NOVELLER: EMMAS UPPTÄCKT

Solen tittade blygt fram genom den sirliga gardinen. Emma böjde sig fram över bordet för att kunna glänta på gardinen och se ut över landskapet som så vackert bäddade in hennes lilla stuga i prunkande grönska.

Hon skrattade till vid tanken av hur man brukade säga att man hade gröna fingrar, i huvudet såg hon spirande fingrar fulla av blommor och blad. Ja fantasin hade hon sannerligen aldrig haft problem med, snarare var det så att det fanns för mycket av den varan i hennes huvud. Handen som hållit spetsgardinen, släppte raskt taget.
I hennes inre drog svarta skuggor förbi, minnen som vilat kom åter till ytan. Hon ruskade på huvudet, kände hur kväljningar sköljde in över henne, men så tog hon åter grepp om tillvaron. Återvände till nuet.
Klara var på utsidan och lekte ovetande om allt som hänt i deras liv. Hon skulle aldrig få veta sanningen, det hade Emma bestämt sig för då hon bröt upp från stadens vimmel och flyttade hit ut mitt i ingenting som hennes väninna uttryckt det. Här var de båda trygga och Emma trivdes med det liv hon lyckats att skapa åt sig och nu fyra år gamla Klara.
Hon skulle aldrig behöva lida av att hennes far var en simpel våldtäktsman. Hon hade ingen del i det och Emma kände inget annat än kärlek, då hon såg i sin dotters nätta ansikte. Håret böljade över hennes axlar likt ängladun och hon hade jättestora gröna ögon som gav ansiktet en alldeles speciell karaktär. Ett arv efter fadern som hon ofrivilligt fått barn med.
Emma tänkte tillbaka på tiden då man talat om för henne vilken idiot hon var som bestämt sig för att behålla barnet, men inom sig visste hon att valet var självklart. Hon var ju motståndare till aborter. För henne var det verkligen inget val, det var fel att ta död på ett liv.
Leendet spred sig i ansiktet då hon fångade minnet av lilla Klaras födelse, en sådan kamp det varit i rummet. Klara hade bestämt sig för att göra stor entré till världen som väntade på utsidan. Sju långa veckor hade hon legat i kuvös innan de fått åka hem.
Hennes vänner hade svikit henne, bara Jenny hade stannat och backat upp henne. Tack och lov för Jenny och snart skulle hon ta en tur för att hälsa på dem i stugan. Emma såg fram emot besöket. Tiden hade en förmåga att rusa och Emma själv kände sig inte trygg med vistelser i staden så hon hade valt att hålla sig undan. Klara var bara fyra månader när hon fann det lilla paradiset.
Emma väcktes upp av Klaras ledsna ton.
”Mamma kan du hjälpa mig? Lotta har tappat benet”, snyftade hon och ansiktet fårades av lortiga strimmor som löstes upp av tårarna.
”Kom ska vi se.”
Hon böjde sig ned och tog dockan ur Klaras famn, drog ut köksstolen och satte sig för att leka doktor. Sakta klädde hon av Lotta de små byxorna, för att komma åt att lirka in benet i hålutrymmet igen.
”Så där”, sa hon i detsamma hon sträckte över dockan och ömt torkade bort dot-terns tårar från kinden. ”Vad säger du, ska vi passa på att äta lite mellis?”
Dotterns ansikte vände raskt från att ha varit ledset till att se lyckligt ut igen, de stora gröna ögonen såg på henne med förväntan. Klara hoppade ivrigt upp och ned medan hon ropade, ”Kan vi ta jordgubbskräm och mjölk, snälla, snälla?”
”Tvätta händerna så plockar jag fram under tiden.”
Tänk att det skulle vara så svårt att säga nej till den där lilla tjejen, hon visste ju att det inte var så bra med de där köpegrejerna som alltid proppats fulla av socker. Nåja, det fick väl gå för nu, hon visste ju att Klara uppskattade smaken, men bara hennes egna jordgubbar blivit mogna skulle hon göra egen kräm till henne.
Klara återvände från toaletten, hoppade upp på en tom köksstol och utbrast, ”Mums fillibabba.”
Solen sken in genom fönstret och då Emma tittade på dotterns hår såg det ut som spunnet guld, det glimmade och passade så bra till den ljusgröna klänningen hon bar för dagen. Dottern såg drömsk ut då hon slevade in av krämen och Emma kände leendet ta form, mungipan liksom ryckte av sig själv.
Med den högra handen sköt hon ifrån sig den tomma tallriken och småpratade med Klara under tiden som hon åt färdigt sitt mellanmål.
”Vad gör du där ute?”
”Leker mamma och barn med Lotta.”
Emma hajade till, det hade blivit en självklarhet för Klara att det var mamma och barn. En tanke tog form. Tänk om hon skulle träffa någon i framtiden, hur skulle då det tas emot av Klara?
Dottern satt och tittade på henne, nästan granskade hennes ansikte. Sedan sa hon ”Älskar dig”, och hoppade ned från stolen, snappade Lotta i farten och så var hon ute ur huset igen.
”Lilla fartvidunder”, skrockade Emma efter henne.
Ännu en gång tog tankarna över hennes inre, förde henne bortåt, bakåt.
Mannen som vid tidpunkten hade förstört hennes liv. Stora gröna ögon precis som Klara och ljust lockigt hår, bredaxlad. Hon kunde fortfarande se honom för sitt inre, faktum var att han varit ganska fin, mjuk hy. Han hade inte varit någonting av det hon föreställde sig med en våldtäktsman.Trevlig. De hade talat, han hade bjudit på en drink och hon hade i sitt ungdomliga oförstånd tagit emot drinken, skrattat och haft trevligt.
Hon slog bort tanken igen på samma sätt som hon gjort miljontals gånger innan. Förstod verkligen inte varför hon fortsatte att plåga sig själv på det viset.
En tung suck och så tog hon bort tallrikarna från bordet och traskade mot dörren för att gå ut i trädgården och påta lite, det brukade rensa bort alla tankar. Rabatterna behövde omvårdnad och på samma gång kunde hon hålla uppsikt över dottern.
Då hon öppnade dörren slog sommarvärmen emot henne, den stod stilla här intill husväggen. Emma hade planerat växterna för att rama in huset och hålla värmen kvar på den konstgjorda innergården och därmed få bättre klimat.
Vid husväggen blommade stockrosor i vackra färger, hon var så stolt över dem och på gavelsidan av huset fylldes husväggen av en stor röd klätterros som verkligen kommit att trivas. Den bredde ut sig över nästan hela gaveln.
Hon lyfte upp den kopparfärgade gamla vattenkannan och gick på grusgången bort till vattentunnan där hon samlat upp regnvatten, lät den sjunka och tog sedan i för att orka lyfta upp den igen.
Blommorna behövde vatten, kunde hon konstatera och satte så fart med vattnandet.
Gården visade ett praktfullt hav av blommor och i bortre hörnet hade hon skapat en egen liten bassäng med vilda ängsblommor, blåklint och andra underbara sorter, sådant hon själv mindes från barnsben.
Vid husväggen hade hon två stolar och ett litet bord som gav en känsla av en liten uteservering i Paris. Hon älskade Paris, hade varit där flera gånger.
På bordets mitt stod en vacker lerkruka med en mycket praktfull rödblommande pelargonia. Sannerligen hade hon ärvt någon egenskap av sin framlidna mor. Hennes gröna fingrar hade gått i arv. Hon log vid minnet av modern.
Lilla Klara hade aldrig fått se sin mormor.
”Hörde du att vi får besök nästa vecka Klara?”
”Nä”, svarade hon bara kort fullt upptagen av Lotta som matades med sand från marken. ”Lotta äter”, förkunnade hon stolt.
”Så bra”, ett leende mot dottern.
Hon sträckte på sig, lät solen smeka den redan gyllenbruna husen, här kunde hon gå i sin bikini utan att vara rädd för någon. Hon hade fått en badenbadenstol av Jenny när hon fyllde år och den användes flitigt då vädret tillät henne att ligga i den.
Även hennes dotter hade lätt för att bli brun och var så fin, med den vackert cho-kladtonade huden till det gyllene håret.
Spänt tänkte Emma på det kommande besöket av Jenny. Hon hade talat med henne via telefonen och Jenny hade berättat att hon nu mött mannen i sitt liv och ville visa upp honom, därav det planerade besöket.
Hon kunde inte hjälpa det men hon kände det lite kymigt vid tanken på manligt besök i huset. Hon hade hållit sig undan män sedan dess men ville inte göra Jenny ledsen så hon hade sagt : Absolut, ni är så välkomna.
Inom sig mådde hon inte bra, trodde det var det förestående besöket som fått i gång alla tankarna igen.
Hon måste bryta allt det här, kan inte gå här och oroa sig för saker som inte händer igen.
Sakta och försiktigt inledde hon med att göra några avslappningsövningar för att komma undan, koncentrerade sig på andningen. In genom näsan, ut genom munnen. Upprepade detta tills hon kände ett lugn sprida sig inombords.
Klara titta upp mot henne och ställde sig sedan upp för att härma mammas rörelser och andning, vilket fick Emma att brista ut i ett klingande skratt.
Hon tog Klara i famnen, snurrade runt med henne och utbrast, ”Din goa lilla toka, vad skulle mamma göra utan dig?”
Klara skrattade med henne, inspirerande och smittsamt.
Emma tvärstannade, blev stel. Höll hårt om Klara. Såg Jenny stå på gården med en man.
Mannen stod med ryggen mot henne och skådade blomsterhavet, ändå kände hon det instinktivt inom sig, vännen Jenny vinkade frenetiskt mot henne, log och ryckte mannen i skjortärmen för att få honom att se Emma.
Innan han ens vänt sig om visste hon vem han var, hans ljusa lockiga hår, hans breda axlar, sättet att röra sig. Framför henne stod nu hennes livs mardröm, Klaras pappa.
”Men Emma, vad är det?”, utropade Jenny.
Mannen log mot henne, sträckte fram handen. ”Thorsten, Thorsten Berg”.
Emma sjönk sakta till marken med Klara fastklamrad i famnen, ögonen uppspär-rade av rädsla över mammas reaktion.
Emma tittade upp mot Jenny som insett det omöjliga i situationen. Det var fasans-fullt. Mannen hon älskade var den man som våldtagit hennes bästa väninna. Det var Klaras pappa som hon haft med sig hem till Emma.
Hon ville dö, skämdes.
Stakande ord, ”Jag visste inte, förstod inte, förlåt mig snälla Emma.”
Thorsten såg på Emma och insåg att han stod öga mot öga med sin dotter.

©Tove Birkeland Brandt