INGESUND: MITT HÖGSKOLEPROV

Högskoleprov

Högskoleprovet 2014

Det är lördag morgon och jag drar mig ur sängen. Klockan är fem i sju, och jag måste hinna duscha, äta frukost, mata katterna och se till att jag verkligen har allt det som ska med till skolan, så som matsäck, pennor, sudd och linjal. Kvällen innan har jag suttit uppe och försökt att vässa alla mina pennor som jag har i min ägodom. Allt från ritpennor till skrivpennor, färgade och helt vanliga blyertspennor. Nu är det bara till att se till att jag tarcmed mig det viktigaste. Efter att ha snubblat över allt som ligger på golvet, så är jag klädd och redo att gå. Jag har matsäck, ID, pennor, vässare, sudd, linjal, och pengar. Nu är det bara att gå. Som tur är så har jag inte långt att gå då jag bor i stan. Det är lite speciellt att gå till skolan på en lördag. Det är morgon och knappt någon är vaken, men så fort man närmar sig skolan så blir det bara fler och fler människor. Mest är det ungdomar, elever på skolan som snart ska ta studenten eller som nyligen varit elever på Solberga skolan, där provet ska göras. Själv hade jag en kort period på skolan som elev när jag var 16 år, knappt några månader var jag där. Men skolan är fortfarande lika skräckinjagande som då i mitt tycke. Ett imponerande hus i flera våningar där väggarna är tjocka, och fönstren är höga. Korridorerna är stora och trots att det är så många i en och samma korridor så ekar det ändå högt.

Det är tre salar och aulan som används, men lite längre bort används även matsalen på Centralskolan. Alla är nästan smockfulla av de som ta provet. Medelåldern ligger någonstans runt 20, men det finns även de som är i min ålder och äldre. Jag registrerar mig i den sal som jag i förväg fått reda på att jag ska göra provet i, och hänvisas till en plats. Efter att ha gått igenom alla regler med den som håller i provet i just det klassrum som jag sitter i, så börjar provet. En tystnad faller över hela salen och det enda som hörs är blyertspennor mot papper. Det blir lite som en chock för mig när jag öppnar det första häftet, för även om jag har övat och övat hemma så känns det svårt att inte ha mer hjälpmedel. Speciellt då talen är utformade på det sättet att man inte känner igen alla tecken, i alla fall inte först. Det tog mig ett tag att känna igen några tecken från högstadiet, vilket bara visar hur gammal man är då man knappt minns hur de användes och när de sedan kombineras med räknesätt man inte ännu lärt sig så blir det extra knepigt.

Under det första passet blir mina ögon trötta snabbt, kanske det var för att det var alldeles för tidigt under Lördagsmorgonen för mig eller så var det nerver. Men det första matematikpasset var extra jobbigt, men jag gör som Hans Olsson lärde mig; jag gissar när jag inte vet. Kanske inget man ska skryta med kanske, men bättre att gissa och ha fel, än att inte svara alls. Som tur är så får man inte avdrag vid fel! Det är inte förrän under det andra passet som jag börjar känna mig någorlunda varm i kläderna. Visserligen är det fortfarande lika svårt med matematikfrågorna, men efter den andra rasten så får vi äntligen lite nya uppgifter. Svenska och engelska, så härligt! Visserligen lite svårt ändå, anser jag, men det går bra och jag klarar även att gissa rätt på frågan vad ”Trojka” betyder. Men jag måste erkänna, att jag bara gissade. I mitt huvud så lät det som det trojanska kriget, och av någon anledning, kanske var det för att jag var lite förvirrad, så fick jag för mig att det handlade om tre olika sidor i det kriget. Så jag kryssade i det närmsta svaret. Förhoppningsvis så var det i alla fall rätt, det är lite svårt att säga om det var det eller inte just nu i alla fall.

Efter lunchen kommer det ännu ett matematikpass, vilket får mitt humör att sjunka lite. Att utläsa hur mycket mark sydväst om centrum kostade 1965 är lite svårt ibland när man hoppat från ett sorts räknesätt till ett annat. Som tur var så gick det bra, och jag var glad när det blev rast igen, och vi fick något lättare. Svenska och engelska var mycket lättare, och roligare, men även det var lite svårt. Men det gick som tur var bra, och jag var någorlunda nöjd när jag äntligen kom hem. Men det som överraskade mig mest var att jag faktiskt ville göra om det. Så till hösten så blir det till att göra provet igen, och då hoppas jag att det går mycket bättre!

Therese Strömberg
Publicerad 2014-04-26