NOVELLER: ÅNGESTATTACK

Kvalmigt, det är så jädra kvavt i luften. Tröjan klibbar sig fast mot min rygg och en rännil av svett forsar utmed ryggraden, andningen är tung och obekväm.


Varför nu, när jag har ett behov att vara fräsch. Känslan av panik sprider sig inombords, som björkens sav om våren. Tränger sig upp mot ytan, vill fram.
Tappra försök att mota bort den igen, den stygga otryggheten.

Fumlar med handen, drar i halskragen och försöker blottlägga halsen. Svettpärlorna droppar.
Ansiktet har vitnat och intagit en antydan av att vara genomskinligt. En glashud, jag ler och läpparna ser ljust blåtonade ut.
De annars så intensiva ögonen som brukar möta mig i spegeln är uppspärrade och fyllda av skräck. Jag är rädd och jag vet inte ens varför, men allting känns främmande och jag känner mig som en skrämd hare.
Hjärtat bultar, snabbare och snabbare. Hjärnan skriker fly. Men från vad skall jag fly?
Mig själv?

Försöken att stå upp, att vara duktig hela tiden, jämnt visa att jag är stark slår tillbaka, motar mig i min framfart och nu står jag här vid hallspegeln. Stirrar på spegelbilden med vilda rådjursögon.
Kroppen skakar och svetten den bara fortsätter rinna. Hjärnan arbetar, hastiga bilder kastar sig förbi som om de snabbspolas på en DVD. Flimrande, spelas de upp och påminner mig om varför jag står så här. Döden, det var döden som framkallat det.

Känslan greppar mig, värmen slår ut från kroppen och jag känner mig febrig. Bröstkorgen häver sig upp och ned i hastiga rörelser och mina rödmålade naglar har rivit djupa rivmärken utmed halsen.
Någon talar långt borta, men jag klarar inte uppfatta orden. Känslan av yrsel tar över. Hallen snurrar och jag känner mig plötsligt som om jag sitter i en virvelvind.

Toalettdörren är strax intill mig och jag fumlar utmed väggen för att ta mig in, greppar handtaget och öppnar. Inne, vrider på kallvattenkranen, kupar händerna och fyller dem med vatten. Stänker om och om igen i mitt ansikte.
Försöker greppa situationen, vill återfå kontrollen. Känner mig dum men ändå glad att ingen ser mig. Måste bort från festen, bort från alla människor. Står inte ut en enda sekund till.
Vet inte vad jag skall säga, känner mig bara korkad, främmande och udda. Förstår inte ens varför jag gått hit, har ju ändå inga vänner.

Ett stygn av självmedlidande sveper genom min kropp, men flyr hastigt vidare likt samlade flyttfåglar om hösten. Det är bara att inse; jag är ensam.
Baddar ansiktet ännu ett par gånger, känner svetten och yrseln avta, greppar handduken, torkar ansiktet och går sedan mot dörren med bestämda steg.
Handtaget känns klistrigt och jag drabbas raskt av en inneboende äckelkänsla. Andra människors kladd har fäst på min hud, min handflata är fullbelamrad av äckel. Jag rusar tillbaka till handfatet, fyller händerna med tvål och gnuggar. Tvagar händerna nogsamt innan jag sliter ned några pappershanddukar ur stället på väggen, håller dem i handen och känner att nu är jag redo att öppna dörren.

Tove Birkeland Brandt
Publicerad 2014-04-25