NOVELLER: TROLLBORDETS FÖRBANNELSE

Trollbord, novell

Trollbordet

Händerna vilade fjäderlätt på det lilla runda bordet. De hade i jämna cirkulära rörelser värmt bordet med sina händer, närt det med energier. Alträdet kändes lent och skönt under deras behandling, behagligt avslappnande.
Visste att bordet var porten till andarna, till himmelriket likväl som helvetet om de nu hamnade fel. De bad att få de vänliga andarna på besök.
Strax började bordet tala, ondsint och vresigt, fjättrade sedan deras händer vid bordskivan, osynliga bojor slogs om deras handleder. Korta smärtsamma stötar ilade längs med deras handflator som likt vildsinta hugg med en kniv och ändå förmådde ingen av dem att dra undan händerna. Skräckslagna och vädjande med tårfyllda ögon bad de anden om nåd. Ingen av dem hade tänkt negativa tankar när de stigit till bordet och ändå gästades de nu av Hin onde.
Mallan var den som vågade ta till orda; ”Vem är du som är så arg? Ingen av oss har bett de osaliga att stiga in i vår seans.”
Närvaron kändes som en ondsint karaktär, en människa fylld av bitterhet och hat.
Bordet svarade, bokstaverade raskt och de hade svårt att hänga med för att räkna fram vad som sades. Anden upprepade tålmodigt.
”NI, har öppnat porten till helvetet och detta trollbords förbannelse vilar nu på er.”
Rummet blev med ens iskallt och en frostlik slöja kom ur deras munnar då de andades, skräcken kröp sakta uppför deras ryggar. Håret reste sig och ögonen spärrades upp av skräck, ändå klarade inte Mallan att vara tyst.
”Varför gästar ni oss? Vi har inget gjort”, ett skräckfyllt konstaterande, nu satt de här, kunde inte ta sig undan bordets makter, de var i greppet på någonting fasansfullt som de inte kunde se.
De andra stirrade på henne, men när hon väl kommit igång kunde inget hejda henne, rädslan gjorde henne dumdristig, ilsken och utmanande på en och samma gång.
”Visa dig då din fega jävel utropade hon, låt oss se vad vi kämpar emot.” Hon var fullständigt hysterisk och de andra bara skakade i huvudet för att få henne att sluta.
Jenny mimade åt henne; ”Snälla, sluta jag vill inte dö.”
Men Mallan var förblindad av skräckfylld ilska och ville se fanskapet för att kunna vinna kampen.
En sötaktig, varm och klibbig doft smetade sig fast på dem allihop, trängde in i huden och sedan från ingenstans kom en fasansfull varelse nedstörtande emot dem, ansiktet var som ett groteskt djur de aldrig tidigare skådat, fullt av stora koppade vårtor och ögonen gröngula och glödande. Han öppnade munnen för att avge ett av de allra värsta avgundsskrik hon någonsin hört, ett growlande, det skar långt in i själen och fick dem alla att darra av skräck. Munnen var enorm, med flera tandrader och andedräkten fyllde rummet med en fullkomligt rutten doft som slog emot deras ansikten och fick dem att kväljas.
Hon försökte dra bort händerna från bordsskivan, skriket fortsatte och det skar som rakblad i hjärnan.
”Hur vågar du ömkliga lilla människa att tala till mig?” röt varelsen med en röst som lät som ett djupt gurglande. Ögonen fortsatte glöda, naglade fast hennes blick vid hans, men så uppenbarade sig ett starkt ljussken i ögonvrån. Det var som om det var sänt från himlen och mitt i ljusskenet stod det en liten svart siluett. Varelsen ryggade bakåt och lika snabbt som den uppstått, försvann det groteska ansiktet igen, upplöst och blev till intet, i det samma kände hon hur greppet om bordskivan började lossna. Fingrarna frigjordes sakta en efter en. Huvudet kändes alldeles disigt och hon började falla som om det inte fanns fast mark under henne längre, händerna trevade efter något att hålla sig i och till sist så slog hon emot något hårt. Taklampan tändes och spred ett obarmhärtigt ljusflöde över rummet, hon gnuggade sig smärtsamt i ögonen för att kunna se och så hör hon ett ljud från dörren. Dottern uppenbarar sig med snutten i handen, stirrar på sin mor innan hon utbrister.
”Du är verkligen världens konstigaste mamma som flyttar bordet mitt i natten och vad gör du på golvet? Jag vill ha välling, hungrig.”

Tove Birkeland Brandt
Publicerad 2014-04-29