REPORTAGE: OPERATION WESERÜBUNG

Operation Weserübung, invasion i Norge, 2:a världskriget, Vidkun Quisling
Bild: japetus.wordpress.com. Tyska trupper paraderar på Karl Johann i Oslo, april 1940.

Den 9:e april 1940 startade ”Operation Weserübung”, som var kodnamnet på tyskarnas invasion av Danmark och Norge. Men hur kunde detta komma sig? Sverige, Norge och Danmark, samt Finland förklarade sig neutrala då Tyskland invaderade Polen under september 1939.

Det finns ett antal orsaker.

Hitler hade en ambition om att respektera de nordiska ländernas neutralitetsförklaring. Detta av två orsaker. Dels för att han var beroende av den svenska järnmalmen och inte ville störa dessa förbindelser, och dels för att han ansåg de nordiska folken, förutom finnarna, vara nära besläktade med tyskarna och den ariska rasen.
Men han visste också att även Storbritannien köpte svensk järnmalm.
Ett krav från Hitler att inte blanda sig i Norges angelägenheter var att den norska regeringen skulle garantera att ingen tredje part skulle få möjlighet att använda sig av Norge eller norskt territorialvatten mot tyska intressen, men om så blev fallet skulle Tyskland agera med omedelbar verkan. Detta gällde för övrigt även Danmark och Sverige.
Redan här uppkom det två orsaker som dock inte var orsaken till invasionen; Brittiska jagare bordade ett tyskt transportfartyg för fångar på norskt territorialvatten utan att norrmännen ingrep, och britterna började minera norska farvatten utan godkännande från den norska regeringen.
Och samtidigt ville det tyska ”Kriegsmarine” säkra de norska hamnarna för att därifrån ha fri lejd ut på Nordsjön och Atlanten, men Hitler fortsatte att avvakta.

Men jag ska istället gå in på de bakomliggande orsakerna till Operation Weserübung.
Redan den 11 december 1939 var den norske ledaren för Nasjonal Samling, Vidkun Quisling, i Berlin på ett besök för att träffa Hitler och andra företrädare för Nazityskland.
Han förkunnade då att han genom sina kontakter inom den norska politiken fått vetskap om att den norska regeringen i hemlighet hade planerat att tillåta en brittisk ockupation av Norge, men detta bara om landet skulle bli attackerat. Hellre britterna än tyskarna sade man.
Detta oroade den tyska krigsmakten, och man ville vidta åtgärder. Rädslan för att så skulle bli fallet var alltför stor hos tyskarna. Om Norge föll i britternas händer så skulle även Sverige kunna gå samma väg, och därmed så skulle man även tappa kontrollen över Östersjön och den så viktiga svenska järnmalmen.

Quisling sade sig veta att britterna redan hade mutat till sig män inom framstående positioner längs med den norska kusten för att säkerställa hamnar för den brittiska flottan.
Samtidigt höjde man ett varningens finger för Quisling, då man menade att han enbart handlade för egen räkning.
Men efter ytterligare ett möte den 14 december tillsattes en planering för en eventuell invasion av Norge, Studie Nord. Men Hitler betonade fortfarande att ambitionen var att låta Norge vara neutralt, men om ett hot om brittisk expandering skulle föreligga, då måste Tyskland agera.

Tyskarna visste nog inte riktigt hur rätt de hade i sina antaganden. Britterna hade faktiskt långt gångna planer på att ockupera vissa strategiskt viktiga punkter längs med den norska kusten.
Winston Churchill ville strypa den svenska malmtransporten till Tyskland. Förutom att kontrollera Nordsjön utanför Norges kust, så ville han strypa tyskarnas transportmöjligheter
genom att, via svenska farvatten, skicka krigsfartyg in i Östersjön. Men för detta fick han inget gehör. Opponenterna menade på att tyskarna nog inte skulle mäkta med ett längre krig och att det då var onödigt att riskera förluster av både manskap och fartyg.
Men Churchill fick snart ett nytt tillfälle att rikta in sig på Narvik; Sovjetunionen förklarade krig mot det neutrala Finland den 30 november 1939.
Britterna skulle låtsas vilja bistå Finland i deras kamp, med ”Finlands sak är vår” som täckmantel, mot Sovjetunionen. Man erbjöd sig att skicka trupper via Narvik, via järnvägen till Luleå, för att därefter transportera dem till den finska fronten.
Men efter en förfrågan till både den norska och den svenska regeringen om tillstånd att utföra dessa transporter, fick man ett nej från båda länderna.
Winston Churchills avsikter var egentligen inte att sätta sig upp mot Sovjetunionen, utan den egentliga anledningen var att ockupera Narvik och sedan avancera längs malmbanan och ockupera Kiruna, Gällivare och till sist Luleås hamn. På det sättet skulle britterna få full kontroll över den svenska järnmalmen.
Men fransmännen ville faktiskt gå ännu längre. Efter krigsförklaringen kände man att hotet från Tyskland inte bara kom norrifrån, utan även från Spanien där Tyskland bistod Franco i det spanska inbördeskriget. Och för att undandra koncentrationen från Frankrikes gränser, ville man helt enkelt invadera hela norra Sverige och Norge, för att få till en helt annan krigsscen för tyskarna. Man ville dra tyskarnas uppmärksamhet från Frankrike, och förlägga kriget till Skandinavien.
Britterna försökte åter igen, den 6 januari 1940, att få tillåtelse att bruka de nordiska ländernas järnvägar och territoriella farvatten för trupptransporter, men regeringarna i Norge och Sverige motsatte sig fortfarande detta med hänvisning till neutraliteten.
Men tack vare kriget i Finland uppstod en antitysk opinion i de nordiska länderna som talade för att en brittisk ockupation inte skulle möta några hinder. Och Churchill ville utnyttja detta.

Tyskarna hade uppsnappat meddelanden som avslöjade att britterna hade något på gång och påskyndade sin planering, men man hade samtidigt all sin uppmärksamhet riktad mot Frankrike och förberedde en invasion till slutet av januari 1940. Men vädergudarna var inte på Tysklands sida, och man vände åter blickarna mot Norge, och även Danmark.
Man gjorde upp planer på att invadera bägge länderna samtidigt. Detta för att säkerställa herraväldet över Östersjön, men den största anledningen var att säkerställa malmtransporterna från den, under vintertid, isfria hamnen i Narvik i Norge.

Britterna á sin sida fortsatte med sin planering för att ockupera malmfälten i Sverige, via täckmanteln att hjälpa Finland.
Den 2 mars 1940 begärde fältmarskalk Mannerheim, befälhavaren för de finska styrkorna, att britterna skulle skicka trupper till undsättning. Britterna förberedde nu för en direkt invasion av Norge och Sverige längs med malmbanan, och utsatte detta till slutet av april 1940. Men innan man hann göra något slöts det en vapenvila mellan Finland och Sovjet. Men Churchill hade inte gett upp planerna på att stoppa malmtransporterna till Tyskland

Men Tyskland hann före.

Den 9:e april 1940 anföll Tyskland både Norge och Danmark samtidigt. Danskarna gav upp nästan per omgående. Men norrmännen bjöd på hårt motstånd.
Tyskarna riktade samstämmiga anfall mot de viktiga hamnstäderna Oslo, Bergen, Trondheim, Kristiansand och Narvik.
Klockan 05.00 samma morgon anlände den tyska Osloambassadören till den norska regeringen med ett ultimatum att acceptera en tysk ockupation av Norge.
Norrmännen svarade med ett entydigt: ”Vi ger oss ikke frivillig, kampen er allerede igang.”

Och nu blev det bråttom att flytta på kungafamiljen, och hela den norska regeringen.
Tyskarna trodde att invasionen och ockupationen av Norge skulle gå lika enkelt och smärtfritt som i Danmark, men man mötte på stort motstånd. Man trodde i sin enfald att det ”bara” var att promenera in i Norge.
Tyskarna skickade en av sina mest moderna kryssare, med över 2000 soldater ombord, ”Blücher” mot Oslo, genom det trånga Dröbaksundet. Man trodde inte att norrmännen skulle våga skjuta, men man mötte kanoneld och torpeder från norska befästningar längs sundet, varvid ”Blücher” träffades och sjönk med mer än 1000 man.
Tack vare detta tilltag vann man tid far att evakuera både kungafamiljen och regeringen som nu flydde mot Hamar och Elverum.
(Både kung och regering blev kvar i Norge ända fram till den 7 juni då man evakuerades till London och bildade en exilregering.)

Vid det tyska anfallet tog den norska ledaren för Nasjonal Samling, Vidkun Quisling, makten. Detta faktiskt helt utan stöd av tyskarna som hade andra planer. För när ockupationen av Oslo var ett faktum avsattes så småningom Quisling och man tillsatte ett administrationsråd som var lett av en stortingsledamot som hette Ingolf Christiansen, som skulle företräda civilbefolkningens rättigheter, och en Rikskommissarie vid namn Josef Terboven, som var utsedd av Hitler själv och som hade oinskränkt makt i det ockuperade Norge.
(Det gick nästan två år innan Quisling fick något att säga till om, då han inte ansågs som pålitlig. Qiusling utsågs till ministerpresident den 1 februari 1942, en titel utan någon direkt makt. Men i alla fall en titel.)

Men störts motstånd mötte tyskarna i Narvik.
Tyskarna intog Narvik ganska så omgående, men stora delar av den norska militären som var placerad i Narvik flydde medan man fortsatte sitt motstånd. Britterna kom med undsättning i form av brittiska och polska trupper samt franska främlingslegionärer.
Den 28:e maj 1940 drabbades tyskarna av sitt första stora nederlag under 2:a världskriget. De norska trupperna kunde tillsammans med de allierade trupperna återta Narvik, och pressade de återstående tyska trupperna så pass att de nästan höll på att fly in i Sverige.
Den brittiska flottans kanonader jämnade nästan hela Narvik med marken.

Men då vände krigslyckan, med tyskarnas invasion av Belgien, Holland och Frankrike. De allierade drog då tillbaka sina trupper från Narvik för att sättas in mot tyskarnas anfall i Europa.
Detta samtidigt som tyskarna via den svenska järnvägen, mellan Trelleborg och Riksgränsen, transporterade förnödenheter till sina trupper i Narvik, och nya trupptransporter via havet.
Tyskarna vann åter mark och återerövrade den viktiga utskeppningshamnen Narvik den 9:e juni 1940.

I och med att både kungafamilj och regering var i säkerhet i London fanns det inte mycket kvar att kämpa för.
Den 10:e juni 1940 kapitulerade de norska trupperna i hela Norge.

En liten frågeställning; Vad skulle ha hänt med Sverige om inte tyskarna hade ockuperat Norge? Skulle Sverige ha sett ut som det gör idag om fransmännen hade fått sin vilja igenom?
Troligtvis inte.

Källor:
sv.wikipedia.org
history.army.mil
lokalhistoriewiki.no
nsd.se/kultur/malmbanan-nej-blodsparet-6695817.aspx

Ståle Brandt
Publicerat: 2014-04-08