skulle återgå till skaparna efter inspelningen.)

Några av de stora essen i leken när det gäller Duellanterna är huvudrollsinnehavarnas skådespeleri, fäktscenerna, musiken och fotot. Skådespelarensemblen bestod till största delen av förstklassiga engelska aktörer, men huvudrollerna föll alltså till sist utifrån filmbolagets önskemål på två amerikaner: Keith Carradine och Harvey Keitel. Vid den här tiden var dessa amerikanska sällar kanske lite otippade val till att bära upp huvudrollerna som två franska officerare i Napoleons armé – i en på det konstnärliga planet europeiskt genomsyrad filmproduktion. Men båda är lysande i sina tolkningar – Carradine som den mer timide belevade D’Hubert och Keitel som den råa och oförsonlige Feraud. De hittar en perfekt lågmäldhet i sina utspel och det finns en absolut nödvändig nervig kemi dem emellan. Fäktscenerna i filmen är de bäst och mest realistiskt koreograferade jag sett i någon film överhuvudtaget. Varken Carradine eller Keitel hade som skådespelare övat mycket på fäktning tidigare, men de tog sig snabbt an utmaningen på stort allvar. I regel fäktas man i filmer, på grund av säkerhetsskäl, med riggade vapen som väger mindre än de verkliga motsvarigheterna. Inför varje fäktscen körde Carradine och Keitel rått uttryckt skiten ur varandra innan tagningarna för att därefter få den rätta känslan av tyngd och trötthet i fäktningen inför kamerorna. Howard Blakes (Flash Gordon, 1980 m.m.) musik till filmen, delvis baserad på stycken av Johann Sebastian Bach, är helt magnifik. Den sätter tonen och ger den där extra dimensionen till bilderna. Det starka ledmotivet är ett melankoliskt och kontemplativt flöjtstycke som påminner en del om Vivaldis suggestiva Konsert för piccoloflöjt. Frank Tidys foto är inte mindre än makalöst. Tidy måste vara en av de filmarbetare som det har misshushållats mest med. Efter Duellanterna gjorde Tidy i huvudsak produktioner för tv och filmer som t.ex. Sylvester Stallone-fiaskot Stop! Or my mom will shoot! (1992). Men i Duellanterna kommer Tidy till sin rätta. Personligen tycker jag att Duellanterna har det vackraste fotot och den mest superba ljussättningen jag sett på film. Bilderna och bildkompositionen har verkligen måleriska kvalitéer. Öppningsscenen med duellen på fältet i morgondimman och slutscenen med panoramabilden utöver ett landskap där solen tittar framöver ett moln, tar närmast andan ur åskådaren. Scott hade, som tidigare nämnt, Barry Lyndon som måttstock – en film numera erkänt legendarisk för sitt foto och sin ljussättning. Men själv grips jag faktiskt mer av bilderna i Duellanterna. Det bör kanske också tilläggas att det snygga fotot och ljussättningen förstås också är något som den tekniskt briljante perfektionisten Scott själv har en stor del i och det är något som sedan också har blivit en signatur för alla hans efterföljande filmer.

Även om berättelsen i Duellanterna till största delen rör sig i militära miljöer finns det inte en enda bataljscen i filmen, ingen scen med strider från något slagfält. Likväl är Duellanterna som konstruktion, i mitt tycke, en av de främsta krigsfilmer som skapats. Det besatta duellerandet mellan D’Hubert och Feraud, som sträcker sig under så många år att ingen till slut riktigt vet varför man slåss, och där upprinnelsen grundar sig i ren idioti – blir en sylvass och elegant metafor eller allegori för krigets vansinne och militarism överhuvudtaget. Tematiken kretsar också kring begreppen moral, heder och ära och vad dessa gör med oss människor, vilka existentiella valsituationer de tvingar oss in i. En tematik som Scott även återvänt till i sina senare epokfilmer som Gladiator (2000) och Kingdom of Heaven (2005). Om man vill kan man även se dessa två nämnd filmerna tillsammans med Duellanterna som delar i en slags tänkt trilogi

Kritik som har riktats mot filmen har ibland fokuserat på att Duellanterna är vacker, men till innehållet kall och mer av en teknisk övning än något annat samt att den är alltför litterär. Inga av dessa synpunkter tycker jag håller vid en närmare granskning. Filmen är mycket underhållande och spännande och samtidigt ett konstnärligt mästerstycke som också för en viktig diskussion som berör. In mina ögon är Duellanterna en närmast perfekt film, inte minst att beakta utifrån produktionsförutsättningarna. Ja, det görs ytterst sällan så balanserade, stramt hållna och fulländade filmer som Duellanterna. En total mäktig cineastisk njutning att skåda – varje gång.

Det är få regissörer förunnat att ens åstadkomma en film i sin samlade produktion som kan mäta sig med Duellanterna. Men för Sir Ridley Scott var detta alltså bara början. Det kom som vi vet mycket mer – och har inte slutat än.

Henric Ahlgren
Publicerad: 2014-01-22