Novell: Myrorna

image_0

På morgonen söndagen den 26:e april när Lars gick ned till köket upptäckte han dem igen.

Det hade varit en hård vinter och snötäcket hade legat kvar osedvanligt länge. Men på bara några få veckor hade värmen anlänt på allvar och allt hade fullkomligt exploderat i naturen. Löven hade nästan helt slagit ut på träden och småkrypen och andra insekter började komma fram från där de hade legat i dvala under den kalla årstiden.

Och nu var alltså myrorna tillbaka.

Det hade varit så under alla de åtta år som Lars och hans fru Berit bott i huset.

Vid ingången av maj kom myrinvasionen som sedan höll i sig till början av september, ibland längre än så. Små svarta myror gjorde intrång och skapade vandringsleder i hallen och köket.

Både Lars och Berit hade förvisso tidigare bott i hus som så då och då frekventerats av myror, men aldrig tidigare i denna omfattning.

Första våren de bodde i huset, efter att ha flyttat in i mars, trodde de inte sina ögon när de såg myrorna anlända. Det bildades av myrornas vandringsled ett svart myllrande streck, nästa en decimeter tjockt, som löpte från ytterdörren längs med ena väggen i hallen och in i köket. I köket ringlade sig sträcket sedan vidare framför kylskåpet, spisen och bort till diskbänken, där det slutade.

Berit hade blivit äcklad och förtvivlad. Lars i sin tur väldigt arg. Han ringde i ett vredesutbrott och skällde ut de tidigare ägarna som undanhållit dem informationen. Men de tidigare ägarna menade att de själv inte alls hade haft samma problem, visst de hade haft lite myror i huset, men inte så det störde.

Efter detta kontaktade Lars Anticimex som skickade dosburkar med myrbekämpning. Lars satte ut burkarna längs med vandringsleden i hallen och köket. På morgonen efter låg det en stor svart fläck med döda myror på golvet. Men efter detta struntade myrorna i dosburkarna. Ett par dagar senare var myrorna igång igen som vanligt med sin ihärdiga vandring.

Lars tog desperat åter kontakt med Anticimex som skickade en besiktningsman för översyn av huset. Besiktningsmannen kom och konstaterade, något förbryllad, att huset invaderats inte bara av vanliga svartmyror utan även av så kallade ”Faraomyror”. Mannen förklarade att enligt legenden var den här myran ett av Egyptens gissel. Därför gav Carl von Linné den namnet Monomorium pharaonis, ”Faraos Myra”. Myran kom ursprungligen från Indien men fanns nu spridd över hela världen. I varmare länder fanns den även utomhus, men i kalla Norden enbart inomhus. Besiktningsmannen berättade att man kunde få med sig myrorna hem om man varit utomlands eller så var källan något annat hus eller någon lägenhet som hade en förbindelse med deras hus.

Okänsligt berättade mannen också att det i grunden var omöjligt att skydda sig från myrangrepp och det var också rena slumpen vilka som drabbades. Och när det gällde faraomyrorna var de mycket svåra att bekämpa. Sannolikheten var att de redan hade spritt sig i resten av huset; längs ventilationssystem, elledningar och ända ned i bjälklager. Mannen gav råd till Lars hur om han skulle göra och erbjöd även sina tjänster. Lars sade att han behövde tänka på saken och lovade att återkomma.

Innan mannen från Anticimex gick avslutade han med att i förtroende avslöja att han några veckor tidigare arbetat med ett mycket svårt fall på ett stort äldreboende där man fått in ett slags oerhört problematiska myror som personalen där kallade för ”spökmyror”. Till slut hade myrorna blivit så enträgna att de börjat klättra in i såren på de sängliggande gamlingarna för att äta av dem. De här ”spökmyrorna” på äldreboendet var i själva verket faraomyror, förklarade besiktningsmannen.

Lars ryste av obehagskänslor när han hörde besiktningsmannen berätta om de ruggiga insekterna. Efteråt vågade inte Lars berätta för Berit ens hälften av vad mannen hade sagt.

Lars började att envetet på egen hand bekämpa myrorna. Svårigheten var att myrorna byggde bo när de väl tagit sig in i en byggnad. Metodiken man var tvungen att använda sig av var att mata arbetarna med ett bete som de förde hem till kolonin och som gjorde att nya arbetsmyror inte kunde födas. Arbetsmyrorna skulle lockas att ta hem det förgiftade betet som mat till drottningen och larverna. Det krävdes dock stor försiktighet när man tillämpade metoden. Alla myrarter var sociala insekter och om myrsamhället blev stressat skulle det knoppa av satellitbon och fler samhällen skulle skapas och problemet skulle bli större. Metoden var med andra ord tidskrävande. Bortåt tolv till fjorton veckor kunde det hela ta innan man kommit åt alla dolda myrsamhällen.

Efter ett tag hade den extrema myrinvasionen i Lars och Berits kök till och med blivit en attraktion i grannskapet. Det hela blev en pikant sevärdhet som grannar och vänner kom för att beskåda med förundran i sina anleten. Lokaltidningen hade också varit på besök och gjort ett omtalat reportage. Lars hade skämtat med Berit och sagt att de borde ta betalt för inträde. Men Berit hade funnit detta mindre roande. En tv-kanal hade till slut även hört av sig och velat göra ett inslag, men då hade Berit sagt ett bestämt nej.

När höstkylan sakta lade sig över landskapet detta år försvann dock de vanliga svartmyrorna plötsligt och bara någon dag senare också faraomyrorna.

Lars visste inte om hans metod hade lyckats eller om myrorna gått i någon slags dvala försvann på grund av att det blivit kallare. Men nu var myrorna borta och problemet ur vägen för den här gången. När det väl blivit senhöst hade Lars och Berit helt glömt bort allt obehag de haft med de små insekterna under sommaren.

Och så upprepades proceduren år efter år. Med värmen på våren kom myrorna fram. Lars gjorde sina idoga försök under sommaren att bli av med dem samtidigt som Berit beklagade sig av frustration och förtvivlat äckel. Och när sommaren var över kom en dag när myrorna plösligt var borta. Och under vintern förträngde Lars och Berit det hela.

Ja, så höll det på.

Med tiden kom Lars att utveckla ett slags stoiskt förhållningssätt till det hela. Han började tänka att de tillhörde hans ofrånkomliga existentiella livsvillkor, dessa myror. De fanns där och det var bara att acceptera. Han försökte till och med omfamna dem som ett slags udda husdjur. Ja, han försökta intala sig själv att han skulle sakna dem om de inte skulle komma fram till nästa vår. Han gjorde också klart för Berit och vännerna i bekantskapskretsen att han minsann tyckte att det verkade som om myrorna börjat att sakta minska i antal och utbredning för varje år som gick. Men det höll inte Berit med om. Hon tyckte att myrorna ökade i antal och utbredning istället. Hon insisterade också att de blev alltmer aggressiva.

Detta skapade förstås en viss slitning i Lars och Berits förhållande, men balansen brukade återställas när kylan kom igen. Vilket kanske kan låta som en lite lustig tanke, men så var det sålunda. När vinter kom var allt glömt.

Det här var alltså det åttonde året med myrorna.

Lars satt sig ned på en stol vid köksbordet och iakttog de första enstaka myrorna som börjat vandra längs med den gamla vanliga leden och banade väg för den kommande invasionen.

Lars försökte känna efter inom sig vad han tyckte om det hela, att ännu en gång utstå denna prövning. För honom gick det väl an, tänkte han. Men han var bekymrad över hur Berit skulle reagera den här gången. Året innan hade hon i ärlighetens namn betett sig oroväckande instabilt när det gällde allt som rörde myrorna. Hur skulle det gå i år? Lars suckade för sig själv. Samtidigt kunde han inte låta bli att imponeras en smula av de små myrjäklarna. Det fanns något mycket fascinerande över deras oförtrutna strävande. Tänk om de muterades så de blev några meter i omfång? Det skulle bli slutet för mänskligheten. Nej, människorasen skulle inte ha en chans mot dessa disciplinerade levande maskiner.

Lars satte på kaffebryggaren och bredde några ostsmörgåsar. När allt var klart gick han upp med en bricka till Berit och gav henne frukost på sängen. Hon blev mycket glad över uppvaktningen.

”Livet är allt bra!” sade hon.

Lars nickade medan han tänkte på myrorna.

Efter att de ätit frukosten och låg omslingrade i sängen och bara andades stilla och smälte smörgåsarna och kaffet kunde inte Lars undvika ämnet längre. Han kände att han var tvungen att mental förbereda Berit på myrorna innan hon gick ned till köket och själv upptäckte dem.

”De är tillbaka igen”, konstaterande han torrt.

”Vilka?” sade Berit, men det lät på henne som om hon redan förstått vad Lars menade.

”Myrorna”, sade han.

Berit drog täcket över ansiktet.

”Nej, nej, nej! Ska mardrömmen börja igen?” utbrast hon inifrån täcket.

Lars svarade inte.

”Jag står inte ut en sommar till!” fortsatte Berit.

Lars var fortfarande tyst.

​​​***

En vecka passerade.

Det myllrande svarta strecket med myror i hallen och köket tycktes bara bli allt tjockare och mera kompakt för varje timme som gick.

Så här kraftigt hade strecket aldrig varit tidigare.

Till en början försökte Lars intala sig själv att allt var som vanligt. Men när han gick där i köket och såg på hur det hela växte sig större blev han tvungen att sakta men säkert kapitulera inför insikten att myrorna verkligen var fler till antal och mer aggressiva än föregående år.

Berit hade de första dagarna under häftiga känsloutbrott tjatat på Lars att han skulle göra något drastiskt för att bli av förbannande myrorna. Hon anklagade honom också för att vara oförmögen att ta sig till något överhuvudtaget. Hårda ord hade utväxlats. Hon hade kallat honom ”livsoduglig” och han i sin tur gav henne diagnosen ”manodepressiv”.

Men efter några dagar tystnade Berit. Först tyckte Lars det var skönt att hon slutat tjatat och gnälla, men sedan förstod han att något inte stod rätt till. Berit jobbade kvar sent på kvällarna på arbetet fler dagar i rad och undvek överhuvudtaget att visats i hemmet så mycket som var möjligt.

Lars fattade ju att det hela berodde på myrorna.

Men istället för att han, som tidigare år med en handlingskraft bestående av lika delar ilska och beslutsamhet, började ta itu myrorna med – blev han istället dränerad på all kraft och initiativförmåga. Ja, det var som om han blivit trollbunden av myrornas invasion och att de på ett närmast hypnotisk vis sög inom honom i en mystisk trollkrets. Istället för att placera ut dosburkar och röja ut alla skrymslen som myrorna kunde tänka sig ta sin tillflykt till, så blev han sittande på stolen i köket i timtals och i ett slags drömskt tillstånd bara iakttog myllret på golvet. Det var som om myrorna nu rent bokstavligen börjat invadera hans huvud och hans innersta.

Men det här var inget han erkände, så där utan vidare, för sig själv. Och allra minst för Berit.

Men en morgon blev droppen för Berit.

Lars som låg i sängen på övervåningen hörde plötsligt hur hon skrek i full hysteri nere i köket. Det låt som hon höll på att bli antastad av en våldsman. Lars rusade ned i köket med andan i halsen.

Där stod Berit och viftade med en blick i sina ögon som Lars aldrig sett förut. För några sekunder blev han riktigt rädd att hon helt förlorat förståndet.

”Ta bort dom! Ta bort dem!” skrek hon.

Lars såg nu hur kylskåpsdörren stod öppen och inuti kylskåpet kryllade det av myror. Berit viftade med en liter fil i sin hand, och i öppningen på filpaketet kryllade det likaså av en massa myror.

Lars förstod först inte hur det hela var möjligt. Kylen borde vara för kall för myrorna att vistas i.

Men när Lars granskade kylskåpet närmare upptäckte han att termostaten slutat att fungera. Kylskåpet var varmt.

Han försökte förklara det hela för Berit, men det var som hon inte ville lyssna eller inte kunde lyssna.

Berit knuffade bort Lars när han försökte lägga armen om henne och därefter slängde hon på sig ytterkläderna och rusade ut.

​​​***

Berit kom hem sent på kvällen. Han hörde hur hon skramlade och svor nere på övervåningen.
När hon kom upp för trappan såg han att hon var berusad. Hon var utmanande och okontrollerad i sina kroppsrörelser på det där sättet som han tyckte väldigt illa om. Hon gick in i badrummet och gjorde sig i ordning under tystnad.

Efter detta tog Berit på sig ett nattlinne och tumlade ned i sängen bredvid Lars. Hon stank av sprit. Hon var fortfarande tyst, men hela hon utstrålade trots och missnöje.

”Du luktar sprit”, sade Lars.

”Vad konstigt! Kan det bero på att jag druckit sprit, kanske?” sade hon.

De låg en stund bredvid varandra i sängen utan att säga något.

”Lars, det här håller inte längre!” sade hon sedan.

”Vaddå?” undrade Lars.

”Du vet vad jag menar! Myrorna…det har gått för långt!”

”Ja, det kanske har det”, sade han.

”Jag orkar inte längre!” fortsatte Berit.

”Nääe…”

”Antingen så ser du till att vi blir av med myrorna, eller så flyttar jag!”

”Jag förstår…”

”Du får välja mellan myrorna eller mig.”

”Berit, jag älskar ju dig!” sade Lars. ”Det är bara det att allt blivit så krångligt med myrorna. Jag vet inte riktigt hur jag ska gå till väga längre…”

”Det måste bli en ändring…”

Lars nickade.

”Ja, det måste bli en ändring. Vi får sova på saken så börjar vi med ändringen i morgon.” sade han.

”Jag har börjat blir rädd på allvar för myrorna nu. I morse upptäckte jag flera i badrummet. Här på övervåningen har de ju aldrig varit förut. Eller har du sett några här tidigare?”

”Nej, här uppe har de aldrig varit tidigare,” svarade Lars.

”Det håller på att bli värre.”

Lars kröp närmare Berit och omfamnade henne. Hon besvarade i sin tur omfamningen, till Lars förvåning och lättnad. De låg sedan så och höll om varandra länge tills de somnade.

​​​***

På morgonen när Lars vaknade och slog upp ögonen förstod han först inte vad som höll på att ske. Hela han var täckt av något svart. Något som kröp och krälade. Något som var som en enda stor levande organism.

Han vände sig åt sidan, mot Berit.

Men det som låg bredvid honom i sängen var inte hans fru Berit.

Inte nu längre.

Nej, det var något annat som låg där bredvid honom.

Samtidigt som han hörde sig själv skrika for tanken genom Lars huvud:

Herregud, myrorna! DET ÄR MYRORNA!

Ögonblicket därefter svartnade det för gott för Lars.

Och myrorna var överallt.

Inuti allt.

Henric Ahlgren