NOVELLER: GRANNEN

Grannen, novell, Tove Birkeland Brandt

Han tittar på henne, hennes svarvade ben, hennes vackra bröst. Hon blottar sig, försöker inte dölja de behag hon har. Alla karlar som ränner där. Han fortsätter titta fram bakom den skira gardinen som döljer hans ansikte. Han kan se rakt in till henne, rakt in, inte ens gardiner som döljer insynen har hon satt upp. Vet att hon varje morgon brygger sig kaffe, njuter av det vid köksbordet. Ibland alldeles naken. Vet allt hon gör. Önskar att hon såg honom.
Han kanske skall skicka en blomma och ett kort.
Nej nu kommer vreden tillbaka. Hon ska inget ha, hon som ränner med andra hela tiden. Borde fatta bättre. Men han skall lära henne. Hon skall få se. Hon ska lära sig lyda.

Nu rör hon på sig, åh så smidig hon är, mjuk överallt, hennes hud skimrar så han kan se det ända in hit. Undrar hur det skulle kännas att smeka hennes bara hud, tänker han där han står med gardinen i ett krampaktigt tag i sin hand. Hårt håller han gardinen, kramar ut sin ilska.
Hans, ja hon är hans. Hon vet det bara inte ännu.
Nu går hon in i badrummet, stänger dörren. Han kan inte längre se henne. Fantiserar. Han kan känna hur hon smeker sig själv med tvålen som löddrar ymnigt över hennes kropp.Önskar han kunde se. Han känner välbehaget komma av sina tankar, känner hur det bultar inombords. Han känner sig upphetsad.
Sakta öppnar sig dörren, en grön handduk virad om hennes långa mörka hår som hon befriande släpper ut, torkar lite med handduken, han ser hennes svarta buske, den är tjock. Han kan förnimma vattendropparna som sitter där utanpå och glänser. Bröstvårtorna som piggt har rest sig, hon fryser. Han hade kunnat värma henne. Hon går tillbaka in i badrummet kommer ut utan handduken. Tar några steg mot sovrummet. Öppnar garderobsdörren, tar ut en vacker röd klänning som hon sedan drar över sin nytvättade kropp, den är åtsittande, brösten framträder vackert. Ingen bh, hon tar inte på sig någon bh. Han andas tungt. Hon är så vacker. Hans.Hon rotar i byrålådan efter sina trosor, vackra röda spetstrosor som hon fiskar fram och vigt drar på sig, han hinner se att det är en stringtrosa. Hon har dolt allt för honom, men ändå kan han förnimma varenda detalj, de ligger kvar i hans minnesbank. Han släpper på taget om gardinen, hon kan inte få syn på honom, måste skyla sig. Snart går hon ut, han vet det. Han känner henne, han kan hennes rutiner.
Hon tar fram sina vackra höga pumps, trär dem på sina små söta fötter, småhoppande på ett ben mot köket. Lyfter ut en skål ur det vitlackerade köksskåpet, öppnar svalen. Han ser att hon lyfter ut ett paket yoghurt, öppnar skafferiet och tar ut en påse. Han tror det är en påse musli.
Han vill komma in till henne, känna hennes doft. Han har stått alldeles nära henne inne i butiken, nästan snuddat vid henne och hon luktade förföriskt gott, han har känt hennes hår mot sin hand, hennes mörka vackra hår som var så mjukt då det strök över hans hud i all hast. Hon vände sig om, log emot honom och det glimmade i hennes nötbruna ögon. Vackert has-selnötsbruna till färgen kanderade med små guldstrimmor. Njutning. Han stönar högt för sig själv.
Drar sakta i spetsgardinen, för den lite mer åt sidan. Ser henne äta, ser hennes vackra röda läppar som ser så sensuella ut då de nuddar skedens spets. Han vill kyssa henne. Smaka av hennes läppar. Hon reser sig upp, ställer disken i diskhon. Går ut i hallen. Han ser henne ta ned en kavaj från klädkroken, en svart midjekort kavaj. Den klär henne. Hon tar upp sin handväska och greppar nyckelknippan från hallbordet. Han ser henne gå ut genom dörren.

Snabbt slänger han på sig sina skor och jackan, rusar ned för trappan för att se vart hon skall gå. Kolla så hon är trogen. Ilskan blossar upp ännu en gång. Jävla hora, tänker han, men smälter genast då han ser henne stå där ensam.Hon ska lära sig att vara trogen när de gift sig tänker han, annars får hon bojor tänker han åter och ler.
Han hör hennes klackars klapprande emot gatans stenbeläggning, så sexigt. Hennes ben är så välsvarvade och hennes rumpa så uppsträckt, av de höga klackar hon bär på sina fötter. Han kilar efter henne då hon går, en bits avstånd. Hon kan inte se honom ännu, han får inte visa sig, inte skrämma henne. Tittar på hennes rumpas guppande då hon går där framför honom, tyget som smiter åt fram och tillbaka över skinkorna. Lycklig, han är den som ska göra henne lycklig en dag, han vet det. Ingen är som han. Hon ska älska honom.
Han hör knappt bilarna som åker förbi dem, ser inga andra på gatan, bara henne, hennes ljud. Hon viker av mot kiosken, stannar där. Köper en tidning, en modetidning. Betalar och går till parkbänken en bit bort för att sätta sig, lägger benen i kors på ett sensuellt sätt, låter det övre benet svinga lite lätt, medans hon bläddrar i tidningen. Han ser en man närma sig henne, han ropar men han hör inte, han ser henne le, vinka. Hon är glad. Hon kan väl för faan inte vara glad. Det är ju inte honom hon mött. Nu blir han faktiskt arg. Hon skulle behöva stryk så hon fattar tänker han, tårarna rinner. Smärta, han är bedragen. Han ska ta mig faán lära henne att lyda. Han ser mannen kyssa henne ömt, de håller om varandra och börjar gå bort mot parken.
Trots ilskan kan han inte låta bli att följa efter för att se vad de tänker göra. Om hon inte ger sig ska han köpa henne dödens ros, hon ska få smaka på annat av honom. Han kan ju kyssa henne på riktigt. Vad är den där mannen? Vad tror han att han har rättighet att göra?
Han vänder sig om, börjar småspringa. Allt är en dimma, han orkar inte se mera nu. Hon får inte göra så mot honom. Han skall dyrka upp hennes dörr. Han springer tillbaka till deras hus, måste hem till henne. Ge henne ett tecken. Känna hennes doft. Ge sig själv en souvenir. Han dyrkar upp dörren till hennes våning, stiger in. Känns som han bor här redan så ofta befinner han sig här i sitt inre. Går till sovrummet, till lådan med trosorna, öppnar den, andas häftigt. Så vackert. Han ser ett par minimala stringtrosor i rosa spets. Tar dem i sin hand, lyfter dem mot sitt ansikte och begraver det i dem, snosar rikligt in dess doft, njuter. Han går till garderoben, öppnar den. Känner på hennes kläder, förnimmer ur sitt eget minne hur de sett ut på henne eller hur hon sett ut då hon tagit av dem. Smeker dem. Stänger dörren och går ut i köket, tar en lapp från kylskåpsdörren, ritar ett hastigt hjärta och lägger lappen på hennes köksbord. Tar ned handen i sin ficka, känner efter att hennes trosor ligger kvar där, andas ut. Det gör de, han känner sig lättad. Hans bevis på att hon älskar honom, att hon snart kommer ge sig till honom på samma sätt som hon ger till alla andra.
Giftermål. Han planerar deras giftermål, sitter i köket och stirrar efter henne, efter att kanse se henne komma hem igen. Se henne ta av sig kläderna, se henne gå ut i köket för att ta upp hans meddelande. Hon kommer förstå. Hon måste förstå. Han går till garderoben och tar fram sin mors bröllopsklänning, den är så vacker, spetsar i lager på lager. Skir i en något ljusbrun ton. Hon kommer bli så vacker i den, han vet det. Han har letat efter henne så länge och så fann han henne när han flyttade hit efter sin mors död. Allt hans mor velat av honom var att se ho-nom gifta sig och få barn. Han lovade henne innan hon dog och han tänker hålla sitt löfte.
Han kanske borde duscha. Kommer inte ihåg när han gjorde det senast. Doftar sig själv under armen, ryggar bakåt. Han reser sig upp, går mot hallspegeln. Tittar undrande på sin spegelbild. Högt säger han: ”Vem är du?”
Känner sig förvirrad i sinnet, känner inte igen sig själv, stirrar. Mår illa av den han ser. ”Du luktar illa” utropar han. Går snabbt in i hallgarderoben, hämtar ett lakan och hänger det över spegeln som för att stänga ute denna märkliga människa. Kan inte skaka av sig känslan av äckel som uppstått. Hur vågar en sådan människa gå in hos honom och stirra så elakt på honom dessutom.
Han går in till sängkammaren för att hämta rena kläder, ska duscha av sig. Vågar inte bada, känns som någon tänker dränka honom, men han kliver upp i badkaret trots sin rädsla. Vevar i armarna som för att ge rummet besvärjelser, sätter på kranen. Han huttrar till då vattnet som kommer ur munstycket är iskallt. Sakta övergår det till att bli varmt. Han mår gott i det varma vattnet, tänker på sin nästkommande, tvålar in sig, sitt organ. Tvättar, tvättar, tvättar. Måste vara ren.
Han ska ju gifta sig. I kväll ska han hämta sin brud. Han ryser till av välbehag. Snart kommer hon laga mat till honom, ta hand om honom, älska med honom. Hett och passionerat som han sett henne göra så många gånger med andra män. Han stänger av vattnet, det efterdroppar lite. Sveper om sig med badlakanet som hängt alldeles intill badkaret. Upprymd, fylld av glädjeyttringar i hela sitt inre. Han börjar torka sin hud alldeles röd. Hårt och obarmhärtigt. Han hör steg av högklackade skor utanför. Hon kommer hem. Han släpper handduken, låter den falla och springer till köksfönstret för att se om det är hon.
Det är hon som går där, hans flicka. Så glad hon ska bli ikväll. Han ser henne gå in i trapp-huset. Det är tur att huset är byggt i en vinkel så han kan se in till henne, utformningen av lägenheten är perfekt, han ser in i hennes kök, sovrummet samt en del av hallen och hennes badrumsdörr. Men nu vet han ju även hur hennes vardagsrum ser ut. Han ler.
Ljuset tänds nu, han ser henne kasta ifrån sig väskan och nycklarna. Hon har inte låst ytterdörren. Slarvigt, någon kan ju göra henne illa. Måste lära henne tänka på sådant när vi flyttar ihop. Hon hoppar ur sina skor, masserar sin ena fot. I tanken drömmer han om att det var honom hon masserade på detta vis, så mjukt, så sensuellt. I kväll skall hon få smeka honom, känna hans värme intill sig. De ska åka till stugan, där ingen kommer störa. Den lilla röda stugan han ärvt efter sin mamma. Kanske lite rått där nu, men det kvittar. Han får elda i vedspisen och sedan kan de båda hålla värmen tillsammans. Det blir en överraskning för henne.
Han klär på sig sina kläder, är omsorgsfull i sitt klädval, måste vara fin idag. Tar ut brudklänningen och lägger den omsorgsfullt i resväskan. Packar ned lite vin, kex och annat smått de kan behöva i stugan. Tar allt med sig och går mot ytterdörren. Nu återstår bara att hämta bruden.

Tove Birkeland Brandt
Publicerad 2014-04-05