Dikt: Tysta tårar

Mörkret andas tungt,
under täcket finns trygghet.
Endast ljuset utanför är lugnt,
det är bara hon som vet.

Hon vågar inte ge ifrån sig ett pip,
hennes röst är stum.
I fantasi ser hon en ledsen grip,
allt känns så dumt.

Varför kan hon se den,
att förstå är svårt.
Alla säger ”du kommer må bra sen”,
men orden tar henne hårt.

Tänk om de kunde se,
hennes hjärta är trasigt.
Livet har inget mer att ge,
allt är förstört och sorgligt.

Ljuset i hennes ögon har dött,
det finns en storm i hennes själ.
Det enda hon ser är rött,
trots att de vill henne väl.

Det är mörkt och tyst i hennes rum,
tunga andetag kramar hennes hjärta.
Här är det tåren som är kung,
en ofattbart stor smärta.

Tyst och stilla,
mörkt och kallt.
Vem vill henne illa,
som på hennes sår häller salt.

Rösten är svag,
hon kan inte gå.
Hon frågar ”varför jag?”,
hon kan inte förstå.

Inget fungerar vad hon än gör,
allt som görs bara sårar.
Det är ingen som henne hör,
det enda som kommer är tysta tårar.

Louise Myrén
6/10-14