KRÖNIKOR:EFTERTANKE PÅ DÖDEN OCH LIVET

Dödens inverkan på livet, tänk på det en stund!
Nog är det väl så att vi varje dag präglas av döden om än omedvetet? Vi alla dör lite varje dag och visst för all del vi förnyas även lite varje dag då celler dör och föds i våra kroppar.
Turligt nog om vi vaknar upp till en ny dag, en gryende morgon så har vi om vi tänker på det med ett lite större djup, övervunnit döden ännu en tid.

Vi lever alltid i skuggan av döden, vet med oss att vi inte kommer få leva för evigt, men vi talar sällan om ”känslan bakom denna vetskap”. Vi reflekterar inte, vi rusar vidare.
Men om vi stannar upp lite…
Tar oss tid att tänka efter en stund, så skulle vi se att livet är en fantastisk gåva speciellt då den tydliggörs för oss genom döden. Kanske inte i samma ögonblick som det sker för då förblindas vi av smärtan, men senare då vi kommit ut på andra sidan.

Sorgen är kärlekens pris och har man aldrig känt sorg, då har man aldrig heller älskat.
Visst kan man faktiskt dö lite i taget(känslomässigt), redan innan döden inträffar men kanske sker detta för att döden normalt inte är närvarande i våra tankar och påminner oss om livet.
För jag måste säga att döden står för allt det svarta, men om vi stannar för att se efter lite mer ingående så ger den glans och färg till livet – de är motpoler.

Att livet är skört vet nog de flesta av oss och just därför, av just den anledningen att vi faktiskt inte vet ett enda dugg om fortsättningen, om vårt tidsperspektiv eller om de händelser som skall komma att ske i våra liv, bör vi värna extra mycket om denna ”livets gåva”.
Våra förluster bygger på relationer, trasiga, hela, brutna eller uppryckta och även tagna av döden, men om vi vänder på det så bygger precis allting på ”kärlek”.
När en ung människa dör ifrån oss inser vi alla att priset är att vi inte äger våra liv det är ett lån från tiden och på olika villkor, vi äger egentligen inte ens kontrollen om vi inte i ett förlorat ögonblick förblindas och avslutar vårt liv för egen hand.

Vad jag vill säga?
Jo, att vi skall leva mera medan vi är i livet. Att alla egostyrda tankar är ett brott mot insikten om hur kort eller långt livets gåva kan vara. Faktum är att hur vi än känner oss så är vi allihop små underverk och låter vi de egoistiska tankarna styra kan man väl säga att det är ett uttryck för hur vi fördunklats av dödens närvaro i våra liv.
Men om vi ännu en gång stannar upp, djupandas och tänker till lite så ser vi att allting är sammanlänkat, livet med döden och döden med livet.
När döden inträffar glömmer vi livet genom den otroliga smärtan vi drabbats av genom dödens inträde och många av oss gömmer oss i långa stunder i dödens skugga, en del för alltid, vilket är en ledsam reflektion att göra.

Jag vill säga att vi bör tala om döden som en naturlig del av livet för att avdramatisera den lite och ge oss tid att se livet, för tids nog hinner vi dö. Men innan dess, innan vi når en slutstation kan vi kanske inse att döden inte är någonting som sker som en slutpunkt i våra liv. Varken det rör djuren eller oss människor för vi alla dör lite varje dag, tusentals celler dör varenda dag och takten ökar med hjälp av yttre påverkan.

Kanske är det för svårt att bli vän med döden?

Men, vi kan väl ändå se den som det den är – en motpol till livet. Om vi lyckas med att öppna upp oss och glädja oss över varje ny dag vi möter trots motgångar och andra händelser i livet och ser att vi har livet till låns så kanske vi ändå kan försonas med tanken om döden och vetskapen om att den är oundviklig.
Kanske känns det som att den är livets största fiende?
Men tänk då, att även om den finns där i fiendens svarta mantel, så finns den endast där i smärta för att vi alla är kapabla att älska och den stora frågan är:
-Skall vi leva livet i rädsla eller skall vi leva i livets NU?

Tove Birkeland Brandt
Publicerad 2014-04-02