NOVELL: DEN FÖRDÖMDA LANTISHÅLAN

Gruset knastrade ljudligt när han vandrade den smala grusvägen fram, Trubaduren kallade man honom eftersom han älskade att nynna på Bellmans visor.
Det fanns en orolighet över hela hans karaktär, något ingen lyckats sätta fingret på.
Hans illa valda paltor och ovårdade yttre gav dem en bild av vedervärdighet.
Han levde ett ensamt liv sa man bakom hans rygg, men själv såg han inget av detta.
Vägen han valde var banbrytande, han tog första steget mot något nytt.
Irriterande människor, hela lantishålan var fylld av dem muttrade han för sig själv på sin väg tillbaka in mot byn.
Vad visste väl de, inget alls egentligen, han hade minsann rekonstruerat hela sitt leverne noggrant innan han valt sitt eget öde, sin egen väg.
Det dök upp en svartvit katt, han stannade upp, den strök sig runt hans ben, katten verkade vara övergiven så kelig som den var. Han böjde sig ned för att stryka den över huvudet, men upptäckte alldeles försent att det var en elak jävel som genast tog tillfället i akt att bita tag i hans hand.
Han blev så förbannad att han sparkade till katten som flög en bit och låg orörlig en bra stund, såg nästan ut som den blivit lam för ett ögonblick. Där fick du allt din rackare, skrockade han innan skrattet tog över, ett annorlunda raspande skratt genljöd mellan träden.
Det var förbannat nedrigt gjort, när man försökte vara snäll sa han till katten som chockat kröp ihop och gjorde sig liten då han gick förbi den.
Han försökte tralla vidare på Fjäril Vingad som är en av Bellmans mest kända visor, men han var så disträ att det var svårt att komma ihåg texten, handen värkte.
Han var brun i huden och handen var röd och strimmig av kattbettet.
Allt var så förbannat avigt, alla han talade med verkade vara rena neandertalarna, men de skulle inte komma åt honom.
Ut i ingenstans ropade han ”Jag är driven, mig lyckas ni inte stoppa”.
Han kände sig törstig, såg ned mot sjön som glittrade inbjudande och med beslutsamma steg gick han ned för att dricka en hand vatten. Han hukade sig ned, men kände ett svårmod gripa om hans inre, men slog bort det viftade i luften för att få det att fly.
På sitt mest trotsiga sätt reste han sig, hötte med sin grovt ådrade hand upp i mot himlen, hans lekamen var stor och grov och han utgjorde en excentrisk syn.
Andningen var tung och bröstet hävde sig fram och åter på honom där han stod i sin förtvivlan, handen var fortsatt riktad mot honom där uppe. Så sjönk han sakta samman, det var ingen rulljans längre, han fick inget sålt, det gav ingen utdelning.
Han visst e med sig att det var dags för någonting nytt, han måste komma upp med en plan för att delbetala på sina skulder. Under hela sin barndom hade han tuktats, känt sig tuktad och trasig, pappan hade varit en hård man. Men så fann han sin kalaspingla och gav sig av från modern och sonen, tjejen hade hängt på honom som en igel. Pappa och sin sida hade genast blivit torsk.
Trubaduren visslade sakta vidare på den text han glömt bort i sitt sargade tillstånd, höjde blicken och tittade bort mot odlingen som bestod av äppelträd. Det ingav hela hans kropp med en lustfylld känsla, ända sedan han var liten brukade Alvira sticka till honom ett äpple eller två, men nu var hon så gammal att hon satts på hem.
Larvigt, tänkte han i nästa sekund att stå här och tänka på det där som var så längesedan. Han gick tillbaka upp på vägen, upp från den frodiga blöta mossan och tillbaka upp på den knastrande grusvägen, för vart steg han tog knastrade det under hans fötter.
Se på mig tänkte han i sin ensamhet, ”Jag är allt bra egenkär”.
Sakta började han mana på sina steg igen, tröttheten märktes väl på hans sätt att gå, han hade gått långt och säcken vägde bly, sannerligen behövde han rast och vila snart.
Bredbent tog han sig framåt, skavsåren fick honom att grimasera. Han kände sig ynklig.
Nitiska gubbar i varenda gård, som satte stopp för alla de köp deras krummande gummor kunde tänkas göra, snåla girigbukar. Han gick och muttrade för sig själv, stannade upp tog ett par dans steg, obscena juckande rörelser, men han hade sett ungdomar stå och göra dansstegen, Lambada så hette det visst. Han log illmarigt, kände ett pirr i kroppen och tänkte på kärringen som kommit och tagit sin dotter i örat när de upptäckt de fagra dansstegen, hon hade varit lila i trynet så upprörd var hon.
Han hade själv inte varit lottlös denna dag, en av kvinnorna hade bjudit in honom att dansa i sänghalmen. Utlösningen hade sett ut som snö, men strax därpå lättat och smält ned som tö på hennes bak. Han hade tackat och gått vidare, flickan hade tittat underligt på honom. Banne i mig hade hon inte sett grinig ut då han gick ut genom dörren för att möta nya äventyr.
Han kände sig med ens allvarsam. Var han normal?
Hans mor hade varit ett medium sett spöken och tokigheter vart än hon gick, man misstrodde henne, skrattade bakom hennes rygg. Stackars hon hade ätit så dåligt hela tiden att hon i det närmaste sett anorektisk ut. Men ingen kunde säga annat än att hon var snabb som en raket vad än hon tog sig för, en jäkel på att jobba. Han kände ett sting av sorg inne i sig, långt inuti hjärtat.
Det var evigheter sedan hans mor lämnat in och nu skulle de bara återförenas den dag han mötte evigheten, hans rös till. En ljum vind drog förbi, trädens löv rasslade och han vände sig om för att se om något var där, ingenting, det var ingenting.
Någon hade sagt att hans far hade emigrerat till USA med vackra sin pingla, men om det fanns någon sanning bakom detta påstående visste han inte, han kände sig sviken, lurad på en far, kvinnan hade stulit honom.
Fadern hade varit drucken nästan dagligen på slutet, men trots allt hade han varit hans far. I vissa lägen hade han varit lekfull och de stunderna hade han älskat att vara nära honom. Nu så här långt efteråt visste han med sig att det bara varit ett artificiellt spel.
Han närmade sig bebodda trakter, kände blickarna som riktades mot hans gestalt, illavarslande. Nog kunde han lukta sig till det de verkligen tyckte om honom. Allt agg han stötte på, gardiner som drogs för rutorna, skumgestalter som smög bakom glasen.
Längre bort kunde han höra hur det pågick ett kalas, kanske skulle han få någon flicka att bli lite otrogen en stund. Förhållanden var inte hans grej, men att rulla runt i sänghalmen en stund var inte illa. Han skyllde allt som oftast sitt dåliga beteende på att han suttit snett på pottan.
Handen rotade runt i fickan efter pillerdosan där han hade några kamfertabletter, måste lukta gott i munnen tänkte han innan han åter satte på locket och stoppade tillbaka asken.
Det verkade vara ett bröllop, han kunde se att det var en frodig kvinna i vitt och en rejäl omkrets på hennes barm var det också, han vätte läpparna. Han var ju bara en medelmåtta i förhållande till dessa människor.
Brudgummen som nu dansade runt med bruden verkade vara en riktig viktigpetter.
Men han var ärlig nog att bekänna färg för sig själv, han skulle få bruden i säng innan solen gick ned. Han log så hans bruna ögon gnistrade av glädje vid tanken. Ett som han var gudomligt bra på var ju att vara romantisk, han kunde få den mest slutna murkla att öppna upp sig och visa sitt inre.
Att de i det gråa dis som tog över efter att han var klar gav dem ett lakoniskt uttryck brydde honom inte värst mycket de fick helt enkelt skylla sig själva, måste han tillstå.
Han var en aktiv charmör, tack och lov för utseendet, alltid något hans far skänkt honom. Det var njutningsfullt att se sig själv i spegeln och veta att han var vacker som en gud.
Skrockande tänkte han på alla dessa kvinnor han bäddat ned och öppnat kjolarna på, vilka dumstrutar. Som ena sengångare hade de först trott på hans smicker för att sent om sider vakna upp och förstå att inget betytt något för honom.
Han smet iväg bakom huset och bytte kläder, finkläderna hade han i byltet på ryggen. Han smög under tygbollen med sina saker under ladugården, slickade på sina händer och rättade till håret.
Herregud, de har eluttag på stället. Flickan måste vara rik. Glaset som höjdes då han närmade sig såg ut att vara isigt. Stämningen kändes gudomlig runt omkring honom, han slank fram mot bordet tog för sig av förnödenheterna.
I kväll skulle flickan som stod där med den böljande vackra vita klänningen få en enkelbiljett till paradiset tänkte han och log mot henne. Kände hur en eldsvåda tändes inom honom, han var brännande het. Sakta gick han mot bruden, log, skålade och gratulerade, fick henne att så småningom känna sig hungrig och beundrad och smickrad.
Hon trixade med lådan på bordet utan att få upp den, han skyndade fram lät en snabb smekning beröra hennes hand innan han hjälpte henne att få upp den. Inuti låg det bestick i silver, vackra snirklande och rejäla, en riktigt fin gåva. Hon log.
Han bjöd upp till dans och dansade i väg med henne mot enbuskarna som dolde det mesta av utsikten, hans händer var nariga. Han fick henne att falla för att skrattande följa efter, abstinensen efter att komma under kjolen brände. Han var snabb att smeka henne och hon kämpade inte emot, hon verkade nollad.
Hans händer letade sig in till köttet, intensiv i sina rörelser. Hon tyckte om det han gjorde, försökte protestera lamt men han la sin hand på henne för att tysta henne, bröllopsgåva viskade han. Han drog in hennes doft, cocos, det kändes läskande.
Han mindes då han kommit in på gården att där funnits två kadetter som hållit sablar som en bröllopsportal åt de nygifta, men nu kunde de inte göra mycket. Fanns inga lås som kunde stoppa honom.
Hon vred sig under hans smekningar, det här var ett arbete han var bra på.
Social verksamhet från hans sida, välgörande, han småvisslade på gubben Noak i det samma han stötte in i henne, tryckte sin välkomstpinne långt in i hennes centrum. Hektiska rörelser gjorde att hon kom, ännu ett par drag och han gav henne sin säd, hon log mot honom, reste sig hastigt upp, slätade till klänningen. Långt borta hörde maken rya hennes namn, ”Isabelle”.
”Här, älskade”.
Han såg ilsken ut när han närmade sig, for fram som en stålkula som skickats ur en kanon.
”Jag trillade och mannen här såg min förlägenhet så han hjälpte mig upp”, hon log förföriskt mot maken som lugnade sig.
”Han försökte reda ut hårets tovor”, tittade innerligt på henne innan han frågade om hon slagit sig.
Trubaduren log mot dem båda, en riktig alfahanne det där tänkte han och det med rätta, han får nog tillräckligt att göra för att hålla den kvinnan instängd. Inte ens i Neptunus vildaste fantasi kunde han drömma om att få sätta på en brud på hennes bröllop, men nu kunde han lägga till det i sin svarta bok.
Han var en riktig grovarbetare på många sätt, nu log han dessutom åt sitt skojfriska sinne.
Han var alltid aktuell, befann sig på rätt ställen för att ha lite skoj. Tog tag i allt som var brukbart, nu stegade han mot det frodiga bordet, fyllde ett glas med sprit och fyllde sitt fat med mat, högg in rejält. Funderade åter igen på den resa han drömde om att göra en dag. Indien, det vore någonting. Eller?
Han kände sig luttrad i sina tankar, visste inte varken ut eller in. Fan det var ju tid att njuta av livet nu. Kände sig som en Kung ”Wasa” som röjt undan sina fiender på ett bryskt och omilt sätt.
Han hade idéer att förverkliga, musik i öronen som spelade som om han fått en nutida Ipod inopererad. Han hade haft tid att tänka då han vandrat hela vägen från Leksand denna sommar.
För honom fanns inga möjligheter till Lottospel, det var hårt arbete som gällde för att överleva.
Han tog alltid innerkurvorna för att känna sig säker, man måste hålla sig ajour.
Det var inte länge sedan han sagt till en gråtande kvinna att göra abort, beskylla honom för att ha gjort henne med barn, nej tack men tack nej så var det i hans värld.
Han hade sålt en mobil till henne full av fjädrar och annat, sagt att det skulle hålla satan ute ur hennes hem, hon hade varit skrockfull. Det ena hade lett till det andra, så kom hon och skrek om barn. Han hade avspisat henne som en insekt.
Har man gottesug och klåda får man tåla det som kommer ut av det, inte alls hans problem detta. Hela hans kropp var byggd för avel och alla som ville fick sitta upp.
Nu hade han ju dessutom tagit sig en brud. Hans eksem kliade.
En del av de kvinnor han mött hade en lekplats för loppor och löss och ibland hade han känt det som hans långbyxor varit fyllda av detta otyg. Men turligt nog hade hans mor visat honom eldarnas makt på dessa kryp.
Han nappade åt sig lite pålägg, tuggade och njöt, tittade på bruden.
Visste med sig att hon snart skulle få utegångsförbud, man vad gjorde väl det honom han hade roat sig kungligt. Han hoppade högt då något small till och gick sönder, en man stod en bit bort som en hukad apa med en krossad flaska i handen, skrek och gafflade. Bråk på gång nu, så han svepte på lite mera mat på sitt fat innan han ännu åter gick för att hämta sitt bylte. Brudens syster drog honom i ärmen, gav honom en lapp och sprang sin väg, texten tycktes skriven med ketchup, ett enda ord ”Tack”.
Sannerligen hade han begåvats med en riktig evighetsmaskin, två ben som bar honom dit han villa vända näsan nästa gång.
Kände sig vis. Stolt och intelligent. Ett naturligt tillstånd för honom, så var det bara.
Ett behov av att ligga ned och vila sig sköljde in över honom och han sjönk ned i den artrika bädden. Kroppen undslapp sig en ljudlig suck, kroppen som skruvade sig på plats bland förgätmigej och mossa, han slöt ögonen och tänkte på hur det var att vara en sådan typ av eremit.
Tankarna drog honom åratal tillbaka i tiden X-mas med mor och far, ett litet paket till honom, en enkel bil i trä som hans far hade gjort. En öppen spis som knastrade och de åt fläsk och gröt, skrattade tillsammans. Senare hade de ätit upp den sista hönan, henne som han en gång hade döpt till Agda.
Livet hade sannerligen inte varit någon nöjestripp, inte för honom och absolut inte för hans mor.
Han skulle ligga här och vila tills det blev dagtid, natten skulle bli ersatt av ljus och fägring, luften kändes ljum och trivsam, ögonlocken blev tunga.
Drömmar bildades, runda kulor seglade i luften. Kottar dalade som regn från ovan.
En iller skuttade runt honom, talade med honom på ett språk han inte förstod men så sa han godsaker och han sträckte fram en påse godis som illern grep. Han åt, förvandlades till Satan, stor och röd och vild. Blad, pappersark, texter fyllda med en svårartad intrig fladdrade förbi i hans sinne. Ord. ”Du har golat”.
Kroppen rörde sig oroligt i nattmörkret, då maran red vidare i hans själ. En höhässja stannade upp bredvid honom bad honom sitta upp, liknande en häst så han satt sig tillrätta på dess rygg. Fyllde sin säck med inneskor, tappade säcken, såg den dala ned från himlen till händer som sträckts uppåt för att gripa. Någon skulle bli glad, han kände känslan. Han fylldes med en tomhet, en naturell känsla av ingenting. Någon kändes nära, en intim svag signal spred sig i hans sinne. I nästa frekvens kom det en stor rund badboll, han lekte på en strand, en röd, gul och blå, försökte fånga den då en vindil tog den och förde den bort, upp, upp och ur sikte.
Med ett ryck vaknade han till, kände sig udda. Hela hans inre kändes som en dryg saktfärdig massa. Han tittade sig runt, kom till sans, hade ju först trott han var död, men så vaknade skinnet, andningen tog fart, tårar fyllde han ögon.
Känslan av att vara ensam och ynklig tog vid, han sträckte sig efter sin kniv, täljde några flisor och tände sedan en liten brasa, det var en fuktig sommarnatt och han frös.
När elden fått fart och han satt och gnuggade sina händer till liv igen, kom han att tänka på den historia hans mor berättat då han var liten om små söta rumpenissar som bodde i de risiga snåren, de fyllde frukten med arsenik. Man skulle se upp med dem för de hyste inga goda känslor och de var totalt utan medkänsla.
Han slöt ögonen igen, lyssnade till det sparkande träet i elden och lät sig så åter svepas in i mörker, han skulle komma fram till den fördömda lantishålan tids nog det var ett han var säker på.

Tove Birkeland Brandt
Publicerad 2014-03-20