REPORTAGE: LOVIKKAVANTENS FÖDELSE

FOTO: JOHAN UNGA, Lovikka, vante

Vid Torneälv ligger en by som heter Lovikka och just hit flyttade Erika Aittamaa som var en fattig skogsarbetarhustru. Hon föddes år 1866 och levde fram till 1952.

Den allra första kreationen lovikavanten kom hon att göra 1892.

Eftersom familjen hade det mycket fattigt försökte Erika komma på sätt att hjälpa sig själv och sin familj och hon kunde sticka. Riga dom hon också kallades i byn sålde vantar till de som hade det lite bättre förmedlat. Hon testade sig fram och lyckades skapa en vantsort som kunden kom att klaga på, sen var tjock och otymplig. Hon fortsatte tänka på utformningen av vanten, gnuggade ullen och tvagade den och tack vare det här klagomålet kom lovikavanten att födas. Faktum vsr att den kom att bli en succé och efterfrågades senare i hela Tornedalen.

Nyheterna om vantarna spred sig i takt med att bönderna som körde timmerlassen till Haparanda hade dem på sig och så klart pratade om dem.

Erika själv skall enligt hörsägen ha sagt att det var guds försyn då han gett henne en fingervisning.

Vantarna gav dem möjlighet att uppfostra och ta hand om sin stora barnaskara själva. De klarade trots den bistra fattigdomen att hanka sig fram. Man måste nog säga att vantarna var familjens räddning och hon fortsatte att sticka dessa vantar ända fram till sin död.

Riga var en mycket varmhjärtad person och hon insåg väl att själv kunde hon inte mätta den efterfrågan som kom efter vantarna så hon började lära ut hur man stickade dem till andra kvinnor i byn. De som ville lära sig, dem tog Riga sig an och lärde upp.

Efter hennes död kom vanten att bli ett riktigt varumärke(1961), det var husmodersföreningen som lät inregistrera den och som väl de flesta vet finns den fortfarande att köpa och är faktiskt omåttligt populär.

Det finns även en historia om varför hon började att brodera mudden. Anledningen var enkel, Riga hade många samer i sin kundkrets och de ville ha vantarna prydda med sina egna färger så hon broderade mudden efter detta önskemål.

Erika tänkte också mycket praktiskt och genom det praktiska kom tofsen till. Vantarna behövde hängas upp på tork, oftast över vedspisen eller eldstaden och nu kunde man hänga dem i tofsen.

Många engagerade sig i Rigas projekt, bland annat en lärare i byns skola som ville hjälpa till. Han skickade in en ansökan om patent för Erikas del och vanten beviljades detta patent. Men som vanligt fanns ett men och det var kostnaden för pantbrevet som låg på 30 kr. Det var en hiskelig summa på den här tiden och ingenting som Riga och hennes familj klarade av.

Men invånarna i Lovikka var något alldeles extra och ställde sig bakom Rigas produkt. De startade en insamling, men tyvärr så förbjöd Erikas stolthet henne att ta emot pengarna så slutligen blev det så att pantbrevet returnerades tillbaka till patentverket.

Erika Aittamaa blev 86 år gammal, hon blev på något sätt ett med sitt livsverk(lovikavanten).

Idag kan man om man besöker byn Lovikaa se en jättevante som satts upp för att hedra hennes minne och för att visa hennes uppfinning som man väl också kan säga satte byn Lovikaa på världskartan.

Tove Birkeland Brandt
Publicerad 2014-02-22