KRÖNIKOR:EN BITTERKÄRRING TALAR

Begrundar livet idag. Sitter i stillhet på altanen under en av de få ögonblick som detta går och tänker på hur det stora hela ser ut i livet. Man föds, man växer och blir gammal nog för krav.
-Skolplikt och ändå mera skola, tiden går och helt plötsligt handlar det om att jobba och försörja sig. Hinna bilda familj. Lockas att låna pengar, eller på andra sätt hamna i blåsväder, sättas i skuld. Dessa livets egna råttfällor som gör att man får svårt att komma ut ur dem. Man sliter och livet kanske mest liknar en färd på en skumpig berg- och dalbana utan ände.

Drömmarna man bär, läggs på is och man tänker; -Jag hinner väl sen!
Men tiden går och man kommer aldrig till skott, eller så gör man det och ändå så har man svårt att lyckas hela långa vägen.
Runt omkring finns de som mer än välvilligt talar om att man inte kan leva på drömmar, man måste växa upp. Helt enkelt sluta leka…

Mitt i allt det här vaknar man en dag upp och ser hur livet rusar på, som ett snälltåg på vansinnesfärd utan att bromsa in. Du hinner inte med det du så innerligt gärna vill.

Pengar är en nödvändighet, ett nödvändigt ont i våra liv, ett av samhället girigt påfund som gör att allt måst ha ett pris. Lycka har ett pris, ett väldigt högt betingat. Har ni tänkt på det?
För har du inte pengarna så går du helt enkelt under och vem i vårt samhälle av idag kommer att bry sig om det?
De flesta är sig själv närmast vilket är förklarligt på många sätt. Faktum är ju att många av oss har det på liknande sätt.

Inga fasta jobb vilket i sin tur innebär uteblivna semestrar, alltså kontentan är mera slit för en redan uttröttad person, stress och oro om framtiden som ter sig osäker. Allt känns helt annat än bekvämt.
Men vad är valet?
Slickar du inte i dig av det lilla du erbjuds i skålen blir du kanske vräkt eller får strömmen avslagen. Visst känns detta igen? Det finns inget spelrum för akuta händelser, ingen budget och inga sparade slantar.

Själv så suckar jag och känner hopplöshetens vindar vina då jag vet att det här blir den sjätte sommaren i rad då jag blir utan en semester och välbehövlig vila. Istället måste jag känna tacksamhet för jag är en av de lyckligt lottade som får tillbringa sommaren i ett stekhett restaurangkök, där jag i bästa fall får skåda solens strålar genom en immig fönsterruta.
Tröttheten sliter i kroppen men vissheten finns där att man gör bäst i att bita ihop och ta det för vad det är, för vad skulle det andra valet vara?
Ingen lön idag!

Regeringen borde ge sina slavar betald ledighet en vecka om året oavsett om man har jobb eller ej, för faktum kvarstår att alla är vi lika på den punkten. Vi behöver alla vila oss någon gång.
Förr, då fanns det en vilodag ”söndag”, Gudens dag, kyrkans dag. Idag finns ingenting och råkar du vara en av dessa som är arbetslös så kommer du jagas med piska ifrån alla olika håll, för visst skall man lyckas driva bort latmasken till sist, den måste väl finnas där.
Studerar du så drar man bort alla bidrag över sommaren och trots att du lagt 100 procent på studierna och även en hel massa till hemifrån, så tvingas du nu leta jobb och ta det du får, om du får någonting alls.
Från den styrande toppen talas det om att sänka studiebidraget som knappast existerar idag eller är i jämförelse stor som en brödsmula av politikernas egen lön. Man vill höja skatter och så här fortgår det hela tiden. Så säg mig då, hur långt kommer en människa på 5-6000 kr/månaden idag?

Hyresmarknaden är skev och hyrorna är så ockerhöga att man knappast har råd att bo idag, att ha råd att äta har blivit ett problem och sätten för att få råd med maten är många. Man vänder och vrider på varje krona och undviker butiken i det längsta, kläder är en vara man ärver eller lappar och lagar för inte har man råd att köpa dem idag.
Maten den tittar man efter i korgarna med röda lappar och utgående datum i butiken, något som man kan få till halva priset och kanske slipper du magsjuka.

Att drömma om ett författarskap med tidsbrist i bagaget, då är man väldigt tokig. För den som vill vara kreativ i sinnet finns ingen lön att få och att lyckas med sin publicering är förunnat endast några få.
Men det är inte alls sagt att det du skrivit är dåligt, det finns bara inte utrymme eller ska jag vara riktigt krass så; – Du är inte känd!

Trots allt detta så är jag själv en person som vrider och vänder på alla stenar, letar efter små luckor till frihet. En resa bort ifrån livets ständiga krav, med ett faktum som jag vill betona och det är att det sannerligen inte vilar någon rättvisa i systemet av idag.
Men ändå krävs det av oss som individer att vi skall vara tacksamma och glada och åter en gång tar jag till orda för att utropa: för vad?
Är det de smulor som blir kvar på andras fat, rester och drömmar som endast går i kras. Drömmar som bör limmas samman för att skåda dess helhet.

Man måste jobba.

Tiden går, man sliter sig fördärvad och förhoppningsvis når man ändå fram till en efterlängtad pensionsålder. Så efter ett långt och tärande liv, vad får man då?
6-7000 kronor och hur lever man på det idag?
Egna pensionsbesparingar?
-Har du skulder hos kronofogden blir det ingenting sådant kvar. Det utmäts raskt och går då endast till ockrande räntor, för kvar blir skulden att växa sig starkare.
Är det konstigt att människor inte orkar, att man faller igenom och blir psykiskt sjuk. Kroppar som förslitits, sargade själar som ingenstans finner lugn och ro.

Snart stundar nya val och vad blir bättre av det?
Styrande partier vill endast ha mera utifrån oss alla, högre skatter och helst av allt inga bidrag och man måste väl ta sig tid att fråga sig varuti det här förnuftet vilar?
Vad är de vill ha, mera, jo mera av det lilla som kallas ingenting. Själva har de sina fallskärmar då de kraschar, men vi andra saliga små får nöja oss med stenrösen, där fallet blir hårt och orubbligt. Och jag säger kanske; men bara kanske, reser vi oss upp igen.
För att dumdristigt nog kämpa vidare och fortsätta lura oss själva till att tro att en dag får jag TID för de drömmar jag har låtit slagit bo i mitt inre, de drömmar jag lever på.
En dag, bara inte just nu!

Tove Birkeland Brandt
Publicerad 2014-04-18