UR ARKIVET: EFTERTANKAR I AUSCHWITZ

Auschwitz, andra världskriget, koncentartionsläger

Publicerades i INGENYTT som skoltidningen kallades då i Februari 2003, Skrivet av Flora Gladh och det känns ännu en gång angeläget att lyfta fram den ur arkivet och lägga ut den på Ingesundsbladet Webbtidning.
Denna gång publicerad av Tove Birkeland Brandt
2014-04-09

Jag trodde att jag var väl förberedd, jag trodde jag visste.
Jag trodde jag förstod.
Hur kan människor behandlas så av kött och blod.
Allt dom ägde och allt dom miste.
Jag trodde att jag visste.

Vi står vid skylten ”Arbeit macht frei”, och det hugger till i mitt bröst.
Vi ser på varandra och söker tröst.
Vi lägger armarna försiktigt om varandra.
Sakta börjar vi mot vår grupp att vandra.
Jag tänker: ”Nu får jag se denna kalla, oerhörda verklighet,
Människans fruktansvärda gärningar och utstuderad grymhet”.

Jag skriker rakt ut vid montern med människohår.
Allt hår är grått av Hydrogen cyanid, som satt sina spår.
Illamåendet sköljer över mig och det kväljer.
Av raseri, vanmakt och vämjelse står jag där och sväljer.
Jag kan bara inte fatta, jag kan inte förstå.
Hur kan människor behandla varandra så.

 

Jag ser montern med barnkläderna och faller i hejdlös gråt.
Oskyldiga små liv som dödades direkt med ont uppsåt.
Förtvivlade mödrar som gråter och skriker efter sina barn.
Alla hjälplösa offer som satt i ondskans och hatets garn.
Hur skall jag om detta djävulska kunna berätta.
Om alla de människor som mördades och inte går att ersätta.

Längst in i ett hörn jag in i gaskammaren mig ställer.
Tänker på alla offren som döden mötte och ångesten väller över mig.
Jag tycker mig höra skriken, jag hör de förtvivlade ropen.
I en brännkammare, 2-3 lik åt gången, sedan människoaska vräkt i askgropen.
Skakad ända in i mitt innersta jag ut ur mörka krematoriet vandra.
Ställer mig återigen frågan hur grymma kan människor vara mot varandra.

Jag är ute i försommarvärmen, jag är fri, jag kan göra mitt val.
Tänker återigen på de människor som mötte döden under fruktansvärda kval.
Solen skiner från en klarblå himmel, men jag i värmen av frossa skakar.
Jag hackar tänder och biter ihop käkarna så att det knakar.
En mild sommarvind smeker mina kinder och mina tårar sakta torka.
Förtvivlad tänker jag: ”Hur skall jag kunna bearbeta detta, hur skall jag orka”.

Vi avslutade dagen i Aschwitz med en minnesstund så stämningsfull.
I monumentet i golvet ser jag judiska gravstenar och israelisk mull.
Jag hör israelisk klagosång, vi hör koncentrationslägersnamn.
Jag gråter ut min smärta och knäpper stilla mina händer i min famn.
Jag i vördnad till alla offren vid monumentet niger.
Detta budskap är så viktigt, jag vill inte att någon om detta hemska tiger.

Jag trodde jag var väl förberedd, jag trodde jag visste.
Jag trodde att jag förstod.
Hur kan människor behandlas så av kött och blod.
Allt dom ägde och allt dom miste.
Jag trodde jag visste.