NOVELL: DET VAR INTE IGÅR

Greta har på sitt eget krummande sätt tagit sig bort mot Anna med händerna stadigt greppande rullatorn.
Hela hennes inre är fyllt av ett tungsinne från morgonens tidningsrubriker. Hastande steg för att komma fram, den knotiga lilla handen som knackar hårt på Annas väderbitna dörr som för länge sedan borde sett lite målarfärg.
Inifrån det gamla huset hörs en pipig kvinnoröst. ”Kom in.”
Greta är inte det minsta sen att kliva på, tänderna gnisslar strävt mot varandra. En uppdämd iver att få berätta för Anna om grannfamiljens odugliga son.
”Har du sett tidningen?”, börjar Greta sitt tal.
”Nej.”
”Då ska jag berätta om Britta och Stigs son, du kan inte tro så han har ställt till det. Nu har han allt kört på fyllan och krockat med korvkiosken i centrum.”
”Men, vad säger du?”
”Det måste ju vara han som kört in i kiosken och förstört den. Tänka sig köra bil i fyllan.”
”Vänta”, säger Anna i det samma som hon greppar telefonluren och börjar slå numret med pekfingret nedtryckt i sifferskivan. Telefonen är gammal, men det är ju Anna också så vad bryr hon sig om de där nymodigheterna som kommit.
Ett uppenbart svar, för Greta bevittnar hur Anna skyndsamt berättar vidare om den vilda nyheten Greta just förmedlat om Brittas unge som hon så näbbigt kallar honom, rösten bär tecken på avsky då hon talar om Brittas son.
Greta känner sig uppspelt och hela kroppen har antagit en spänningsnivå som gör henne ungdomlig för ett ögonblick. Tänk att sådant folk bor på samma gata som dem, tänker hon för sig själv.
Ögonen samspelar på de båda kvinnorna och framkallar en känsla av upprördhet hos dem båda. Greta hör Anna säga att hon fått uppgiften från henne. Anna nickar lätt, hummar lite och avslutar sedan samtalet. Utan att väja med blicken frågar Anna om kaffe kunde smaka så de kan fortsätta samtala.
”Ja tack, det vore gott med lite kaffe”, Greta ler ett illmarigt leende.
Raskt följer hon efter sin väninna ut mot köket och väl där slår hon sig ned i pinnsoffan vid fönstret.
Anna sträcker på hela sin längd för att nå den blomsterprydda kakburken som hon förvarar på översta hyllan i skafferiet. Hon öppna locket och förser kakfatet med alla sju sorterna. Hembakat så klart, inget annat är duger köpekakor, nej tvi vale tänker Anna som väcks upp ur tanken genom ett hårt bultande på dörren.
”Kan du?”, hennes blick tigger.
Greta har redan rest sig upp för att gå ut i farstun och öppna. Ännu en grov smäll på ytterdörren innan hon når fram.
”Ja ja jag kommer, lär sig och hålla sig till tåls med gammalt folk”, ropar hon mot dörren. Utanför ytterdörren står en högröd Stig och hytter vilt i sin näve när han får se henne. Blicken är stirrig och han går raskt till angrepp mot Greta.
”Jävla kärringjävel, beskyller du min son för fyllekörning?”
Hon känner färgen lämna ansiktet, hjärtat bultar i bröstet och händerna börjar så smått att rista på henne i det samma som hon backar inåt farstun och försöker sig på att säga, ”Men”.
Lika hastigt som hon påbörjar sitt tal avbryts hon av en nu ännu ettrigare Stig, den ilskne mannen har laddat för att få saker sagt och nu skall de minsann få höra. Med ett pekande finger och högrött ansikte spottar han ur sig orden.
”Tro inte du kommer undan med det här. Evert har inte gjort något fel och du ska ta mig faán inte gå runt och sprida sådana lögner.”
Greta som nu börjat känna sig aningens arg, reser upp den krummande ryggen och svarar raskt. ”Jag trodde ju, då hans bil var krockad.”
Stig hytter med fingret framför hennes ansikte, hon kunde höra ljudet från hans försök att hämta luft till lungorna och åter börja skrika åt henne. I ögonvrån kunde hon se en skara nyfikna från området samlas utanför Annas dörr för att ta del av händelserna. Anna kurade ihop sig intill dörrposten mot köket, försökte göra sig osynlig.
Stig hade uppfattat vittneshopen bakom sig och försökte med all kraft att lugna ned sig. Sparkade en välriktad spark mot den gamla gistna ytterdörren och skrek sedan. ”Du ska ta mig jävlar inte tro saker om du öppnar käften. Du ska veta.” I just detta ögonblick var Stig så arg att kroppen börjat skaka, händerna riste på honom och han var tvungen att vända sig mot skaran utanför för att ta sig tillbaka till sitt hem.
Vissa av dem som stod och bevittnade händelsen skakade i huvudet åt Greta, som snörpte ihop munnen för att be om ursäkt.
Stig kastade en blick bakåt och Greta var inte sen att ropa efter honom, ”Förlåt då.”
Blicken som mötte hennes var fylld av hat, han skakade i huvudet men vände sedan kvinnorna ryggen men högt lät han avfyra en sista replik. ”Kärringjävel.”
Allt eftersom hans steg avlägsnade honom följdes han av Gretas intensiva klarblå blick. Hon vände sig mot skaran utanför.
”Sjas, teatern är över era gamar här har ni inget mer att hämta.”
Den knotiga gamla åldersbefläckade handen greppade stadigt om dörrhandtaget som var nött av års- och händers användande för att slå igen dörren. Följd av nyfikna blickar.
Mot Anna ryckte hon bara i axlarna. ”Trodde ju”, sa hon i det samma som Anna började tala.
”Ja vad ska man tro med sådant folk?”
Greta lät det bero. ”Ska vi ta oss kaffe?”
De båda kvinnorna hasar sig genom hallen och in mot köket. Greta suktar efter det hembakta brödet. Inom sig bär hon en otäck känsla, tänka sig att den mannen vågat tala så till henne. Allt var ju bara ett litet missförstånd.
Väl tillbaka i köket satte hon sig tillrätta i pinnsoffan igen. Anna som nu var rask i benen försåg dem med äkta hemkokt kaffe, enligt henne var kaffebryggare ett påfund för de unga och lata.
”Se så, låt sig väl smaka”, puffade Anna på som om ingenting hade hänt.
Greta var inte sen att släppa förskräckelsen för att ge sig i kast med de goda kakorna som bullats upp för hennes skull. Hennes väninna var en baddare på att baka, själv var hon ingen klippa vare sig på mat eller bak.
”Hörde din dotter i natt”, Anna skrattade till lite försynt.
”Jasså.”
”Jo, hon låg faktiskt på Andersons altan du vet de där nyrika, fisförnäma med alla sina fina pryttlar. Såg hur hon spydde i en av hennes nya krukor och sedan på altanen.”
Med en förnärmad blick försökte hon avleda samtalet från denna hemska upplysning, tänk att jäntungen alltid skulle supa sig så redlös. Hon förstod verkligen inte vad som fattades Gunniva, hennes uppfostran berodde det då inte på och hennes halvsyster var ju inte alls så illa fast å andra sidan så var hon ju skitförnäm av sig. De bråkade ju jämnt de där två när de fått i sig lite. Tankarna förde henne bort och Anna ropade åt henne flera gånger innan hon fördes tillbaka till nuet.
”Förlåt, vad sa du?”
”Jo du hörde väl att hennes gubbe vann pengar på Lotto? Flera miljoner var det visst och det syns allt på deras sätt att vräka sig. De spottar ju vanligt folk i ansiktet med sina pengar.”
Greta var fortsatt låg. Tänkte på sina döttrar, hon skämdes över Gunniva jämnt skulle hon ställa till med fanskap och skämma ut sin henne i grannskapet. Det skulle till att bli ett samtal om det igen.
Hon greppade hanken på den sirliga lilla kaffekoppen, sörplade lätt med en sockerbit emellan de torrspruckna läpparna. Usch, hon började bli gammal såg på sina skinnklädda händer, de var som torkade russin. Vämjeligt var vad det var.
”Greta, jorden anropar”, Anna log mot henne.
”Vad pratade vi om?”
”Jag pratade om Andersson borta på hörnet, en riktig skata det där. Sprätter runt på området som en viktig panelhöna och glassar i dyra kläder. Kan du tänka dig här i vår lilla by som om det vore mitt i centrala Paris”, hon tystnade.
Hur hade hon själv kunnat missa detta? Gud det var ju inte igår som något sådant pågått här, det tålde att diskuteras. Kanske skulle de kunna ta en tur över till Bertil och Maja på ljugarbänken om nu bara myggen kunde hålla fred så pass. Tänk att inte ens mygg kunde de få vara ifred ifrån.
”Usch, kan du fatta att han hade mage att komma hit och skrika så på mig. Att bara våga sig på att bära sig åt på det sättet mot en gammal kvinna.”
”Nej, ingen skam i kroppen har de nu för tiden”, flikade Anna in. ”Men ta sig mera kakor”, hon puffade kakfatet mot väninnan.
Gretas ansikte återspeglades i vindrutan, pliriga små ögon stirrade tillbaka mot henne precis som små musögon, liknande pepparkorn och alldeles svarta med påsar undertill av hängande skinn, rynkigt gammalt skrumpet skinn, fläckigt till på köpet som på en leopard. Hon stönade högt.
”Vad?”
”Åh, ingenting bara ålderskrämpor.” Hon ville inte dela tankarna med Anna just nu, det var inte allt som var bra att tala om så tät var då inte Anna av sig. Blicken lockades åter igen av spegelbilden i rutan, det tunna gråa håret hade för länge sedan sett sina bästa dagar, men blicken kunde nagla fast vem som helst, den var isblå, kall.
Hon drog den noppiga ulltröjan tätare om sig, den gav bra värme ifrån sig, men även den hade sett bättre dagar precis som innehållet den dolde från omvärlden. Men nog om henne nu. Irriterat vände hon sig bort, bort från reflektionen och bort från de inre tankarna och skrattade till lite elakt.
”Så du säger det, att Gunniva har roat sig?”
”Ja kungligt också om jag får uttrycka mig så, för jag såg kärringen stå och peka åt toffeln hon är gift med för att få det bortsköljt. Riktigt roligt om jag får uttrycka mig så?”
”Kan tro hon var full av fasa då hon såg kalaset då”, skrattade Greta vidare.
Nu var det kvinnliga paret åter på samma våglängd och skvallrande var de i full färd.
”Jo medan jag kommer ihåg det. Det är bäst du håller Tofsen inne för nu är det en kattplågare lös i området vid skolan.”
”Så, vad har hänt då?”
”Någon har plågat ihjäl två katter, slagit dem till döds och sedan hängt upp dem i svansarna vid skolans bortre område. De hängde visst där som ena julgranspynt.”
”Nej usch så du säger Greta, så grymt.” Annas röst veknade och den bar en viss portion av darr när hon fortsatte. ”Vem kan vara så grym mot ett oskyldigt djur?”
Greta var snabb att få en idé. ”Vi kan ta reda på det, du och jag. Du vet att sådant däringa småtterier har inte polisen tid med, de skiter i en katt eller två.”
Anna vaknade snabbt till liv igen, spratt upp och hämtade block och penna i översta kökslådan. ”Ledtrådar” skrev hon med darrig skrivstil på översta raden.
Nu kände de sig verkligen som detektiver, nog skulle väl de lösa det här. De var ju experter på detaljer båda två, bättre än polisen som blundar för allt och de kunde röra sig fritt.
Greta slogs av att det kunde vara Anders Gräslund som gjort det, han hade ju alltid varit en riktigt elak unge. ”Vad tror du kan det vara Anders som gjort det?”
”När du säger det så, han har ju alltid varit lurig och att han tyckte om att döda smådjur det vet vi ju. Kommer du ihåg hur han satte grodorna på små pinnar och tryckte fast dem i gräsmattan?”
De båda kvinnorna samtalade om än den ena och än den andra, spekulerade i vem och vad men till sist började Greta känna att det var dags att röra sig hemåt igen, det hade sannerligen blivit dags att äta middag det hade armbandsuret visat då hon gett det en blick.
”Jag måste hem och äta”, sa Greta och reste sig snabbt upp från bordet. ”Ta medicinerna och så, men grunna du på det här så får vi ses senare”, innan Anna ens hunnit svara hade hon stapplat ut i hallen och öppnat dörren till friheten.
Faktum var att hon kände sig uttråkad, hennes vän hade inte mycket mellan öronen ibland, men hon hade då inte mage att säga henne det.
Hon lät de knotiga små händerna greppa handtagen på rullatorn och sprätte fart utmed den asfalterade gången bort mot sitt eget krypin, men först tänkte hon ta en sväng förbi Bertil och Maja.
Kanske hade de hört någonting om katterna eller något annat roligt. De små krökta benen nästan sprang bakom hjulen för att komma bort och få höra nyheterna som kunde förmedlas.
Innan hon nådde fram till någon av dem satte Maja igång att vinka mot henne, själv nickade hon i huvudet som svar.
”Så herrskapet sitter ute och njuter”, började Greta.
”Ja så fint det är nu, fast myggen biter att illa och ändå har vi sprayat oss fulla med djungelsprayer”, skrockade Bertil som var på ett glatt humör efter att ha fått några järn innanför västen.
”Så du har väl hört att de där på tolvan ska flytta isär?”, började Maja.
”Nej, det har jag missat. Varför då?”
”Tydligen så har man tagit ungarna ifrån dem, de är väl missanpassade. Men det var ju inte det du frågade om utan varför de ska gå isär?”
Greta slickade sig om de torra läpparna, det gick en känsla av pirrande välbehag genom kroppen när hon fick nya grejer att komma med.
”Han hade tydligen varit otrogen med tjejen som brukade vara barnvakt åt dem, förresten så tror jag Gunniva känner henne, den där lilla satta. Vad heter hon?
”Menar du Stina?”
”Ja, så heter hon nog. I alla fall så när det kom fram om otroheten så misshandlade hon sin gubbe och hon ska visst upp i rätten snart och han är ju ett riktigt miffo som fick pisk av kärringen så, ja han måste väl flytta, skäms väl för att visa sig ute. Han hade visst gråtigt och sagt att hon slåss som en karl när polisen kom och vet du vad hon svarade?”
”Nej”, Greta skakade i huvudet, spänd på fortsättningen.
”Jo det var visst nåt som att om inte du hade varit en sådan kärring så hade jag sluppit vara som en hel karl. Käck den där.” Nu skrattade Maja hjärtinnerligt, ett skratt som även lockade de andra att börja skratta.
Bertils basröst bröt av det hela då han började diskutera morgonens bravad. Han strök sig med handen över skägget som raspade ljudligt, innan han började samtalet om Stigs son och den underhållande show de gett honom på morgonen.
Greta kände sig sannerligen inte road av samtalet och ursäktade sig med att spisen hägrade för hennes del.
Med tunga steg tog hon sig åter framåt för att komma hem och i säkerhet från de skvallrande munnarna. Det var då inte igår hon känt sig så utsatt som denna dag det kunde hon intyga sig själv.
En känsla hon inte hade något till övers för. Tankarna for vidare till de två katterna i trädet och snabbt ställde hon in sig på att hon och Anna skulle komma och lösa händelsen.
Först ut att utredas var Anders Gräslund, hon kunde sätta en peng på att det var den där odågan som gjort det. Inte undra på heller då hon tänkte på hans farsa, ökänd i hela byn. For runt som en fåne på den där trimmade moppen, lortig och grisig.
Mor hans var ju inte ett dugg bättre hon, sitta bakpå och åka moped med den där lortgrisen. Hon skakade i huvudet åt sina tankar. Såg hela skådespelet framför sig.
De var två detektiver i en begynnande fas, ett radarpar. Faktum var ju att de var de enda vettiga på hela området om man frågade henne. Hon drog upp nyckeln, låste upp dörren och ansiktet sprack upp i ett leende. Snart skulle byborna få höra nästa nyhet, det skulle hon bli man för.

Tove Birkeland Brandt
Publicerad 2014-03-20