NOVELLER: DELLIS OSALIGA VÄNTRUM

akvarell, gammal Engelsk kustby

Hösten var allt annat än mild, blåsten tog i så rutorna skallrade, regnet piskade dem och kölden tog sig in genom alla tänkbara springor i huset. Stearinljusets låga fladdrade oroväckande och Dellis drog sjalen tätare om sig för att slippa frysa. Placerade ännu några vedkubbar i öppna spisen och satte sig på pallen alldeles intill för att fånga upp värmen i sin stelfrusna kropp.
En del av byns manskap var ute för att tända falska fyreldar och locka båtarna att gå i sank, hon hade sett lyktorna som glimmat i mörkret. Fattiga tider, skapade nya inkomstkällor och det var numera vardagsmat för dem vid Henkarys kuststräcka att plundra för att överleva.
Dellis rös till så det knottrade sig på armarna, hemska öde. Hon hade sett alla dessa döda människor och vrakspillror som legat utmed stranden, skådat ut över dödens osaliga väntrum, hela tiden med en känsla av att de allihop i den lilla byn skulle komma att straffas för det som pågick. Girighet var en synd och likaså att döda sin nästa, det stod att läsa i Bibeln. De som dog skulle komma tillbaka och jaga dem, gå igen, det var så sant som hon levde ensam här på gården.
Hennes man hade försökt rädda flera av de drabbade men till sist led han döden på grund av sitt varma hjärta, att trotsa och sätta sig emot de andra männen var verkligen inte omtyckt och faktum var att man inte ville riskera att det kom ut till myndigheterna att de fick båtarna att gå på grund.
Hennes make hade varit en god man, mycket lärd och han hade ofta berättat om svunna tider. Om världens första fyr som sett dagens ljus i Alexandria 280 f. Kr, vilken även var räknad till ett av världens sju underverk, en fyr som nu endast var historia. Den hade varit så välbyggd att dess ljus spirat ut över hela medelhavet. Tankarna stannade hos Bathcondu, ”gud bevare hans minne”, nynnade Dellis tyst för sig själv. Hon hade heligt lovat sin man att hjälpa alla dem som kunde behöva hjälp, och om hon någonsin kunde rädda någon enda individ från att dö på stranden så skulle hon göra det.

Hon hörde männen vråla nere på stranden, ett svagt skrik följde vindens riktning, leddes upp mot hennes gård, fortplantade sig, för att slutligen dö ut i takt med vindens vinande och Dellis förstod att ännu ett skepp gått under. Man mördade de män man såg på stranden, stal allt man kunde komma över och virket, ja vrakspillrorna blev till brasor i deras hem, värmde sedan deras nedkylda kroppar.
Rullande vagnshjul väckte upp hennes slumrande sinne, man gjorde sig redo att hämta sakerna från den förlista båten och bara de var klara skulle hon själv vandra ned till stranden. Leta efter överlevande, hoppas och tro att stunden kommit då någon kunde räddas från allt det onda.
Hon reste sig för att stoppa ännu några klabbar i brasan. Huset var vackert även om det var vindpinat och än något lite anfrätt från havsluften. Det gav henne välbehövligt skydd och Bathcondu hade själv byggt det, stolt som en tupp hade han varit. Hon kunde se sin man le, minnet fick henne att dra på munnen och lyfta bort sorgen från hennes mörka ögon. Här ämnade hon stanna tills sin död, det var deras hem. Ännu en gång satte hon sig ned på pallen och slöt sjalen tätare om sig, måste försöka sova lite, slumra så hon orkade gå ut och leta efter överlevande när de mordlystna försvunnit.

På stranden var det full aktivitet, den blonde vackre mannen som kalladess för Rathcon tryckte sig in mot klippan för att man inte skulle se honom. Vågorna piskade obarmhärtigt hans kropp, rev och slet i skinnet, men ändå vågade han inte röra sig. Känslan av utmatthet skrek i kroppen, han hade skådat hur de utan att tveka tagit livet av hans kamrater en efter en.
Stranden var full av aktivitet, två stora kärror hade körts ned för att lasta saker på, förspända med två stora svarta hästar framför vardera kärra. Männen jobbade vant för att rensa upp efter den förlista båten och få bort bevisen så snabbt som möjligt. Det syntes att de var vana att samarbeta, kunde sina roller.
Rathcon kunde skåda hur man redan var i färd med att gräva ned de män och ynglingar man bragt om livet. Han kände sig matt, benen var svaga, något hade bitit honom på halsen och han trodde det var en fladdermus, eller möjligtvis en fågel, men hans tillstånd var alldeles för förvirrat för att urskilja något just nu. Han höll handen tryckt mot såren, kände blodet pulsera mellan fingrarna, kände värmen.
Han stirrade mot männen på stranden, lyktskenet kastade skuggor på den vita sanden, spöklika varelser kom att dansa över marken. De stojade och skrattade, drack ur romkaggarna man funnit flytande vid strandkanten. Han förstod varför de gjorde det de gjorde, men förbannade dem. Kamraterna som han kommit med, rest långväga ihop med var mördade, kallblodigt avlivade och de stod och drack, stojade och mådde bra.
Han svor att hämnas dem om det så var det sista han skulle göra i sitt liv, detta var det sista han mindes innan allt svartnade för honom. Yrseln tog vid och så var det bara tyst och fridfullt inombords, han gled sakta ned i havets piskande vatten.
Nästa gång han öppnade ögonen, kunde han knappt urskilja någonting i mörkret. Lyktorna var borta, stranden var tyst och vid sin sida i ett magert flackande ljussken satt en flicka eller snarare en mycket vacker kvinna.
Hon log och ansiktet ingav värme och omtanke.
Han såg att hon kastade oroliga blickar runt sig för att blicka så ingen fanns i deras närhet.
Hon talade med en ängels röst, mild och vänlig och han förstod vad hon sa, frågade om han kunde stå upp, om han kunde gå. Hon pekade på såren på halsen, talade om för honom att de borde tvättas rent och att de såg variga och illa ut.
Sinnet vaknade sakta till liv igen, armarna gick att röra och han lyckades att resa på sig, att gå stödd mot kvinnan med de vackra nötbruna ögonen.
”Kom vi måste skynda oss, ser de dig så överlever du inte.”
Tårarna kom, han mindes kamraterna, döden de mött på stranden, hans ögon som följt det fasansfulla skådespelet.
”De dog, alla dog”, sa han med en svag röst.
”Tyst, inte tala, spara på krafterna istället”, förmanande hon mannen som hängde vid hennes sida, stödd på henne för att ta sig till huset. Lampan gungade vid hennes sida, fram och tillbaka i takt med varje rörelse de gjorde uppför backen. Träden kantade vägen, det var en lömsk, mörk skog som tornade upp sig en liten bit längre bort.
”Där”, pekade hon. ”Jag bor där.”
”Rathcon, jag heter Rathcon.”
”Dellis”, svarade hon med ett leende.

Väl framme vid stugan, skymd av mörkret släckte hon lyktan, lyssnade och öppnade sedan dörren för att hjälpa mannen in i värmen.
”Se så, sitt här så ska jag hjälpa dig.”
Mannens blick var främmande, ansiktet var mycket bildskönt det kunde hon tydligt se i brasans sken, hon böjde sig ned och tog upp några vedträd, la in dem på den glödande kolbädden. Hon fortsatte titta något ingående på honom, han hade gröna ögon, ljust hår, en markant käklinje och höga kindknotor, ändå så ljuvligt vacker på något sätt, mild i sin utformning. Han måste vara relativt ung, konstaterade hon.
Gick till hinken där hon öste upp lite vatten och sträckte honom skopan, ur vilken han välvilligt drack.
En känsla kom att inta hans kropp, någonting han aldrig tidigare upplevt i sitt liv. Kvinnan framför honom väckte någonting spektakulärt till liv i hans bröst. Hennes ansikte, det var tilldragande, hennes mörka markanta ögonbryn talade till honom, putande läppar och ögonen formligen glittrade på henne.
Som om hon känt hans tankar berättade hon att hon numera var änka, hennes man hade också han dött på stranden då han försökt rädda andra i hans situation, nu hade hon gjort det samma och om man fann ut om hans öde skulle även hon dö. De länkades samman, bands till varandra på ett egendomligt sätt, han kände det som om ödet styrt allting i deras riktning.

”Någonting bet mig när jag var på stranden det minns jag, en fladdermus eller kanske var det en fågel. Jag vet inte men det bet mig sa han, matt och svimfärdig.”
”Du ska vila dig”, förmanade Dellis.
”Ta av dig kläderna så ska jag ge dig nya, det finns en del kvar efter maken. Tvätta dig kan du göra där”, sa hon och pekade på en balja med vatten. Hon försvann in i ett angränsande rum för att komma tillbaka med ett bylte kläder på armen.
”Här, ta på dig dessa och sedan ska du få vila, finns ett rum som du kan ha alldeles själv”, hon pekade mot en liten mörk korridor. Huset tycktes mycket större inuti än det gjort från utsidan.

Han klädde sig raskt, kände sig faktiskt en aning blyg, ovan att byta om framför kvinnfolk.
Hennes blick fortsatte vila aningen nyfiket på främlingen som hon skulle leda in till sängen så fort han var klar. Väl vid hans sida kunde hon känna att hans andedräkt var rent omänsklig, som ruttnande fisk nästan, men hon kunde inte ta sig an mera i natt och mannen måste få vila, han var likblek i hyn, nästan lite blå i tonen.
Väl i säng försökte han åter tala. ”Tack”, kom det viskande. ”Du har räddat mitt liv.”
”Vi talar mera i morgon”, avbröt hon.
Hon greppade ljuslyktan och gick ut från rummet, kjolen frasade när hon stegade ut från rummet och han tyckte att hon såg ut att sväva fram. Ögonen föll samman och han somnade strax därpå.

Dellis, greppade ytterligare några vedklabbar och la in dem i brasan sedan gick hon till sovrummet för att få sig lite sömn, det skulle bli en tid av anspänning, måste hålla mannen gömd från ortsbefolkningen. Tur i oturen var väl ändå att hennes hus låg på utkanten av byn och med skogen som närmsta granne.
Vinden hade mojnat en aning nu, lättat i sin rivande framfart och regnet piskade inte längre lika illa mot rutorna. Kanske skulle det klarna upp under morgondagen, tänkte hon.
Hon ställde lampan vid sängen, blåste ut ljuset och la ned huvudet mot kudden. Kändes konstigt att ha en annan människa i huset, lite oroligt för hon visste ju ingenting om honom; vem denna man var, tankarna snurrade men till sist kom nattens budbärare ändå för att sluta hennes ögonlock.
Trädgrenarna raspade på väggen i takt med blåstens rörelser, hon tycktes se en stor svart fågel i rummet, kände den unkna lukten som om Rathcon faktiskt befann sig i hennes sovrum, samma doft som kommit från hans andedräkt när hon stöttat honom till sängen fanns nu i rummet. Hon kände en ihållande smärta i halsen, lät handen glida upp och greppa området, kände blodet sippra ut ur två små hål. Bett, hade hon blivit biten av någonting? Var det fågeln som Rathcon talat om då hon trott han yrat?
Kroppen kändes uttömd, som om någon berövat henne all kraft under natten. Hon försökte resa sig upp men var alldeles för matt. Hon slickade i sig blodet som runnit ut över hennes hand, det var salt och smakade kraftigt av järn men väckte någonting underligt till liv inom henne. En känsla av att vilja ha mera, behöva mera för att orka leva.
Morgonsolen började titta in genom den knottriga ojämna rutan, kastade solkatter på timmerväggen. Hon måste upp, tvingade sig ur sängen. Ryggade tillbaka från solstrålen som träffat henne på ett sätt som om hon bränt sig av dess sken, smärta som ilat till.
Rathcon stod i dörren, kikade på henne.
”Har du något vi kan täcka fönstren med?” frågade han.
Med fingret pekade hon mot ett kabinett, han raskade på stegen innan han började tala. ”Jag är ledsen Dellis, jag var tvungen.”
Hon förstod med ens vad han syftat på, såren. Det var han som bitit henne.
Hans ögon uppvisade sorg och smärta, kanske även skam på sitt egendomligt hypnotiska vis. Men han hade i sin drift efter blod ändå inte kunnat döda henne, istället hade han valt att göra henne till sin mö.
Dellis den nya tidens ”Lamia”, ett kvinnligt monster som skulle komma att dricka blod för att överleva.
Hon nickade mot honom, förstod, de var bundna till varandra i evighet. Fågeln hon sett var hans sätt att förvandlas och ta sig runt på natten, en skapelse uppväckt endast för att livnära sig. Nu var de dessutom två som behövde blod, två som skulle kämpa samman.
Dellis log tillbaka mot Rathcon, visste att han skulle ta hand om henne ge henne det hon behövde. Jakten skulle påbörjas och tillsammans skulle de kunna utkräva hämnd för de vänner och kära som mördats av byfolket.
Nätterna blev deras fristad, de flydde dagens ljus tillsammans för att hämta offer under nätterna, små barn, rena som få skulle nära dem och ge dem av ungdomens blod, men i sin rituella magiska akt behövde dessa barn dö och kropparna försvinna.
Rathcon tillverkade en brännugn i angränsning till huset för att kunna bränna upp barnliken och i byn började snart rykten ta form, den gruvliga kvinnan på gården kanske visste mer än hon gav sken av, man pekade ut den ensamma kvinnan som en häxa, men ingen vågade sig nära hennes hem.
Unga flickor och barn försvann spårlöst hela tiden, man letade, samlades i stora grupper för att leta efter dem, men ingenstans gick de att finna, Dellis kände sig nöjd.
Kvinnorna vågade knappast gå utanför sina hem, vidskepelser och rädslor styrde numera i Henkary.
De äldre förkunnade att detta var Guds straff för alla skeppsbrott och mord som begåtts i denna landshåla, man såg konstiga saker, kände märkliga illasinnade dofter. Man talade om märkliga varelser som gästade hemmen om nätterna, som var de som förde bort små barn.
Vampyrer sa en del och rös vid tanken på de ihållande ylanden de hörde om natten, säkra på att detta verkligen var vampyrer som förvandlats till varglika varelser och som kom för att ta deras liv och dricka deras blod.
Nätterna gick upp i skräck likt rök som ringlar sig mot himlen för att försvinna och allt fler var de som faktiskt försvann från byn, det började bli brist på barn och unga men ingen vågade kontakta myndigheterna av rädsla för repressalier för förgångna brott.
Hemmen fylldes av vitlök, speglar och kors i hopp om att driva bort det onda, men resultatet var det samma och hos Rathcon och Dellis eldade man hela tiden för att hålla igång brännugnen och jakten fortsatte natt efter natt då man kunde se dem sväva som två korpliknande svarta siluetter emot natthimlen i Henkary.

Tove Birkeland Brandt
Publicerat 2014-05-02