Insändare: För vem skriver jag egentligen?

Den svenska modellen av skolan av idag anser jag egentligen bara vara rent flummig. Eleverna ska idag själva bestämma vad som ska stå på schemat. Detta är ett resultat av den misslyckade skolpolitiken som decentraliserade hela det svenska skolsystemet under början av 1990-talet. Ett skolsystem som då ansågs vara en förebild för resten av världen.
Staten måste återta initiativet till ett förstatligande av skolan. Alla har nämligen rätt till en bra och säkerställd utbildning oavsett vart man bor i landet.

Som författare oroar det mig att allt fler av våra unga inte klarar av att läsa eller skriva.
Det är fundamentalt viktigt för både vår välfärd och för vår demokrati att befolkningen kan läsa och skriva.
PISA – rapporten visar klart och tydligt att Sverige har fallit på eget grepp. Genom dåligt genomförda skolreformer, som för övrigt icke har givits tid för genomslag eller utvärderingar, har skolan av idag totalt havererat. Mycket av detta beroende på politiska virrpannor som sedan 90-talet har styrt Sverige i sank. De olika politiska partierna har genom sin pajkastning mellan blocken sjösatt det ena försöket efter det andra genom olika reformer, i sina ivriga försök att stävja väljarna.
Det enda riktiga resultatet vi har sett av allt detta är PISA – rapporten som vi alla läste i höstas.
Sverige är i botten av OECD – länderna, och detta är statistiskt sett säkerställt.

Så vari ligger problemen då?
Enligt Sveriges lag har varje elev i Sverige rätt till samma förutsättningar och resurser gällande sin skolgång. Och om det finns olikheter så ska detta omedelbart kompenseras.
Efter skolreformen 1991 som Socialdemokraterna genomförde, då skolorna kommunaliserades har det skett stora förändringar, och då bara till det sämre. Det tog tyvärr några år innan detta märktes. Effekterna visade sig inte direkt och systemet började gå utför, och i kombination med besparingar inom kommunernas verksamheter blev decentraliseringen ett totalt fiasko.
Skillnaderna mellan de olika kommunerna började lysa igenom. De socioekonomiska förutsättningarna började och tar även ut sin rätt. Och om det finns skillnader mellan kommunerna så finns det ännu större skillnader inom kommunerna. Klasskillnaderna på skolorna syns allt mer och följderna blir ett stort gap mellan klasserna vilket är ett direkt hot mot varje individ och vårt demokratiska samhälle som sådant.
Tyvärr är det så idag att det helt och hållet beror på i vilken kommun man bor i om skolgången är okej eller inte. Fattig kommun – dålig skolgång, rik kommun – bra skolgång. Och tyvärr så är det genomgående accepterat; att så är det bara. Man skyller på ekonomin.
Staten måste åter ta sitt ansvar, helt enligt lagen. Det ska vara samma förutsättningar för en elev oavsett om han eller hon har sin skolgång i Danderyd, Luleå eller i Grums.
Det måste till ett tydligt nationellt ansvar.
Från att ha varit en statligt reglerad skola och ett av världens bästa länder att utbilda sig i, med världens enligt många bästa skolsystem, har det idag totalhavererat i och med decentraliseringen 1991.
Politikerna började ta lärarnas varningar på allvar och utförde olika panikartade åtgärder, ivrigt påhejade av partikamrater, och reformer som dock ej har gett de efterfrågade resultaten. Kanske kan det bero på den ovilja att ge reformerna den tid som kanske hade behövts för att ge resultat. Allt tar ju sin tid.
Efter kommunaliseringen tog det ca 4 – 5 år innan man såg de allvarliga konsekvenserna av reformen.
Under de senaste två eller tre mandatperioderna har man försökt att ändra på förutsättningarna i skolsystemet, men ännu utan synbara resultat. Men man måste nog ge allt den tid som behövs. Rom byggdes inte på en dag.
Alla dessa reformer påverkar inte bara eleverna, utan även lärarna.
En lärare ska utvärdera de nya metoderna som används och en stor del av deras tid går åt till att skriva rapporter om dessa.

I samband med decentraliseringen av skolsystemet släpptes de sk. friskolorna lös, vilket innebar en hårdare konkurrans om eleverna, då varje elev inbringade en viss summa med sk. skolpengar till skolorna. Man lockade eleverna med fria datorer och andra trevligheter som inte de kommunala skolorna kunde locka med. Och den studietörstande eleven, eller inte, har ett smörgåsbord av olika institutionella läroverk att välja på. Redan här kan alltså eleven utifrån lockelser eller vilja att lära, välja den skola som passar bäst.
Resultaten av dessa vinstintressen blir färre elever för några skolor, som i sin tur får göra neddragningar osv. Vilket i sin tur sätter press på lärarna och så även den pedagogiska verksamheten. Just den verksamhet som är så viktig.

Jag har sett lite till dagens undervisningsmetoder, och man kan ju undra hur det ska gå.

Eleverna ska själva få bestämma vad de ska lära sig. De ska genom skolråd och klassmöten kunna påverka sin utbildning.
Fråga: Har eleven kunskapen om vilket samhälle och vilka förutsättningar som behövs ute i verkliga livet, och utifrån detta kunna lägga upp sin egen utbildning?

Enligt FN:s värdegrund om de mänskliga rättigheterna är alla människor lika. Och jag är den första att hålla med. Men med detta som bakgrund ska eleverna och lärarna vara likställda.
Fråga: En elev ska inte kunna bli kränkt; och jag håller med. Ingen ska bli kränkt. Jag har läst allt oftare om lärare som har blivit kränkta av eleverna istället. Är det inte en risk att eleven tappar respekten för en lärare, eller vuxen för den delen? Läraren får ju inte vara auktoritär, vilket kan behövas ibland.

Det blir mer och mer datorstyrd undervisning, allt för att följa utvecklingen i dagens samhälle. Men med detta lämnas allt större ansvar på eleven.
Fråga: Är det rättvist att lämna ett så stort ansvar på eleven själv? En elev kan inte idag sätta upp egna rutiner utan styrning från föräldrar eller lärare.

Det blir allt mera egenstudier och hemläxor för eleverna.
Fråga: Är detta pedagogiskt riktigt? Behöver inte eleven en lärares direkta vägledning på plats? Varför kan inte undervisningen drivas på skolan under lektionstiderna? Detta är ju att lägga allt större ansvar på föräldrar och övriga samhället.

Det senaste orosmolnet var som sagt PISA – rapporten som publicerades i slutet av 2013.
Där hade man använt sig av samma prov till ca en halv miljon elever från 60 olika länder inom OECD. Resultatet visade en oroväckande utveckling för Sveriges skolor. Under en 10-årsperiod hade Sveriges resultat sjunkit rejält. Detta visade på att det fanns ett samband med just de socioekonomiska förutsättningarna och elevernas individuella resultat.
PISA – rapporten menade även att detta går att göra något åt.
Och för detta krävs det att staten tar sitt ansvar NU.
Varje skola i Sverige ska vara en bra skola oavsett vart i Sverige den ligger. Alla skolor ska ha samma ekonomiska förutsättningar.
Förbjud friskolorna och återgå till de statligt styrda skolorna. Det är den enda vägen till ett rättvisst utbildningssystem.

Tyvärr måste jag nog säga, eller egentligen inte tyvärr, för jag är glad åt den skolgång som jag fick, för den skolgången som jag hade fungerade alldeles utmärkt. Och jag klarade av skolan utan att googla en endaste gång. Bara det är respekt.
Respekten för läraren fanns där hela tiden och ingen käftade emot. Och jag tror att många lärare ansåg sitt yrke vara fint och privilegierat.

Min högst personliga tanke: En p.g.a av en dålig och undermålig utbildning oupplyst befolkning kan vara ett direkt hot mot ett demokratiskt samhälle p.g.a. sin rena okunnighet av det allra enklaste, som att kunna läsa och skriva.

Ståle Brandt
Publicerad: 2014-05-30