KULTUR: EGENUTGIVNING-RAPPORT

Sammanfattning

Egenutgivning är så mycket mera än bara att ge ut sin egen bok. Det handlar om bemötandet från etablissemanget, stämpeln att utebli med riktig kvalitet. Författarkamp och överlevnad i författarskapet som debutant.
Missriktat litteraturstöd som ges till redan etablerade och utgivna författare samt etablerade förlag.

Förord

Egenutgivning anses som ett fenomen i en gråzon, illa accepterat av de större bokförlagen, som då procentuellt tvingas refusera debuterande författare på grund av utrymmesskäl i den planerade utgivningens storlek för året.
De större förlagen ser ofta till säkra kort, och satsar då mindre på debutanter oavsett om texterna är bra eller dåliga.
Själv vill jag se på egenutgivning med andra ögon. Faktum är att egenutgivningen ger oss som vågar prova en fascinerande möjlighet att visa omvärlden att man tror på sin egen produkt. Att vara egenutgivare är att ge sig själv en möjlighet till någonting annat än att bli nobbad av större redan etablerade förlag. Man ger helt enkelt tummen upp och kör.
I sista rummet borde det ju ändå vara läsaren som bedömer om de vill läsa en bok eller inte.
Det finns också andra aspekter för en egenutgivare, man är beroende av sin egen arbetskapacitet, oavsett sjukdom, osäkerhet eller andra faktorer som kan påverka arbetskedjan. Det ligger mycket ”vilja” bakom ett egenutgivarbeslut, man måste ta del av en hel process och man har inte möjligheten att vila sig bakom de skyddsbarriärer som större etablerade förlag kan erbjuda sina författare.

Syfte och Metod

Det problem som undersöks i rapporten är egenutgivarens svårigheter och de större etablerade förlagens syn på egenutgivning,
Ännu ett syfte med denna undersökning är att lyfta fram frågan om ifall egenutgivarnas böcker generellt skulle hålla sämre kvalitet, än de böcker som givits ut genom större etablerade förlag.
Min metod för att ta fram fakta runt dessa frågeställningar är bland annat genom bokutgivarsällskapet; Seriff, där jag själv också är medlem. Böcker som tar upp ämnet egenutgivning och Internet med sitt kolossala flöde, tidningsartiklar och sist men inte minst genom författarkollegor.
Syftet med undersökningen är att lyfta fram arbetet bakom en egenutgivning. Ge förståelse för problematiken som föreligger och vända synsättet på egenutgivna böcker.

Resultat

Deltagare i seminariet ”litteraturvetenskap i Uppsala”, var bland annat Annina Rabe (frilansande kritiker, skribent i SvD), Lars Rambe(författare och grundare till HOI förlag). Jonas Lennermo(Publit) och Peter Norrman(Vulkan). Från författarförbundet deltog Gunnar Ardelius(Författare och ordförande i författarförbundet).
Annina Rabe konstaterade bland annat att allt färre böcker recenseras idag och då även hos de större etablerade förlagen och hon menar då att ”egenutgivna böcker” därför helt enkelt sorteras bort helt och läggs på hyllan.
Man konstaterar att kvalitet är ett ledord för endast etablerade förlag, de framhåller att de har resurserna och den experthjälp som behövs för att ge ut kvalitativa böcker, vilket ingen annan kan göra.
Så vad man kan utläsa från seminariets talare är att de ger en bild av att egenutgivarnas böcker skall vara mindre seriösa, och därigenom också hålla en sämre kvalitet rakt av och detta sägs utan att man ens läst dessa böcker.
Gunnar Ardelius ser på kvalitet med andra ögon och säger likt en representant för en fackförening att han vill värna om ”yrkesvägsamma författare”. I hans anförande framkom det att han anser att egenutgivarna hjälper författarförbundet att sätta press på de redan etablerade förlagen och att dessa målmedvetna människor ändrar utvecklingen till det bättre.
Under seminariet i Uppsala visade det sig också att allt färre debutanter ges möjlighet att synas i den litterära världen av idag.
Motstånd finns och då även krav som blir för stora för små egenutgivare. Att mästra t.ex. Kravet att trycka upp en hel pall med böcker som skall skänkas bort till biblioteken för att få ett litteraturstöd, ett litteraturstöd som egentligen borde finnas där för att göra skillnad för debuterande författare. Ett fingervisande resultat i undersökningen gällande egenutgivning är väl ändå att man inom den bokutgivande eliten ser på- och kommer fortsätta att se på egenutgivningen med en nedlåtande blick. Men att man får konstatera att de ändå måste ta dessa entreprenörer i beaktande då de tar mark från de etablerade förlagen ekonomiskt och att denna grupp av människor också ökar stadigt, dels på grund av refuseringar från de större förlagen som endast verkar satsa på redan etablerade och kända författare. Genom detta förfarande så missar också förlagen många fina nytillskott. Resultatet blir att ett sådant tänk leder till en inskränkning i den litterära världsbilden som blir beklämmande liten och där debutanter inte ges tillfälle till utgivning. Läsarna går därför miste om en hel massa storverk vilket man också kunnat se om man följer historien bakåt i tiden gällande refuseringar. Hade de gett upp i sin författardröm hade man helt enkelt inte fått tillfälle att läsa sådana författare som Astrid Lindgren, Stephen King med flera.

Diskussion

Mina personliga åsikter angående det sätt man nedvärderar en författares verk är oförlåtligt då man ser till egenutgivning. Att det fattas resurser för en svårt ekonomiskt pressad författare i hans dröm är inte svårt att förstå. Skrivandeprocessen ger ingen betalning, vill säga om man inte tas om hand av ett större etablerat förlag som kan ge ett förskott. Det innebär också stora utgifter att ge ut en egen bok och då talar jag om både tid och pengar, vilket måste satsas ur egen fick vid sidan om allas våra vanliga utgifter.
Runt egenutgivningen vilar också andra faktorer som att man måste förskansa sig en hel massa kunskap för att klara av jobbet med att bli egenutgivare. Detta handlar om saker som allt från att skriva, redigera, korrekturläsa, bokomslaget, baksidans text, inlaga, skyldigheter och så klart rättigheter, inte att förglömma marknadsföringen och så mycket mera som vilar i denna process. För att inte förringa det hela måste också nämnas den enorma vila och tron man måste ha gentemot sin egen produkt.
Att man sedan har mage från de större förlagen att med en sådan enkelhet förkasta det arbete en egenutgivare lägger ned på sin produkt är smärtsamt att ta del av. Faktum är att man tvingas till att bli så mycket mera än bara en författare som hela tiden varit målet med drömmen. Som egenutgivare står man mycket ensam och oskyddad i processen av att ge ut sin bok och om det vore någon som borde få tillträde till litteraturstöd så vore det denna grupp av författare och debutanter, de som vågar ge sig i kast med att ge ut sina böcker på egen hand. Ett litteraturstöd i ett sådant skede skulle göra all skillnad i skapandeprocessen av en ny bokprodukt, för att kunna prioritera tiden på ett bättre sätt och slippa jaga pengar till de dagliga utgifterna hela tiden istället för att kunna skriva. Författarskapet borde anses som ett så pass högt kulturellt värde att man satte detta som ett yrke med betalning.
Ytterligare någonting tragiskt som jag tycker bör nämnas i denna undersökning är hur man försvårar det allra mesta för debutanter likväl som egenutgivare, och då vill jag peka på möjligheten att nå ut på biblioteken med sina produkter. Detta borde vara en självklarhet att man köpte in ett par exemplar av nytillkomna böcker för att ge läsarna möjlighet att läsa någonting som har svårt att ta sig in på den etablerade marknaden.

Tove Birkeland Brandt
Publicerad 2014-05-10