NOVELLER: HELVETESVANDRING

Helvetet, Hel, Medeltidsbild

Min vandring började i tomrummet mellan livet som är, och livet som varit, en värld där mörkret regerar men där man ändå kan se olika former i ljus som verkar vandra omkring utan mål. Det är själar som just har lämnat sina fysiska kroppar, men vars förvirring förhindrar dem att hitta in i ljuset, eller vars beslut under deras livstid gör det svårt för dem att gå vidare. Ljusformerna är ibland otydliga, svaga i ljusskenet. De är själar som är på väg vidare, själar som accepterat sina öden. Men ibland är deras ljus, deras utstrålning, så stark att man inte kan göra något annat än att höja armen som i försvar och kisa för att inte förblindas av deras sken. Dessa är själar som nyss kommit, eller som inte kunnat acceptera sina livsöden.
Marken under mina fötter är hård, men ändå mjuk. Och om du tittar ner så kan du inte se något än just mörker, som om din kropp har slukats av mörkret. Men det är inga problem med att vandra i mörkret, så länge man inte tilltalar någon av ljusformerna som passerar dig. Att titta går bra, men att med ord göra dessa varelser uppmärksamma på din existens är inte tillåtet. För med ett enda ord, så kan du slukas av intryck som de vill tvinga på dig. Du vill inte se, eller ens känna, livet som en gång fanns.
Därför gick jag allt snabbare, även om jag inte visste vart jag skulle. Snart märkte jag att mörkret som en gång gjorde det svårt att se något annat än de ovanliga formerna i ljus, har börjat med att nästan mjuka upp sig. Kanske det var mina ögon som anpassade sig till mörkret, eller kanske det var något annat som nu gjorde att jag kunde se framför mig en ingång till en tunnel urkarvad i hård, kall sten. Det var ingången till kloaken, världen där all ondska, hat och smärta från de själar som accepterat sina öden och fått förlåtelse hamnar. Jag hade lite svårt att gå, stenar låg på marken och jag började känna mig lite yr.

När jag sedan försökte att röra vid väggarna för att ta stöd när jag klev över mörka skuggor som låg på den steniga vägen, så kände jag ingenting, det fanns inget där för att ge mig stöd. Det var som om allt var en illusion. Väggarna fanns inte där, men jag kunde ändå höra ekon studsa längs väggarna. För här och där hördes stönande från mörka varelser som strök längs väggarna och golvet.
Jag kunde också känna hur något flög över mitt huvud, och jag såg samma mörka varelser kräla runt i taket. Marken var hård, men den kändes overklig på något sätt, precis som väggarna. Som om man trampade på djup nysnö ovanför frusen lervälling, då och då trampade man på lera som inte frusit till is. Mina fötter frös, men jag kände hur luften var varm när jag andades in den. Ljudet av gråtande, ylande varelser ekade i tunneln och från ingenstans kom vindpustar, som om någon sprang förbi dig. Nu började jag också känna av en lukt, något svagt, illaluktande som stack i min näsa. Alla minnen som formats under alla mina år i livet börjar nu desperat att försöka sig på att identifiera lukten, alla minnen rusar fram och till slut minns jag farmor och farfars potatiskällare. Nu visste jag vad lukten påminde mig om. Lukten av en mörk och fuktig källare, blandat med lukten av jord, men också något oidentifierbart, något som gör dig lite illamående. Det är just det som stack till i min näsa. Och ju längre in i tunneln jag gick, ju starkare blev lukten. De mörka, lite otydliga varelserna som klättrar på väggarna, verkar nu bli fler och fler. De brydde sig inte om mig tidigare, men nu så verkade de ha upptäckt mig. Mina andetag börjar göra ont, ljuden från deras klagan kom allt närmare mig, jag kände något viras runt mina ben och när jag tittade ned så såg jag hur de svarta skuggorna krälade runt mina fötter.
Mitt hjärta slog så hårt, och jag fick panik! Jag försökte springa framåt i tunneln, trots alla de gråtande och ylande varelserna som försökte att stoppa mig. Tunneln blev allt smalare, och smalare. Till slut så kom jag fram till ett hål. I en vägg. En vägg där endast min arm gick igenom. Jag visste inte varför, men jag kände att jag var tvungen att sticka armen in i hålet, och jag blundade hårt samtidigt som jag kunde höra och känna hur de mörka varelserna kommer närmare och närmare, jag kände dem vara så nära mig att jag nästan började gråta av rädsla.

Då plötsligt, fördes jag genom det lilla hålet i väggen, till det som fanns på andra sidan väggen. Här var det också mörkt, även lite kallt. Det enda ljuset som fanns var något som verkar vara en måne högt, högt ovanför mitt huvud. Ljuset från månen kastade ljus över en dal. Jag såg ingen egentlig himmel, men jag såg träd. Jag visste var jag var, det var världen där de oskyldiga samlas. De vars liv togs av lust, hat, kärlek eller oförstående. Här skulle de vandra, tills de antingen fått rättvisa i det nordliga livet eller accepterat sina öden.
Låga, och höga träd, som svajade försiktigt i en vind som jag inte kunde känna av men som fick allt att röra sig i en välorganiserad rytm. På marken fanns en liten stig genom ljusgrönt gräs som nådde upp till mina knän. Gräset rörde sig sakta, som i en dans, tillsammans med träden. Jag gick sakta framåt genom skogen. Jag såg ingen, och hörde inget. Det var helt knäpptyst. Inte ens mitt eget hjärta eller mina andetag hörs, faktum är att du inte längre vet om du andas. Levde jag ens?

Mina fingrar rörde vid gräsets toppar när jag gick genom skogen. Stigen blev smalare, och smalare, till slut var den helt borta och jag fortsätter genom gräset. Det var inte förrän nu som jag började höra ljud, något långt bort. Toner som jag kände igen. Samtidigt var det var något som kittlade mina sinnen och fick mig att vända mig runt. Skogen som stod bakom mig, slutade att röra sig i vinden. Månens sken tog sig inte längre genom trädens grenar och jag kände ett lätt obehag. Det kändes som om jag inte borde ha varit där, och jag suckar djupt. Min suck hörs som ett rejält eko över dalen, och jag frös till i skräck.
Hur kunde det vara så högljutt?
Hur kunde min suck höras så väl?
Fortfarande rädd, tittar jag framåt igen, över den enorma ängen som gick upp och ner över små och stora kullar, och som var omgiven av skog. Vinden var stilla, men bara i ett ögonblick till.

Det var som om vinden hade reagerat på min djupa suck, för nu började jag känna lukten av något. Jord och gräs. Vatten. Jag kände lukten av en sjö, ett hav, men såg inte en droppe vatten någonstans. Vinden smekte helt plötslig kind, och lyfte upp mitt hår. Mina fötter rörde på sig framåt, nedför en kulle, och upp på en större. Vinden var nu allt starkare, men det där ljudet som jag hörde förut är nu borta. När jag nådde toppen på den högsta kullen så ser framför dig en vacker, grön äng på plattare mark, med knappt några ängar. Gräset var alldeles underbart vacker, man såg hur vinden dansade genom den och den ljusgröna färgen verkade lysa starkt i månskenet. Mitt på ängen, bland alla de gröna stråna, stod ett träd. Ett träd utan löv, utan liv. Grått och fult. Det var det enda i denna värld som inte var vid liv. Trädet vajade i takt med vinden, och jag kände som om jag var tvungen att gå fram till trädet. Jag gick snabbt framåt genom gräset, men för varje steg, ju tyngre blev mina fötter. De började kännas som om de var gjorda av betong, och jag fick slita för att ta mig framåt. Runt om den nästan oändliga ängen såg jag ett mörker, ett mörker som jag tidigare inte sett. Med all kraft som fanns kvar i min kropp, så tvingade jag mig framåt genom gräset. Fötterna blev allt tyngde, och de fastnade i jorden då jag inte orkade hålla upp dem.
Jag gick ned på mina knän och kröp sakta fram genom gräset. Månens sken blev allt starkare, och gräset lyste allt starkare. Men jag lyckades ta mig fram till trädet, och då släppte känslan av att inte kunna använda mina fötter. Jag ställde mig upp och gick fram till trädet. Det döda, torra trädet var högt, högre än vad jag trodde. Det var som om det hade vuxit på min väg genom gräset. Jag lade min händer på trädets torra bark, och då hörde jag det där ljudet igen. Jag vände mig om, och såg långt över ängen.

Vid trädens gräns stod vita figurer. De liknade människor, men jag kunde inte se dem ordentligt. Månen lyste nu som en sol, och jag kände hettan från en sol som brände mitt ansikte, och gjorde det svårt för mig att se. Ljudet av vinden som dansade med löv, lät konstigt nära mig. Men det fanns ju inte träd i min närhet. Då blockerades solens starka strålar från min syn av något högt över mig. Jag tittade upp och såg ett vackert lövverk som sträckte ut sig.
Kunde det vara sant?
Jag vände mig om, och tog några steg tillbaka. Det var sant! Trädet var vid liv! Vinden fick löven att sjunga, och grenarna såg så starka och levande ut när barken nu var vackert brun igen. Jag kunde inte sluta att le utav glädje, när jag plötsligt fick känslan av att någon stod bakom mig. När jag snabbt vände mig om så såg jag hur jag var omringad av vad som såg ut som människor, bara otydligare. Stora, små, tjocka och smala. De lyste och gjorde det svårt för mig att se dem ordentligt men jag kände ingen rädsla, bara förvirring. Jag kunde känna deras tankar, hur förstår jag inte, men jag kunde känna att de var oroliga, men samtidigt lugna och sansade. Det kändes som om några av dem var barn, då deras energi, deras tankar, kändes så naiva, så oskyldiga. Det var som om de inte var beredda på sitt slut. Jag kände att jag var tvungen att säga något, när det plötsligt var som om marken under mina fötter öppnade sig och jag föll ned i den mörka avgrunden. Allt jag såg nu var hur den vackra världen jag nyss besökt försvann allt snabbare ut ur min syn, och jag kunde nu känna lukten av mögel som stack i min näsa igen. Nästan samma lukt som jag kände i tunneln men nu var den mycket värre, och jag hoppades att det här var min sista plats att besöka under min vandring, för här var världen där alla som begått brott mot andra, de som njutit av att orsaka smärta eller vars oförstående skapat död och smärta i deras väg. Jag föll fortfarande och innan jag visste ordet av så landade jag hårt på marken. Jag vet inte om jag slog mig så illa att jag svimmade, eller om jag rent av somnade där på den varma, dammiga marken, för helt plötsligt så vaknade jag upp och kände mig utvilad, som om jag sovit i timmar i en skön säng. Bara för att upptäcka att jag låg på ett golv av rödbrun sten, som var täckt av en mörkröd, varm, sand. Jag tittade upp för att se om jag kunde se hålet där jag föll från men det fanns inte där, istället så såg jag samma sten som på marken och jag förstod att jag återigen befann mig i en tunnel. Skillnaden den här gången var att luften var varm, men inte stekhet. Allt kunde jag röra vid, jag kunde känna den hårda ytan av berget och jag kunde känna sanden i mina händer, och nu även under mina kläder. Jag ställde mig upp och borstade av mig sanden från min blåslagna kropp och det hördes svagt mumlande från många olika personer.

Klagande från kvinnor som ekade längs väggarna, och böner om förlåtelse från vad som verkade vara vuxna män. Jag kunde inte se någon där jag stod, i en återvändsgränd. Istället så steg jag framåt i mörkret, som jag nu insåg var upplyst av mindre eldar här och där. Det var varmt men när jag råkade komma för nära en mindre eldhärd, så kände jag ingenting och inte fick jag heller några brännmärken utav elden heller. Det var som om de inte kunde göra mig illa. Kanske det var för att jag endast var en besökare, vad vet jag?
Men jag gick nu modigt framåt. Mina fotsteg ekade i tunneln, men det var inte förrän jag gått ett tag som jag såg någon i tunneln. Pressad mot en vägg, gråtandes som ett litet barn, satt en vuxen människa. Något suddig, men ändå klar nog för mig att se. En man i en väldigt sliten kostym, med bara en sko på sina fötter. Hans andra fot blödde, och hans ansikte var rött av tårar och blödande sår från vad som verkade vara vassa naglar som rivit hans kinder. När jag såg hans händer, hade han inte några naglar kvar. Istället var det bara blodiga stumpar kvar där det en gång funnits fingrar. Han grät, och såg så eländig ut att jag inte kunde hålla mig från att tycka synd om honom. Jag gick lite närmare, och för första gången under min vandring så frågade jag honom varför han grät. Men jag förväntade mig inte att han skulle svara, men han vred på huvudet och tittade rakt in i mina ögon med stora, rödgråtna ögon och sa; ”Jag var inte Guds bästa barn, jag gjorde så många så illa och jag njöt av det! Nu gråter jag för att jag lider så som mina offer led. Det här är mitt straff!”. Han vände bort huvudet och snyftade, och jag gick kallt vidare.

Tunneln fortsatte framåt, och överallt hittade jag människor. Halvnakna, blödande varelser som aldrig verkade se varandra, men som märkte mig. Varje gång jag försökte se dem i ögonen, så tittade de bort och försökte krypa ihop precis som om de skämdes något enormt. Många kände jag igen, människor som man läst om i tidningar och i böcker som gjort fruktansvärda saker. Det kändes konstigt att ha sett dem på bild, stora och starka, och nu så var de mer eller mindre endast skal av vad de en gång varit. Äntligen så kom tunneln till ett slut men allt som fanns framför mig nu var en vägg av det rödbruna berget. Inget hål som i den andra tunneln, men jag gick fram och började med mina händer känna över den ojämna, varma ytan.
Jag vet inte vad jag letade efter, men något sa åt mig att fortsätta. Till slut så hittade mitt ringfinger en lös liten sten i en springa. Med lite lirkande så fick jag ut stenen, och såg att under den fanns ett litet, litet hål. Jag stoppade mitt lillfinger ner i hålet och kände en stöt som fick mig att hoppa till. Jag slöt ögonen då det smärtade så mycket, och när jag öppnade ögonen så stod jag i en vit värld. Det var som om jag stod i en vit, stor låda där det fanns ljus men jag såg inte några ljuskällor. Inga lampor, inga eldar. Jag kunde höra skratt, och fotsteg långt ifrån mig, och hundar som skällde, hästar gnäggade och jag svär, jag kände en katt som strök runt mina ben. Men jag såg ingen, det fanns ingen i någon fysisk form i min närhet men jag kunde ändå höra att jag inte var ensam även om ljuden lät så avlägset.
Jag var inte rädd, eller orolig. Utan jag var helt lugn. Jag hade nått mitt mål, min vandring var slit, och med det så fördes jag tillbaka till min levande, konstiga värld med människor som bråkade om småsaker och andra som slogs mot andras missuppfattningar, bara för rätten att vara sig själva. Om de bara hade fått uppleva det jag hade upplevt, en vandring genom några av de många världar som vi själva bestämmer med våra val som vi ska spendera tid efter våra första liv är över.

Therese Strömberg
Publicerad 2014-02-20