KRIMINALKRÖNIKOR:MÖRDARPRÄSTEN I SILBODA

Nattvardsvin, arsenik, Silbodal, Präst, Mördarpräst,Mord

Att vara fattig och samtidigt tillhöra det understa skiktet i samhället, har aldrig varit enkelt.
Kanske tror vi som lever på minimum i Sverige idag att vi har det illa ställt, så är det ett bistert faktum att det är tveklöst ingenting jämfört med hur det var förr i tiden.

Att vara fattig var på många sätt en dödsdom, inte bara för att man tvingades dela hem, avlopp och ibland även säng med många andra i samma situation, utan också för att man ibland kunde komma i vägen för de som såg dig som ohyra.
Mord och oförklarliga dödsfall bland den fattiga befolkningen var normalt vid den tiden. Om man bodde så nära varandra kanske man tvingades till att mer eller mindre slåss om varenda matbit och möjlighet till arbete. Så var det ofrånkomligt att det skedde s.k. ”olyckor”.
Chansen att bli dömd till hårda straff var stor om man kom från det understa skiktet i samhället. Visserligen så straffades de rikare också hårt, men det drabbade inte dem på samma sätt som det gjorde med dem som stod längst ned i samhällsstegen.
I städerna bodde de fattiga alltför nära varandra, sjukdomar spred sig onekligen med en ordentlig fart genom populationerna.
Ute på landet, men såklart också inne i städerna, tvingades olika socknar att med en del av skatteintäkterna som kom in via kyrkan, betala för de fattigaste och de svagaste i samhället.
Husrum och mat var det allra viktigaste. Men många socknar ute på landet hade stora problem att betala dessa utgifter, som faktiskt de allra fattigaste och sjuka innebar. Vissa samhällen urholkades helt, då folket drog sig in till städerna och övergav jordbruket i jakt på arbeten och många hade ju även andra drömmar.
Under mitten av 1800 talet så var Silboda socken i Årjäng, en fattig socken.
Kyrkan hade hela 40 personer som kyrkan tvingades betala för, och det tog hårt på kyrkans ekonomi i den här lilla delen av Sverige.
Men det fanns inte så mycket mer att göra, än att försöka få allt till att gå ihop för kyrkan. För i sanningens namn, vad kunde de göra åt problemet?

Men år 1861 anlände en präst till socknen som senare skulle komma bli till den fattiga socknens egen diktator.
Kanske var han inte förberedd på den utspridda fattigdomen, eller så såg han sin chans. För med arbetet som präst kom också en maktposition som han snabbt utnyttjade sig av.
Han avskaffade kyrkorådet och ersatte det med ett förtroenderåd, och snart så styrde han hela socknen som en enväldig härskare.
För att få bukt med alkoholproblemen i socknen, belönade han alla som skvallrade på de som var hembrännare, och straffade sedan alla som bröt mot hans alkoholregler. Samtidigt så ska han själv inte ha haft några problem med att dricka aningens lite för mycket.
Hans makt var nästan gränslös, och han tog även betalt för de tjänster en präst vid den här tiden vanligtvis skulle utföra gratis.
Men det värsta han gjorde, förutom att göra det svårt för de fattiga i sin socken, var att han gav nattvarden till de sjuka som inte kunde ta sig till kyrkan för egen hand.
Nu låter det ju inte som en hemsk sak, utan mer som något som en präst ska göra. Men i nattvardsvinet blandade han alltid ned lite extra ingredienser.
Så i det som kallas för Kristus blod, fanns det nu även arsenik.
Man vet att han lyckades ta livet av minst tre personer. Men eftersom han gjorde många hembesök i stugorna i Silboda, så kan man inte säkerställa hur många hans offer egentligen var.

Men innan han fick sitt straff utfärdat, vilket bestod i att han skulle avrättas.
Tog han helt sonika saken i egna händer.
Som den som bestämde över andras liv och död, så hängde han sig själv i fängelset i Karlstad. Hans offer, änkan Karin Persdotter, hjonet Nils Pettersson och före detta handlaren Anders Lysén, fick aldrig någon riktig rättvisa för vad han gjorde mot dem.

Therese Strömberg
Publicerad 2014-02-11