Dikter: Den inre blicken

Jag blickar över äng, ögat möter.
Tåras, jag ber.
Jag vet.
– Ser dig aldrig mer.
Ändå står jag stilla, låter blicken vila.
Kanske ändå, kan jag möta dig i fridfull dagdröm.

Blickar ut mot ängens blomma, en fjäril sveper runt den stilla.

Kan det vara du? Detta lilla under.
Kanske är du med mig, just i detta ”Nu”.

Tårad blick tittar bort, hjärtat skriker.
Vill också bort.
Jag står här ensam och önskar du kunde vara här.
Stilla knyts nu handen, jag ber.
”Snälla Gud, jag vill ju inte det skall vara ett Aldrig mer.”

© Tove Birkeland Brandt
Publicerad 2014-03-01