NOVELL: SANATORIET

Sanatoriet,novell, Henric Ahlgren

November, 1907.

Jag skådade ut genom mitt kupéfönster, men det igenimmade fönsterglaset samt snöfallet utanför hindrade mig från att fästa blicken på något utvalt objekt. Jag kunde inte heller avgöra om det var liv och rörelse utanför eller endast stilla och folktomt.

Enligt mitt fickur, som brukade vara ytterst pålitligt, anlände tåget till stationen klockan 18.57. Lokomotivet hade stannat med en så hastig och tvär inbromsning att min väska som låg på en hylla ovanför mig ramlat i golvet med en kraftig duns och sprungit upp. Själv höll jag som så när på att ramla huvudstupa ur mitt säte. Jag böjde mig ned och försökte trycka ihop väskan igen. Det hade varit en möda att försöka stänga den från första början, så det hela var förargligt. Men till slut lyckades jag hjälpligt åter få ihop väskan. Den gamle mannen som suttit bredvid mig borde ha vaknat av vagnens våldsamma krängning vid inbromsningen eller av dunsen från den nedfallande väskan. Men mannen satt fortfarande med hakan lutad mot sitt bröst och visade inga tecken till liv. För ett ögonblick fruktade jag faktiskt att mannen var död, att hans gamla medfarna hjärta slutat att slå någonstans under färden, men sedan tyckte jag mig ana en försiktig rörelse i hans ena näsborre och kände mig lättad. Jag rättade till min kravatt, tog väskan i ett stadigt grepp och klev ut ur vagnen. Allt tyngre snöflingor hade börjat falla genom luften. Jag huttrade till och fällde upp min rockkrage.

Perrongen låg insvept i ett mörker och var det inte för några obetydliga gatlyktor som stod placerade längre bort invid stationsbyggnaden och kastade ett svagt sken över området skulle det ha varit mycket svårt att orientera sig på platsen. Jag hade varit ensam om att kliva av vid stationen. Jag skymtade skuggestalter hukande här och var i kupéfönstren, men ingen rörde sig. Jag ställde ned min väska och plockade ur mitt etui fram en cigarett och försökte tända den med en säkerhetständsticka, dessa nya stickor som blivit så på modet. Till slut fick jag eld. Tågvisslan tjöt så plötsligt, lokomotivet hostade till och tåget började rulla framåt igen. Det försvann sedan sakta bort genom snöfallet och jag stod så allena kvar på den till synes öde perrongen. Det fanns inte ens en stins att finna någonstans, vad jag kunde se. Vad var detta för obygd jag anlänt till?

Jag hade lämnat huvudstaden tre dagar tidigare och övernattat hos en moster på väg mot min resas mål. Men nu var jag nästan framme. Jag skulle följande dag tillträda min tjänst som andreläkare och assistent till doktor Paul Lenard, överläkaren på sanatoriet här i provinsen. Doktor Lenard var en fransos som gjort sig ett namn som en av de kunnigaste i Europa på lungtuberkulosen och jag såg mycket fram emot att få arbeta under hans ledning och överinseende. Doktor Lenard hade teorin att klimatet här i trakten var särskilt gynnsamt för botandet av lungtuberkulosen. 1905 öppnade så doktorn med tillstånd av självaste kunglig majestät ett sanatorium i anslutning till en gammal anrik herrgård utanför en bergsby i området.

Jag blev själv mycket förvånad när jag fick beskedet att jag erhållit anställningen. Det var många sökande till tjänsten och det ansågs vara en stor ära och mycket eftertraktat att få arbeta vid doktor Lenards sida. Det skulle ge ovärderliga erfarenheter för en läkare i karriären. Jag hade dock förvisso redan goda meriter och gott rykte. Jag genomförde en mycket framgångsrik praktik vid Victoriahemmets Hospital och hade därefter erbjudits en fast tjänst på hospitalet. Men jag hade ändå blivit mycket förvånad och glatt överraskad när jag fick mitt besked. Jag förstod dock att det även var särskilda förutsättningar som gjort att man ansåg mig passande till tjänsten. Jag talade flytande franska, vilket hade varit ett av anställningskraven. Jag var också ung och saknade fortfarande egen familj. Arbetet vid ett sanatorium var speciellt och krävde mycket tid och engagemang. Det kunde också vara isolerande och lämpade sig inte för alla. Men vid anställningsintervjun som genomfördes i huvudstaden av min företrädare på tjänsten, betonade jag att jag hade den hängivna inställningen och rätta lynnet för arbetet. Jag hade också, vid tjänstens utlysande, med ens brutit en förlovning för att försäkra mig om att detta inte skulle ligga mig till last. Det hade ej heller varit något svårt beslut, då jag redan ett år tidigare slutligen insett att min fästmö led av hysteri och en allvarlig nervsjukdom som med tiden skulle ha gjort vår relation omöjlig. Min fästmö hade tagit det hela mycket hårt, men jag var klar över att jag hade att värna om min egen lycka. Det räckte för mig att vårda mina patienter. Jag behövde tills vidare vara fri för att kunna ta mig dithän jag önskade nå. Inget fick hindra mig i detta.

I brevet jag hade fått mig tillskickat med instruktioner om min färd, skrivet på franska och undertecknat av självaste doktor Lenard, stod det att jag skulle bli hämtad av en droska på stationen vid tågets ankomst, som var beräknad till klockan 18.50. Men klockan var nu 19.15 och jag kunde inte se någon tillstymmelse till droska. Jag tände ytterligare en cigarett och började gå mot stationsbyggnaden, som jag nu från håll såg var igenbommad för aftonen och lika tom och öde som själva perrongen. Jag var sålunda ensam och utan möjlighet att värma mig. Jag började känna mig mycket trött och irriterade. Det jag behövde nu var ett mål varm mat och därefter en behaglig säng. Det här var ingen god inledning på min tid i denna bergstrakt, tycktes det mig.

När jag rastlös gått ett par varv runt den stängda stationsbyggnaden, vilket inte var särskilt ansträngande då den var mycket liten, hörde jag dock en häst gnägga i närheten. Jag vände mig om. På infarten till stationen kom ett ekipage rullande i sakta mak. Det var en gammalmodig täckvagn som dock såg mycket elegant ut och förmodligen en gång tillhört herrskapet som residerat på herrgården innan sanatoriet öppnats där. Två svarta hästar drog vagnen och på vardera sida av taket lyste lyktor. På kuskbocken satt en skepnad ihopkrupen med uppfälld rockkrage och iförd en björnskinnsmössa och en lång halsduk som dolde ansiktet. Skepnaden drog i tyglarna, ropade något till hästarna och vagnen stannade. Den sinistre kusken hoppade sedan vigt ned från kuskbocken och gick fram till mig. Kusken bockade och halsduken gled upp så pass att jag såg att det var en gammal och vitskäggig man, vilket jag icke kunnat ana av den vighet han visat. Mannen muttrade något om att snöovädret sinkat honom, men var annars inte talför. Han tog resolut min väska, öppnade dörren till vagnen och gav mig tecken att kliva in. Mannen ställde sedan in väskan på golvet i vagnen och stängde. Jag hörde hur han ånyo ropade till hästarna, klatschade i luften med sitt ridspö och vagnen sattes i rörelse. Vi rullade sakta ut genom den lilla orten, men jag hann inte notera så mycket av bebyggelsen. Snön och mörkret gjorde det svårt att även inifrån täckvagnen se något genom fönstren och efter att jag satt mig till rätta och lutat mig bakåt somnade jag med ens.

När jag två timmar senare slog upp ögonen möttes jag av en hänförande syn. Snöfallet hade upphört och himlavalvet hade rensats från oväder och dålig sikt. Månen var framme. Jag kunde nu beskåda mina omgivningar med helt annan skärpa än när jag tidigare på aftonen anlänt med lokomotivet. Täckvagnen rullade uppför en allé. På en höjd framför allén uppenbarade sig en stor vitkalkad herrgårdsbyggnad som omgärdades av en växtlighet som nu endast tycktes bestå av snötäckta skelett, men som måste vara mycket lummig och skön att se sommartid. Bortom herrgårdsbyggnaden tornade mot natthimlen skogsbeklädda berg upp i all sin praktfulla majestät. På andra sidan, nedanför allén mot en vidsträckt sluttning, bredde en sjö ut sig och löpte långt ut mot skogarna bergsmassiv någonstans på andra sidan. Sjön var fortfarande öppen och glittrade mörkt i månskenet som kastade trevande strålar över nejden. I allén lyste facklor som placerats ut med jämna mellanrum och räckte ända upp till gårdsplanen framför herrgården. I månskenets och facklornas ljuskrets tycktes det av nysnön vitpudrade landskapet glimma och gnistra, som om det levde och andades och var ett förmänskligat väsen. Den bergsnaturen var onekligen intagande. I mitt nyvakna töcken fick jag för ett ögonblick för mig att jag färdades rakt in i en förtrollande saga. Nu var allt det tvivel och alla de farhågor som jag känt när jag stått där ensam vid stationen som bortblåsta. Vackrare och behagligare miljö kunde jag inte tänka mig att arbete i. Jag kände inom mig att det här skulle bli mycket bra. Bättre än jag kunde ha hoppats på.

Vagnen stannade med ett ryck på gårdsplanen och jag steg ur. Vinterkylan svepte med ens in över mig. Jag huttrade till. Utanför, framför porten till herrgården, väntade en kvinna och en man, som båda syntes vara några få år äldre än jag. De bugade och presenterade sig som sköterska och vaktmästare. Om kusken inte varit villiga att tala så var dessa desto mer pratsamma. De berättade att de länge sett fram mot min ankomst och önskade mig all lycka med mitt arbete som läkare på sanatoriet. Vaktmästaren sade något med vass ton till kusken och denne muttrade till svar och släntrade sedan bort till en mindre byggnad. Vaktmästaren tog min väska och sköterskan bjöd mig in i herrgården. Det var mycket skönt att komma in i värmen och jag blev alldeles dåsig samtidigt som jag nu kände hur hungrig jag var. Sköterskan visade mig direkt till ett större sällskapsrum där en brasa brann i en stor öppen spis. Sköterskan bad mig slå mig ned att vänta medan hon gick för att hämta en bricka mat med glödgat vin därtill. Jag tog av mig min rock och satte mig ned i en stor läderbeklädd fåtölj framför den sprakande elden.

Den rustika måltiden jag sedan trakterades smakade mer underbar än allt jag tidigare ätit och när jag visats till mitt rum och min säng så somnade jag ännu en gång med ens, behagligt avslappnad av det glödgade vinet. Under natten drömde jag att det var sommar. Jag promenerade i solskenet vid sjön nedanför herrgården. En lätt bris fläktade nere vid strandkanten. I en vassrugg simmade några stora, mycket ståtliga svanar. Plötsligt började svanarna prata vänligt med mig på människors vis. Men jag blev underligt nog inte överraskad, utan svanarnas märkliga förmåga tycktes mig självklar och i sin ordning. När jag vaknade på morgonen kunde jag inte minnas vad svanarna samtalat med mig om. Men jag tänkte att det måste ha varit något förunderligt.

Efter att ha serverats en stadig frukost på mitt rum infann jag mig nästföljande morgon punktligt klockan 07.30, enligt instruktionerna, vid doktor Lenards mottagningsrum. Jag knackade försiktigt på dörren. Trots att jag ej längre var en oerfaren yngling måste jag erkänna att jag kände mig avsevärt nervös och spänd, som en gosse inför sin konfirmation. En barsk mansröst ropade på franska inifrån rummet att jag kunde stiga på. Jag öppnade dörren och klev in. Bakom ett massivt skrivbord belamrat med allehanda prospekt, dokument och även en del instrument satt till min förvåning en ganska kortvuxen och späd man. Det var Doktor Paul Lenard. I kontrast till det stora och imposanta skrivbordet var rummet i övrigt spartanskt inrett. Doktor Lenard reste sig upp och bjöd mig att sitta i en stol framför skrivbordet. Jag slog mig ned och avvaktade. Doktorn satt tyst för en stund med ett drag av djup allvarsamhet över sitt anlete. Han granskade mig med kisande ögon och tycktes begrunda något. Sedan spärrade han upp sina ögon och jag möttes av en stålgrå och genomträngande rovdjursblick. Jag förstod nu med ens varför doktorn var vida omtalad för sin respektingivande framtoning.

Doktorn redogjorde sedan i drygt en timme utan uppehåll för sanatoriets verksamhet och sin egen forskning kring tuberkulosen. Jag lyssnade mycket uppmärksamt och lade vartenda ord på minnet. Det var fascinerande att på plats höra denne mans utläggningar i ämnet och jag blev än mer säker på att det skulle bli ett stort privilegium att få arbeta i hans närhet och ta del av hans imponerande kunskap. Doktorn förhörde sig också mycket ingående om mina tidigare erfarenheter och min syn på behandlingen av tuberkulosen. När jag var färdig hade ett mjukt och vänligt leende spruckit upp i doktorns annars så allvarliga anlete. Det kändes som om jag bestått provet. Jag började nu slappna av. Doktorn bad mig följa honom ut och vi vandrade från rum till rum i huvudbyggnaden. Doktorn förevisade läkaravdelningen med röntgen, operationsrum och laboratorium. Han visade expeditionen, de olika våningarna med matsalar och salar för patienter och personalens egna bostadsrum. Alltmedan vi gick husesyn presenterade doktorn mig för den personal vi mötte under vår vandring. Alla visade doktorn en anmärkningsvärd vördnad och flitens lampa tycktes brinna hos envar. Ja, allt var mycket välordnat och omsorgsfullt skött. Vår husesyn slutade i den stora ligghallen på övervåningen med en enorm balkong som vätte ut mot sjön med en magnifik utsikt. På balkongen låg med utomordentlig omsorg patienterna omstoppade i sina bäddar och andades in den friska luften. Doktor Lenard gick från bädd till bädd, hälsade och introducerade mig för var och en av sjuklingarna.

Efter att vi avnjutit en utsökt lunchmåltid i doktorns privata matsal förklarad doktorn att han ämnade förevisa den parkanläggning som han lagt ned mycket möda på och arrangerat på höjden bakom herrgårdsbyggnaden. Vi byltade på oss kläder som skydd mot novemberkylan och promenerade ut i den vinterfriska och klara dagern. Jag blev mycket förundrad när jag såg vad parken bestod av. Över ingången till anläggningen hängde en lång, bastant trädstam av gran i vilken en futhark var uthuggen med stora, breda runor. Doktorn förklarade att han var mycket fascinerad av den hedniska tiden och de gamla nordiska gudasagorna. Den trollska naturen kring sanatoriet hade inspirerat honom att låta uppföra många monument och scenarion i fornordisk anda. Gårdagens snö låg fortfarande kvar och dolde stenstatyerna, men när doktorn gick runt och skrapade och putsade här och var på statyerna avslöjades de mest utsökta stensniderier och skulpturer. Det var en sensation att skåda. Där fanns gudar och monster, vilda djur och andra närmast groteska fantasiväsen. Allt var skapat med sådan en naturtrogenhet och uppenbar hängivenhet, att det måste vara en mästares verk. När jag sporde doktorn om detta började han dock sväva på målet, blev hemlighetsfull och styrde in samtalet på något annat. Men det gick inte att ta miste på att doktorn var omåttligt stolt över sin anläggning. Ja, det tedde sig nästan lite lustigt med vilken iver och passion doktorn berättade om sina intentioner med parken och sitt intresse för den fornordiska mytologin. Önskade man vara spefull kunde man nästa undra om inte doktorn själv dyrkade de gamla asagudarna och offrade till dem på traditionsenligt vis.

Jag noterade en liten stenbyggnad med några små fönstergluggar som låg i anslutning till parken och var tydligt avskild från de övriga byggnaderna som var utspridda kring sanatoriet. Jag frågade doktorn vad byggnaden hade för funktion. Doktorn blev till en början nu åter hemlighetsfullt, men berättade därefter att byggnaden var paviljong nummer 7, där han bedrev sin forskning och genomförde de experiment som han ännu inte var mogen att delge den medicinska världen. Han påpekade och att han dock skulle låta mig få tillgång till huset och inviga mig i det som rörde sig inom dess slutna väggar, när tiden så var inne. Jag blev förstås oerhört nyfiken men vågade inte fråga mer om detta.

***

De månader som sedan förflöt, blev för mig fyllda av hårt och disciplinerat arbete. Jag var fullt upptagen att acklimatisera mig, att lära mig mina nya arbetsuppgifter och göra mig bekant med mina medarbetare. Men det blev också många lyckliga ögonblick och stunder av den djupa tillfredsställelse man bara kan uppleva av ett väl förrättat värv tillsammans med ett gott arbetslag. Tämligen snart kände jag mig hemmastadd och märkte att jag var mycket duglig och synnerligen passande för tjänsten och dess krävande uppgifter. Jag började också röna mycket uppskattning och berömmande ordalag från såväl doktor Lenard som mina underordnade. Det gjorde mig trygg och bekräftade att jag kommit rätt. Tiden rann iväg och plötsligt var det vår, utan att jag egentligen lagt märke av naturens skiftningar och årstidernas växling runt omkring mig.

En vacker afton i april då jag, efter att ha avslutat mitt arbete för dagen, promenerade ensam en bit upp på höjden ovanför herrgården, inleddes dock så de märkliga skeenden och den räcka av händelser som skulle förvandla min lyckliga tid vid sanatoriet till den fasansfulla mardröm, från vilken jag ej ännu återhämtat mig.

När jag med viss möda tog mig ned för den branta sluttningen skådade jag plötsligt något i den fornnordiska parken nedanför, som jag skulle ha avfärdat som en vansinnig febrig fantasi om någon annan berättat om det, ja, om inte mina egna ögon voro vittnen. Doktor Lenard stod och bolmade på en pipa bredvid en av de mera groteska statyerna, ett amorft fantasiväsen som hämtat ur en skräckberättelse. Plötsligt började statyn rör på sig och tycktes inte längre bestå av sten utan levande kött och blod. Varelsen sjönk ned på knä inför doktor Lenard och doktorn klappade i sin tur varelsen på huvudet. I samma stund jag såg detta snubblade jag, som av sinnesrörelsen, och när jag reste på mig igen var doktorn borta ur mitt synfält, kvar fanns bara varelsen som åter var förstenad.

Den tid som ytterligare passerad efter det onaturliga jag bevistat i parken, blev än mer mysteriös och mycket inträffade som jag ej har tiden och tålamodet att ingående beskriva här. En morgon råkade jag öppna och läsa ett brev, som av misstag hamnat på mitt skrivbord, men som var adresserat till doktor Lenard. I brevet beklagade sig fadern till en dotter, barnet hade tydligen varit en patient på sanatoriet, och undrade varför flickan så hastigt gått bort, trots att fadern bara någon dag innan besökt flickan som då i det närmaste hade tillfrisknat. Fadern underströk i brevet att han önskade full klarhet i sin dotters frånfälle, annars ämnade han vidtaga åtgärder. Brevet tedde sig för mig mycket oroväckande, då jag var övertygad om att jag aldrig hade haft kontakt med vare sig patienten eller dennes fader. Jag var säker på att jag var bekant med och kände till alla patienter som vistades på sanatoriet. Och jag kunde avläsa av faderns dateringar i brevet att flickan hade varit patient under min tjänstetid. Jag sporde en skötare, som jag kände stort förtroende för, om flickebarnet som nämnts i brevet. Skötaren blev rädd, såg sig omkring, viskade något om paviljong nummer 7 och hastade sedan vidare under det att han flertalet gånger kastade misstänksamma blickar över sin axlar.

Jag blev nu extra vaksam och uppmärksam på alla förehavanden på sanatoriet. Efter en tid kunde jag skönja ett mönster jag inte varit medveten om och ej heller kunnat upptäcka tidigare när jag varit fullt upptagen att lära mig mina nya arbetsuppgifter och göra mig bekant med mina kollegor. All personal på sanatoriet närmade sig doktor Lenard med en mer än osedvanlig vördnad och respekt. Jag kunde också se att det fanns ett stort mått av räddhågsenhet och fruktan i detta beteende. Än mer anmärkningsvärt var att ingen av personal, vad jag förstod, vågade närma sig paviljong nummer 7. Förutom skötaren som tidigare räddhågsen viskat i mitt öra, vågade ingen annan överhuvudtaget nämna byggnaden vid namn. När jag började fråga mina arbetskamrater om paviljongen blev alla mycket uppjagade och försökte släta över eller direkt undvika mig.

Vad försiggick i den gåtfulla byggnaden? Vad var det som skrämde alla? Jag bestämde mig för att finna klarhet i all hemlighetsmakeri och undersöka paviljongen när tillfälle gavs. Personalens tystnad gjorde mig än mer besluten att slutligen genomföra detta företag.

***

I slutet av oktober, nästan ett år sedan min ankomst, när hösten med sin melankoli till fullo lagt sig över sanatoriet och dess omgivande landskap, kom så det tillfälle jag väntat på. Doktor Lenard hade tidigare på eftermiddagen avrest till residensstaden i provinsen för ett viktigt möte och ämnade tillbringa ett par dagar där. Beläggningen på sanatoriet var för tillfället låg och jag gav på eftermiddagen så många av personalen som möjligt ledigt med avsikten att sent på aftonen ostörd kunna besök den gåtfulla paviljongen. Jag visste att stenbyggnaden var förseglad med ett stort och tungt lås. Men jag hade förberett mig minutiöst inför detta tillfälle och efter idoga efterforskningar lyckats finna reda på vart doktor Lenard förvarade nyckeln samt hur jag skulle komma åt den.

När mörkret slutligen fallit över sanatoriet och det var lugnt och stilla i alla byggnader, smög jag mig så ut med nyckeln i ena handen och med en liten oljelampa som jag ännu inte tänt i den andra. Jag såg mig kontinuerligt om och blickade mot de fönster som lyste i huvudbyggnaden för att försäkra mig om att jag varken var iakttagen eller förföljd. När jag passerade doktorns märkliga parkanläggning tyckte jag mig för ett ögonblick skymta någon eller något som rörde sig bland statyerna. Det isade till i mina lemmar och mitt hjärta började bulta allt kraftigare. Men efter att jag stått på helspänn någon minut med mina ögon fixerade på punkten i parken där jag tyckte mig ha sett något, kände jag mig bättre till mods igen. Det verkade åter tyst och livlöst bland statyerna och jag smög åter vidare mot paviljongen.

När jag väl kom fram till paviljongens port ställde jag ned oljelampan på den lilla trappen och förde nyckeln till låset. Efter att jag vridit några varv utan större ansträngning klickade det till min förvåning till i låset och port gled med ett knarrande upp, nästan som av sig självt. Jag smet kvickt in och tände snabbt oljelampan innan jag stängde porten helt bakom mig. Jag höll min handflata över lampans låga för att dämpa dess sken något, för att inte göra mig bemärkt, även om nu fönstergluggarna var så små och endast vette ut mot baksidan av byggnaden.

Det luktade påtagligt unket av jord och multnande löv i det kalla rummet, men där fanns också en doft jag inte förmådd identifiera. Det var inte en enbart obehaglig doft, men den bar dock en svag nyans av något mycket pikant, något jag till slut måste konstatera att jag aldrig tidigare känt. Jag höll upp lampan framför mig och sökte skaffa mig en bild av interiörerna. Mina händer darrade av kylan och möjligtvis också av en viss affekt inför hela situationen. Min andedräkt bildade små, tunga moln framför mig när den kom i kontakt med den kalla luften.

Hela rummet i paviljongen var kanske fyrtiofem kvadratmeter till sin yta. När jag med lampan i hösta hugg gått ett varv hade jag sett allt som inrymdes där. Men med en blandning av både lättnad och besvikelse insåg jag att det inte fanns något remarkabelt att beskåda i rummet. Paviljongen var helt enkelt ett förråd för diverse verktyg och annat material som brukades i skötseln av parkanläggningen. Längs ena väggen var några hyllor uppställda med fröpåsar och mindre trädgårdsverktyg såsom häcksaxar och mindre hackor. Mot andra väggen stod några säckar lutade innehållande släckkalk och något slags gödningsmedel. Där fanns också ett par spadar och en grep. På ett hyllplan stod även några flaskor med naftalin. Det vara allt som stod att finna. Jag tog ett varv till i rummet, men bestämde mig sedan för att jag hade sett det jag behövde och att det var bäst att lämna byggnaden.

Jag kände mig dock konfunderad när det gällde den pregnanta, men ändå okända doften. Jag kunde inte riktigt släppa mina tankar på den och den hade nu gjort sig än mer påtaglig. Ja, den hade nu blivit närmast kväljande och fått mitt huvud att värka. Vad var det som luktade? Vart kom doften ifrån? Jag stod stilla mitt i förrådsrummet i några minuter och begrundade det hela. Men nej, jag var nog nödd att skyndsamt lämna paviljongen utan att finna något svar på mina funderingar kring doften.

När jag så skulle börja ta mina första steg bort mot dörren hörde jag plötsligt ett dovt läte någonstans ifrån. Jag stelnade till och lystrade. Det blev tyst igen för en stund, men efter några sekunder gjorde sig lätet åter påmint, nu med en något starkare volym. Jag tyckte det lät som ett djurs gnyende, men jag kunde inte alls säga vilket djur. Jag tog ytterligare några steg och försöket överblicka rummet igen med hjälp av oljelampa. I rummet var dock allt stilla, inget rörde sig. Nu återkom lätet igen. Jag började gå runt i rummet, allt medan lätet fortsatte att ljuda med jämna intervaller. Jag kände mig kuslig till mods och började bli riktigt uppskrämd. Det här fick duga, tänkta jag, det var dags att gå härifrån. När jag tog ytterligare några steg snavade jag på något hårt på golvet och höll så när på att falla och samtidigt tappa greppet om oljelampan. Jag lyckades dock till min stora lättnad rädda lampan från att gå i kras. Lågan flämtade dock till och jag fruktade att dess veke skulle slockna. Men den återhämtade sig snart och började brinna med ett stadigt sken igen. Jag lyste ned mot golvet för att undersöka vad jag snavat på.

I min iver att granska vad som funnits i hyllorna och längs väggarna hade jag missat något fundamentalt. Det jag snavat på var en liten och tjock, lätt rostanfrätt ring av järn och ringen var fastnaglade i en större golvlucka som jag nu stod mitt på. Jag skakade till av rörelse. Det gick nu upp för mig att jag hittills bara undersökt en del av paviljongen. Det fanns en källare! Återigen började jag känna mig mycket illa till mods och fick först en impuls att snabbt skynda mig ut. Men jag anade också att detta i så fall skulle bli ett stort misslyckande som skulle gräma mig i lång tid framöver. Det företag jag nu inlett och lagt ned sådan möda på skulle ej bli slutfört, i så fall. Nej, min beslutsamhet och min nyfikenhet var större än min rädsla. Jag var tvungen att klargöra vad som doftade och vad som uppgav det oherrans lätet. Jag intalade mig själv att jag var en skicklig och vältutbildad läkare levande i en modern tid, inga skrockfulla fantasier eller hjärnspöken skulle få ta mig i sitt våld och vinna över mitt förnuft!

Jag tog ett djupt andetag, den iskalla luften förlamade för ett slag mina lungor, och hukade sedan mig ned under det att jag lyste upp med lampan över golvluckan och granskade den närmare. Nu såg jag att ett lås var placerat ett par decimeter under järnringen. Vad ville man förvara i säkerhet i denna källare med lås både på dörr och golvlucka? Jag tänkte sedan, med en viss inre förhoppning, om jag skall vara riktigt ärlig, att mitt värv denna afton kanske ändå slutade här. Hade jag ingen nyckel kunde jag inte forcera denna sista kraftiga barriär, hur mycket jag än önskade. Jag tog ändå fram nyckeln till portlåset och satte den i golvluckan för att prova. Jag vred några varv och det klickade till på samma sätt som det gjort när jag låste upp porten till paviljongen. Jag drog i järnringen och luckan rörde försiktigt på sig. Den var upplåst.

Jag flyttade på mina fötter för att få bättre balans och tog därefter spjärn mot golvet och drog luckan uppåt. Luckan var mycket tung och jag var tvungen att uppbåda alla mina krafter för att kunna häva upp den. I samma ögonblick en större glipa öppnades mellan luckan och golvet, slog en doft emot mig som var så kväljande och intensiv att jag nästan tappade greppet om järnringen, men kunde ändå i ett sista kraftutbrott, rädd för att jag inte orka börja om ännu en gång, välta upp luckan över golvet och helt blottat ingången ned till källaren. De olustiga lätena ökade i styrka. Det stod med ens utom all tvivel varifrån den illustra doften och ljudet kom. Mina ögon tårades och jag slet panikartat upp ur min ena ficka en näsduk för att andas igenom och stänga ute den otäcka doften.

Jag gick därefter beslutsam, men med än mer darrande händer och med ett alltmer bultande hjärta försiktigt nedför den lilla stentrappa som löpte ned i källarutrymmet. Jag ansträngde mig för att inte tänka så mycket och låta min fantasi skena iväg och måla upp hemska bilder av vad jag skulle finna i källaren. Men att jag nu kände ett starkt obehag behöver knappast understyrkas. Mina ben skakade så att jag flera gånger var tvungen att stanna till, för att inte helt mista balansen och falla nedåt i mörkret.

Vid slutet av trappan öppnade sig ett kryptliknande källarvalv, uthugget i den massiva berggrunden. I hörnet framför trappavsatsens uppenbarade sig ett väl inrett och utrustat laboratorium. På en bänk och på några hyllor var provrör, destillationsapparater, brännkokare och allehanda flaskor med kemikalier och annan vätska uppställda. Ett stort operationsbord stod i anslutning till utrustningen. Ovanför bordet hängde en jättelik fotogenlampa. På väggen bakom bordet hängde alla operationsinstrument man kunde tänka sig. Bredvid instrumenten hängde en nött och sliten griffeltavla. Jag gick fram till tavlan. Det som senast plitats på den var utsuddat. En bit längre bort var en stol och ett litet skrivbord placerat. På bordet låg en tjock bunt med skrivark samt ett ställ med diverse skrivdon. Jag noterade att inget verkade vara anstruket av damm eller orört sedan en lång tid. I ett askfat på skrivbordet låg cigarrfimpar. Jag tog upp en fimp och luktade på den. Den kunde ej ha rökts för alltför länge sedan, tobaksdoften kändes fortfarande relativt färsk och intensiv, den hade ej hunnit bli riktigt sur och stickig. Nej, detta var ett laboratorium som brukades och frekventerades regelbundet, alla spår vittnade om detta. Trots min ingående undersökning kunde jag dock ej finna det ringaste dokument eller någon som helst skriftlig anteckning. Det fanns ej heller någon som helst litteratur. Den som verkade härnere i det undangömda valvet var förmodligen mycket mån om att inte avslöja något om experimentens framskridande för en eventuell objuden inkräktare. Jag kände mig harmsen inför bristen på dokumenterat forskningsmaterial.

Under det att jag genomsökt det välutrustade laboratoriet hade jag inte lagt märke till att de olustiga lätena för en stund upphört. Men nu började de göra sig bemärkta igen med allt större styrka och allt kortare intervaller. Det tycktes komma från någonstans längre in i valvet. Ja, det underjordiska utrymmet upptog uppenbarligen en större yta än förrådsrummet ovan på markplanet. Fortfarande nådde ej skenet från oljelampa källarens slut.

Jag vände mig om och riktade nu min koncentration mot varifrån lätena kunde tänkas komma. Vad var upphovet till ljuden, vad var deras källa? Jag lämnade laboratoriet därhän och började gå längre in i valvet.

Det jag sedan såg när jag förde lampan vidare framför mig i mörkret och blickade in i källarvalvet, grep mig med sådan fasa och förskräckelse att jag för ett ögonblick trodde att mitt hjärta skulle upphöra att slå! Något så frånstötande hade jag tidigare i mitt liv aldrig skådat, och skulle vid sanningen aldrig mer heller skåda. Mina tarmar och annat innanmäte i min kropp, liksom skalv till och började vrida sig i kramper, som om hela min lekamen upprördes, omskakades och med all sin kraft önskade revoltera mot det fruktansvärda jag såg. Ja, den syn som uppenbarade sig framför mig var så skrämmande och vansinnig att den gick bortom allt mänskligt förstånd. Det hela var onämnbart, ofattbart. Det finns inte ord i det mänskliga språket att till fullo beskriva och förklara det jag såg framför mig och kände i det djupaste av min själ. Min hjärna kunde endast registrera och inhämta en bråkdel av vad den förnimmande, innan den stängde av som av någon slags överhettning. Åh, gud, om jag ändå aldrig behövt skåda detta ohyggliga! Denna sjuka uppenbarelse!

Att jag av sinnesrörelsen inte ännu en gång tappade oljelampan som jag höll krampaktigt i min hand var ett under och en räddning. Vad som hade hänt om jag helt omslutits av ett mörker i denna ohyggliga stund räds jag knappt spekulera i. Men förmodligen hade jag då helt och för evigt förlorat mitt vett.

Själva det fasansfulla förloppet gick i grunden mycket fort och löpte kanske under endast mindre än en minut. Men denna korta tid var – ack så – mer än tillräcklig för att för alltid etsa sig fast bakom mina ögonlockar och i ett förödande slag förändra och omvandla hela min syn på den vetenskapliga världsbilden och allt annat mellan himmel och jord som omfattar den mänskliga existensens varande och vetande. Ja, under dessa få sekunder hann så mycket intryck och tankar forsa genom min hjärna, att jag är övertygad att en svagare människa med ens segnat ned till marken avsvimmad den enorma chocken.

Längst in i ena hörnet av källarvalvet var en bur av järn med tjocka galler placerad. Utanpå satt ett kraftigt hänglås. Men det var det som fanns inuti buren där inne i källarvalvet som rörde upp mina sinnen till en sådan grad att jag fördes mot vansinnets rand och närapå fallit över. I buren satt två varelser. Att använda ordet ”anskrämliga” om dessa varelser vore den största av eufemismer. Varelserna var sådana fruktansvärda aberrationer, så groteska i sin abnormitet att de trotsade alla naturlagar. Ja, hela deras existens var i sig den största av provaktioner och ett ofantligt kätterskt gudsförnekande. Att skåda Medusas ansikte kunde ej ha varit värre än att uppdaga den styggelse jag nu såg framför mig. Varelserna bestod i grunden av en oformlig köttmassa, men deras hud eller vad man nu skall kalla den, var så vämjelig att man vid en anblick hade mycket svårt att hålla sig från att inte kasta upp. Ja, hela deras bål var täckta av blå- och grönaktiga glänsande fistlar och underliga körtlar. Ur fistlarna och körtlarna dröp gråaktigt och trögflytande slem. Det tycktes vara själva slemmet som utsöndrade den underliga doften som dominerade luften i paviljongen och fick mitt huvud att värka. I det som skulle föreställa huvuden satt små, fiskliknande ögon, som om de voro intryckta i den grötiga massan.

Ögonen blinkade till då och då, men utstrålade annars mera död än liv. I varelsernas blick fanns ej heller någon aggression. Nej, snarare antyddes i ögonen avgrundsdjup smärta och förvirring. Jag såg också en rädsla. Sedan kom den fasansfulla insikten över mig, mitt uppe i all mitt äckel och avsky inför de vidriga varelserna, att de var offer, att de måste vara produkten av de experiment som doktor Lenard varit så hemlighetsfull om. Varelserna var lika förskrämda och upprörda av min närvaro som jag av deras. Herregud, de ryggade tillbaka där i sina burar! De våndades, de plågades! Och de mystiska läten i paviljongen först tett sig så skräckinjagande var varelsernas förtvivlade och hjärtskärande gnyende.

Vilka fruktansvärda handlingar begick inte doktor Lenard i skydda av denna mörka och förborgade källare i den ödsliga paviljongen nummer 7? Vilka sataniska syften hade han inte med detta grymhetens laboratorium och det han trodde sig kunna utvinna här? Jag rördes nu i djupet av min själ och genomströmmades av en blandning av avsky, sorg och raseri. Detta stred mot allt vad hedervärda läkaretiken påbjöd!

En tanke for nu för ett ögonblick genom mitt huvud. Jag skulle befria de stackars varelserna från deras lidande. Jag skulle släcka deras liv! Det vore det mest barmhärtiga. Men sedan tog mina känslor av äckel, rädsla och allt mer växande panik över. Jag ryggade bakåt, vände mig om och hastade trevande vidart upp i trappan mot förrådsrummet och friheten.

Det som sedan följde och hur jag tog mig tillbaka till sanatoriet är delvis höljt i ett töcken. Men jag har dock svaga minnesbilder av att jag med en häpnadsväckande behärskning och viljestyrka, efter att ha tagit mig upp ur källaren, lyckades stänga golvluckan och låsa den igen. Likaså lämnade jag paviljongen med samma förunderliga rationalism. Jag låste försiktigt porten och smög mig iväg ut, tillbaka till sanatoriet. Jag minns också att jag begrundade att jag, trots det uppjagade tillstånd jag befann mig i, på gränsen till hysteriskt nervsammanbrott, fungerade även i denna yttersta stund. Den inneboende lots som alltid i de krävande och svåraste situationer gav mig ett lugn, eftertanke, professionell kallsinnighet och en stadig hand, och som banat vägen för mitt val av yrke och den framgång jag nått inom det, stod mig ännu en gång bi. Men detta var dock när det kommer till kritan en klen tröst. För jag var under ytan så skakad, så förkrossad att jag redan anade och förstod att jag på ett eller annat sätt, genom det jag sett i paviljongens källare, tillfogats ett så allvarligt själsligt sår att detta obarmhärtigt skulle tynga och plåga mig under alla resterande dagar i mitt liv.

När jag tog mig tillbaka till sanatoriet minns jag också att dessa tankar malde i mitt huvud åter och åter igen: Den som gjort detta måste få sitt straff! Den som gjort detta måste få sitt straff!

Åter på mitt rum sjönk jag ned på min säng, som nedklubbad av tröttheten och ansträngning. Man kan tro att jag dock borde ha haft svårt att somna i mitt uppjagade tillstånd efter mina fruktansvärda upplevelser. Men tvärtom slocknade jag med ens, kanske som genom en livsnödvändig försvarsmekanism, som om min själ önskade fly bort den fruktansvärda verkligheten som uppdagats för mig i källaren i paviljong nummer 7.

Den natten drömde jag än en gång om svanarna i sjön. Allt från den första drömmen tycktes återupprepa sig, men med den skillnaden att jag nu klart och tydligt förstod vad svanarna ville meddela mig och jag kunde också lägga det på minnet, trots mitt drömtillstånd. I vargtimmen slog jag så upp ögonen och blev med ens vaken. Jag var nu klar över var jag var tvungen att göra. Jag visste vad min uppgift var.

***

I en vecka väntade jag. Jag visade ingenting som kunde avslöja vad jag kommit till insikt om för mina medarbetare. Jag bidade min tid och förberedde mig genom att ta långa och stärkande promenader varje afton. Det hände också att jag några kvällar läste i Bibeln för att hämta mod, styrka och tröst. Slutligen kände jag mig redo. Jag bar nu på vissheten att jag gjorde rätt, att jag var skyldig att fullfölja min plan.

Så en morgon begav jag mig till doktor Lenards mottagningsrum med min vassaste skalpell dold bakom ryggen. Jag öppnade hastigt dörren till rummet. Doktor Lenard satt nedsjunken över några papper på sitt överbelamrade skrivbord. Doktorn såg med förvåning upp på mig. Innan han reagera gick jag med snabba steg fram till honom och högg med all den kraft det mäktade mig skalpellen i hans hjärta och vred om. Doktorn upplät ett otäckt hostande läte och blodet började rinna ur såret och färga den vita läkarrocken röd. Som av en reflex reste sig doktorn och började famla i tomma luften för att sedan vackla bakåt och falla till golvet. Jag satte mig på knä vid doktorns kropp, slet upp skalpellen ur hjärtat ur vilket blodet fortfarande pulserade och skyndade mig därefter mot dörren. Innan jag hastade ut ur rummet vände jag mig om en sista gång för att försäkra mig om att doktorn fortfarande låg kvar döende i en växande pöl av sitt eget blod.

Till min fasa stod dock doktor Lenard nu framför mig och stirrade rakt in i mina ögon med sin hypnotiserande och stålgrå blick. Läpparna hade formats till ett sardoniskt leende. För ett ögonblick trodde jag att mitt hjärta skulle stanna av den ohyggliga fasa som strömmade genom mig. Doktorn tycktes vara helt oskadd, som om mitt försök att ta honom av daga ej aldrig skett. Av det blod som bara några sekunder tidigare hade färgat golvet hans rock fanns intet. Höll jag på att helt mista mitt förstånd? Doktorn log nu mot mig, nästan milt och sträckte sedan ut sin hand. Jag försökte röra på mig, men kunde icke förmå att bruka den minsta muskel i min kropp. Doktorn började tala till med lugn och behärskade ton. Han förklarade att han kunde hjälpa mig, om jag bara tog reson skulle uppfylla alla mina drömmar, ge mig allt jag önskade. Som en skänk från ovan kunde jag åter röra på mig. Jag skrek att jag hellre dog än anslöt mig till honom i hans gudlösa gärning. Jag vände därefter ryggen mot doktor Lenard och sprang ut ur mottagningsrummet och ut ur herrgårdsbyggnaden.

På gårdsplanen kolliderade jag med full kraft med den buttre vaktmästaren. Jag såg att han förstod vad som var på väg att ske. Innan jag han göra mig fri, grepp han tag i mig och rev mig i ansiktet med sin högra hand som nu tycktes ha förvandlats till en förvriden och vass klo. Vaktmästarens ögon brann som ett vildjurs. I denna förtvivlade stund var det som om jag åter av en skänk från ovan plötsligt fick nya krafter. I heligt vredesmod lyckades jag slå den ogudaktiga varelse som jag hade framför mig till marken och göra mig fri igen.

Jag vände mig därefter om och började springa nedför herrgårdens allé med blodet rinnande från det nyuppkomna rivsåret på min kind. Det smärtade oerhört i mitt ansikte, men det var också som om smärtan jagade på mig och ingav mig nya krafter att fortsätta min flykt. Jag sprang med andan i halsen bort, bort från det gudsförgätna och fasansfulla sanatoriet. Bort från den onde doktor Lenard – denne den sanna läkekonstens huvudfiende och gruvlige vedersakare. Bort från dennes vidriga, perversa verksamhet och högmodiga sataniska avgudadyrkan. Jag såg mig om inte om en endaste gång och jag sprang länge och väl tills jag slutligen stupade och domnade bort i en svart dimma.

***

Där jag nu befinner mig och nedtecknar denna min historia är jag själv patient. Den läkarbana jag närde så stora drömmar om och som rätteligen borde ha blivit mitt öde är sedan länge krossad och förbi. Ingen tror mig om det jag har att berätta. Alla hånar mig och vill göra mig till åtlöje.

Men det jag nu skriftligen framlägger här är endast klara och tydliga fakta rörande mina upplevelser. Mina sinnen är vid sina fulla bruk. Det svär jag vid min moders och faders grav,

Så gud hjälpe mig.

Henric Ahlgren
Publicerad 2014-03-05