REPORTAGE: SVENSK SAMTIDSKONSTHISTORIA

Lampa, postmodernism, modernism

Postmodernismen ett begrepp som syftar på en viss utveckling inom kritisk teori, filosofi, arkitektur, konst och litteratur såväl som kultur. Den definierar också sökandet efter det nya då det känns som om luften pysit ut ur den tidigare epoken ”modernismen”.
Vad detta begrepp egentligen innebär är svårt att definiera och man kan nog säga att det är föremål för ständiga debatter.
Postmodernismen vände sig bort från tanken på fasta värden och absoluta sanningar och istället kan man säga att det var ett sätt för konstnärerna att visa att hela världsbilden var skeptisk.

Samtidskonst som det också kallas är nog synonymt med postmodernismen och dess konst som på något sätt ställer sig utanför de tidigare ramarna, en konst som protesterar.
Det är sedan 1960-talet en konst som kommit att bli allt mera internationellt tilltalande.

Vi damp in på tillvalet svensk samtidskonsthistoria, som hölls av Nicklas Engvall. Deltagarna hade veckan innan tilldelats en uppgift att fördjupa sig i någon konstnär och vi fick genom detta ta del av en hel del verk gjorda av den belgiske målaren René Magritt som var verksam inom det surrialistiska spektrat.
Man har bland deltagarna diskuterat vad konst egentligen är, tittat på konsten utifrån betraktarens ögon sett.
Att vara surrealist är att vara magiskt realistisk på något sätt. Magritt ville visa världen att det inte enbart är text som går att läsa utan också tavlor, målade ansikten, noter mm, att det mesta kan tala till oss om vi tillåter det.
Deltagarna får också fundera över vad en konstnär verkligen vill säga med sitt verk. Vad är tanken bakom bildvalet?
Magritts målningar fylls av abstrakta saker precis som det gör i Salvador Dalis målningar. Man kan tydligt se hur han skildrar frusna ögonblick.

Som åskådare av dessa verk måste jag säga att de kändes eggande för själen och skaparkraften och inte minst var det eggande för skrivarsinnet. Magritts bilder är mycket passande för att skriva noveller utifrån eller för den delen enklare skrivövningar. Faktum är att de har så mycket att säga i sig själva och Magritts sätt att framställa dem väcker helt enkelt nyfikenhet och nya frågor. Man vill veta mera vilket gör dem passande som förebild till det skrivna ordet.

Under samtidskonstens era fick konsten också ett ekonomiskt uppsving, man började investera i konst, penningplacering. Konsten gav nya möjligheter att spara pengar och man såg på konst med nya ögon.
Mycket av det Nicklas Engvall talar om under vår tid i rum B9 får man en uppfattning av hur konstnärerna en tid började rekonstruera konsten och nedmontera för att återskapa. Man plockade idéer från andras verk, ur reklam, tidningar och i och med detta så startar en trögflytande debatt om vem som egentligen har upphovsrätten. De suddade ju liksom ut gränserna i och med denna nya era inom konsten.

Man tittade mycket på hur franska konstnärer utförde sina verk och mixade det med den svenska 80-tals konsten som till stor del kom att handla om ironi och lek.
Teorier, konstkritik och konstnärers utövande sammanfaller kraftigt med varandra under den svenska postmordernismen.

Billgren som vanligen stod för finkultur, hamnar i ett fack som kallas ”kitsch”, då han genom sitt sätt av rekonstruerande hötorgskonst når ut till sin publik.
/Kitsch är ett lånord från tyska eller jiddisch och syftar på konst eller hantverk av undermålig estetisk kvalitet.
Kitsch kan vara ett medvetet och ironiskt användande av ett överdådigt formspråk; exempel på kitsch i ett helt annat avseende är den svenska popgruppen Army of Lovers.
Ordet ”kitsch” lanserades av konsthandlare i 1860- och 1870-talens München som term för billig och sötaktig konst och begreppet fick internationell spridning på 1920-talet.
Så småningom har kitsch fått en vidare betydelse och omfattar nu konstnärliga uttryck av olika slag som karaktäriseras av dålig smak och försök att med hjälp av olika grepp väcka sentimentala känslor, till exempel ‘hötorgskonst’ och veckotidningsnoveller. /Källa:Wikipedia

Peter Johansson är ännu en känd konstnär, då bland annat för att han vill visa det svenska som tex dalahästen som han i ett av sina artistiska moment sågar isär och paketerar för att sälja i köttdisken på butiken.
Min fråga blir nog ändå: Vad ville konstnären ha sagt med detta? Vad var andemeningen bakom att paketera in sin konst?
Till sist får vi ta del av en filmsnutt som kallas för ”Little Sweden”, vilket jag för min del inte alls känner är någonting synonymt med konst. Det är en bunt skådespelare som utger sig för att vara nynazister på en flotte där de super, visar könsorganen och spyr över oss som ser på filmen.
Vart finns konstuttrycket i detta?

Text: Tove Birkeland Brandt
Foto lampa: Ståle Brandt
Publicerad 2014-03-25