Noveller: Monstret

Huset var tyst, betungande som att något vakade över hennes hem. Känslan kröp över hennes hud och hon hade haft svårt att krypa ned i sin säng för att sova. Den oro som vaknat till liv ville inte släppa henne, tog sig in i själen, skrämde och eggade hennes fantasi. Hon satte ned fötterna i sina slitna ulltofflor och hasade sig iväg mot köket, hennes hand trevade utmed väggen för att raskt finna lampknappen och slå på ljuset igen.
Mörkret smakade rädsla, hon ville se, ville inte överraskas av sina inre monster, bilderna.
Allt hon kunde minnas var att hon vaknat upp på sjukhuset, mannens äckliga nästan torsklika andedräkt, hans mörka gestalt och hans hotfulla röst, rysningarna spirade likt elektriska stötar vid tanken. Hon ville glömma men det gick inte.
Han hade tagit hennes väska, ett rån hade hon trott sedan hade han kastat sig över henne slagit henne tills det svartnat.
Besinningslöst raseri som tvunget behövde komma ut.

Läkaren hade sagt att hon haft tur som överlevt misshandeln.
Att hon sedan blivit våldtagen var inget hon hade något minne av, hon måste varit medvetslös. Tankarna sved, nej brann i hennes bröst, huvudet bultade av smärtsamma minnesfrekvenser.
Hon sträckte sig mot diskbänken, höll krampaktigt i glaset hon lyft upp ur diskstället, satte på kranen och lät vattnet rinna. Fyllde glaset med det porlande kranvattnet och kastade i sig den kyliga drycken, det isade i huvudet när hon svalde giriga klunkar.
Hon förbannade den dumhet hon gjort sig skyldig till genom att gå ut då det blivit mörkt på kvällen. Vad skulle hon ut och göra?
Handla cigaretter? Hon hade ju haft kvar av dem, men nu hade hon gett upp de giftiga pinnarna, det var så dags nu.

Väntan hon tampades med gjorde henne tokig, väntan som skulle ge svar på de testresultat man tvingats ta på henne, ögonen tårades, panikkänslorna fick andningen att öka i hastighet tills hon nästan inte kunde få luft längre.
Tänk om, nej hon fick inte släppa in monstret i sina tankar, fick helt enkelt inte tänka så. Klart att hon var frisk.
Men hennes mens hade uteblivit och nu var det hela två veckor sedan den skulle ha kommit. Orken rann av henne, skulle allt drabba henne, tröttheten plågade hennes kropp och hon kände sig matt och svag.

Bar hon på det förbannade monstrets barn, ett litet barn som hon egentligen längtat efter i hela sitt liv men som istället skulle påminna henne om övergreppet om hon behöll det. Hon blundade, såg honom, kände doften och äckelkänslan slog till med full kraft.
Magen krängde och illamåendet tog fart och så kräktes hon rakt ut i slasken. Var det graviditetsillamående, eller var det bara hennes tankar som fick henne att må så här?
Hon vände sig hastigt mot fönstret. Var det någon utanför? Hon hade anat en skugga, var det hennes fantasi eller var han där ute? Ögonen var uppspärrade som på ett skrämt rådjur.
Först nu hörde hon ljudet, ett skrapande gnisslande ljud, som en skruvmejsel mot en ruta, hon sjönk ned mot golvet, tog ett krampaktigt tag om sina ben för att fösa samman kroppen i fosterställning, skakade.
Det var skräckens klor som grep henne, hjärnan levde sitt eget liv, han är här, han är här, han är här…
Tårarna forsade, hon gungade där hon låg på det kalla köksgolvet. Ville röra sig, men kunde inte. Det var som hon frusit fast i golvet, stelnat, väntade på.
Hon kände mörker, det omslöt henne, gömde henne, sjönk jo det kändes som hon sjönk, försvann. Ändå var hon väl fortfarande på golvet?
Vad hade det tagit åt henne? Höll hon på att tappa sitt sinne helt, hon måste samla sig.

Tove Birkeland Brandt
Publicerad 2014-05-16

Här lämnar jag ett öppet slut åt er läsare att själva tolka och känna, slutar det här?
Händer det någonting mera?
Är det fantasier?