Novell: Ett ansikte av glas

Tunga steg hörs nere på gatan. Han är på väg upp. Han är berusad igen, det hörs i hans svamlade röst. Hon vill inte. Orkar inte låssas längre. I en hotfull ryckning drar han upp dörren till hennes rum. Där står han, klädd i mörkbrun jacka och slitna jeans. En tår faller från hennes ena öga. Det har hänt igen.

Hans lag förlorade matchen. Dränkte tankarna med alkohol. Tar ut ilskan på hennes kropp. En smäll, rakt i bröstet. Ytterligare fyra smällar mot hennes försvarslösa kropp. Han lämnar henne liggandes på golvet.

Hon vågar inte resa sig. Rädd för honom. Rädd för hans styrka. Hon blundar, hoppas att han snart går sin väg. Hon lutar huvudet mot höger arm.

En spark rakt i magen.

Hon förlorar medvetandet. Vaknar igen och hör hans tunga andetag.

Han står lutad över henne, hon sneglar upp på honom. Ler. Han ler tillbaka. Han hjälper henne upp, hans andedräkt är normal igen.

Det är morgon, och hon ser ljuset tränga in mellan de marinblå gardinerna i rummet. Hon går och sätter sig i den gröna utslitna soffan som står i vardagsrummet.

Han sätter sig bredvid henne. Inte ett ord sägs mellan dem.

Hon ser hans ansikte. Ett lugnt och fridfullt utryck.

Han är ju ändå hennes pappa. Det händer inte lika ofta längre, men varje gång tar han ut det över hennes kropp. Han är ju egentligen snäll. Bara alkohol gör honom våldsam. Han minns aldrig vad han gjort dagen efter. Hon säger inget.

Hon vill inte såra honom. Första slaget hon fick, var när hennes mamma dog. Kanske kommer det sluta. Kanske kan han behärska ilskan. Tanken ligger som en dröm i huvudet på henne.

Tio minuter går, han frågar varför hon låg och sov på golvet. Hon rycket på axlarna och svarade tyst att hon måste ramlat ur sängen medan hon sov.

Hon vill inte tala om vad han gjorde mot henne. Han minns ju inte, så varför säga som det är. Hon sjunker tillbaka i soffan. Bröstet värker. Magen kurrar, hon är hungrig.

Det enda som finns i kylskåpet är en liten clementin. Han har inte pengar att handla för. Han var även tvungen att skynda iväg till matchen.

Det är söndag.

Hon får vänta till imorgon.

Hon får äta imorgon.

Det är nog väntan som är värst. Det betyder ju att hon inte får mat på ett dygn. Hon äter endast under skoldagarna.

Han har ju inga pengar att handla för.

 

Hennes ansikte börjar få ett mörkt utryck. Han undrar, men frågar inte.

Tankarna flyger omkring i hennes huvud.

Han förändrades den dagen. Fem år har gått, men minns det som igår.

Hon hade följt med honom till sjukhuset. Väntrummet hade ljusrosa väggar, på ena väggen hängde en tavla med sommarmotiv.

Det fanns få stolar att sitta på. I ena hörnet stod en låda med leksaker för barnen. Hon minns korridoren. Full av tomma sängar och underliga apparater. Även lukten påminde om en regnig och dyster vinterdag.

Sköterskorna sprang fram och tillbaka. Vissa stannade till i väntrummet och ropade upp någons namn. Hon minns den röda bokhyllan som stod närmast fönstret.

Det fanns alla möjliga sorters böcker i den. Hennes ögon vandrade från bok till bok.

Sedan ropade någon deras namn. Hon var tvungen att följa med in.

Rummet där mamman låg var fullt av blommor. En tv i hörnet bredvid toaletten. Hon såg sin mamma ligga i sängen, precis under fönstret.

Hon såg rädd ut.

Vad var det med henne?

Ett mörker låg över henne. Hon kunde inte förstå.

Vem var det som låg i sängen?

Inte hennes mamma i alla fall.

Det var tyst.

Bådas ögon mötte varandra.

En minut hade gått. Sedan var hon borta.

 

Dagen efter var det stanken av alkohol som väckte henne. Hon mindes inget från kvällen.

Ett blåmärke i sidan, två sår på armen.

Vad hände?

Han låg bredvid henne på golvet i köket. Andedräkten forsade ut ur hans mun, och mötte hennes näsa. Doften trängde sig ner i lungorna och där blev den kvar.

En vitgrå dimma spred sitt täcke utanför. Gatan var tom, det fanns inte ens en katt.

 

Minnet sitter som lim i huvudet på henne. Varje kväll kommer den tillbaka. En mardröm det inte går att vakna från. Hon säger inget. Inte ett ord.

Reser sig sakta, tar på skorna och smiter ut en stund.

Träden är solkiga, nästan sorgsna. Luften är tung. Klibbiga vattendroppar glittrar i gräset bredvid trottoaren.

Det har regnat, ändå är det varmt i luften. Mörka moln svepte förbi under natten.

Hon ser lekparken en bit bort. Det var där hon spenderade tid med sin mamma. Gungan hon satt på. Sanden hon byggde i. Ställningen där hon en gång bröt sin arm.

Allt fanns kvar.

Inte hennes mamma.

Ett stort träd höjde sin stam mot himmeln. Trädet hennes mamma älskade.

Grenarna växte kors och tvärs. Gröna blad dallrade vagt i vindens andetag.

 

Fantastiskt, ändå smärtsamt.

Hela parken är den samma, men ändå inte.

Hon ser ner på armbandsuret.

16:38.

Vänder på klacken och tar små steg tillbaka hem.

 

Hon hoppas han inte druckit någonting mer. Hon vill slippa hans hårda slag.

Även om andra kanske hör henne, låssas hon att inget händer innanför den stängda dörren. Känslan av sorg och hat fångar henne när hon öppnar dörren till trapphuset. Med Tunga och klumpiga steg kämpar hon sig upp för de fyra trapporna till lägenheten.

Tyst och försiktigt trycker hon ned handtaget. Innan hon hinner in, står han där. En spritflaska i vänsterhanden. Med den högra greppar han tag i hennes tröja. Drar in henne och smäller igen dörren.

Tvingar ned henne på knä innan han drämmer till. Rakt i bakhuvudet, sedan på ryggen. Knäar henne mitt på näsan, blodet strömmar ut ur båda näsborrarna.

 

Han tar tag i armen och släpar in henne till vardagsrummet. Slänger ned henne på golvet, framför soffan. Hela rummet fylls av hennes skräckslagna ansikte.

Han greppar hennes hår, slänger henne på rygg. Spritflaskan ställs på det lilla bordet vid fönstret. Hon försöker smita, han tar tag i byxorna. Drar henne tillbaka. Sliter av henne både byxor och trosor, tvingar benen isär. Drar ned sina byxor, innan han tvingar in sig själv i henne.

Varje gång hon försöker knuffa bort hans tunga kropp, möts hon av extremt smärtsamma slag.

Han tar tag i armarna. Tvingar dem över huvudet. Fortsätter. In ut. In ut. Gång på gång. Hennes ögon är blodsprängda av tårar. Varför gör han såhär mot henne? Hon känner hur kroppen försvinner mer och mer. Inte ett ljud kommer från läpparna.

Det är som om hon kan se allt, men inte känna någonting. Hon ser vad han gör med hennes kropp, hon ser men känner inte. Hon hör de fruktansvärda ljuden av sin och hans kropp. Dunk, dunk, dunk.

Gång på gång möter hennes rumpa det hårda golvet under sig. Dunk. Han slutar, reser sig upp. Hon ligger kvar, hopkrupen i fosterställning.

Han står och stirrar ned på den darrande flickan. Där, på golvet. Där ligger hon, darrande och skräckslagen. Hon ligger där, i flera timmar. Han, han sätter sig i soffan.

Tar flaskan från bordet, ställer ned det igen. Flera gånger. Dricker. Ställer ned. Dricker. Ställer ned.

Reser sig. Tvingar in sig i henne, och allt börjar på nytt.

Det upprepas flera gånger under de timmar hon ligger där.

 

 

 

Inte förrän klockan blir tre på natten slutar han. Lämnar henne där. Tyst.

Tar på sig skorna och går ut.

 

Det är Måndag.

Skola.

Hon reser sig sakta upp. Går till sitt rum, letar reda på både trosor och byxor. Snappar åt sig ryggsäcken och springer ut från lägenheten. Nedför trapporna. Ut genom trapphusets dörr. Bort mot lekparken. Stannar inte en sekund. Han kan ju dyka upp var som helst.

Utanför skolans port saktar hon äntligen ned. Hon är säker. Hon är trygg.

Hit kommer han aldrig. Äntligen. Det är Måndag.

 

Tar fort på sig den glada masken. Ingen får veta. Ingen får se.

Under lektionen pratades det om konstnärers död. Hon börjar tänka på hur hon själv vill dö. Ett skott i huvudet. En kniv i hjärtat. Drunkna. Hänga sig. Så många alternativ.

Vad skulle stå på gravstenen?

”Här vilar en skadad själ” eller ”saknad ängel”. Är hon ens en ängel?

Alla alternativ yrar runt, vad ska man välja. Vilket är bäst. Vilket är minst smärtfritt. Vad går snabbast.

Hon lyssnar inte längre. Hon är fast i en egen liten bubbla. Hör inget. Ser inget. Inte ens klockan ovanför svarta tavlan.

Lunch. Matsalen är proppad med elever. Mat. Hon är verkligen hungrig. Inte någonting har åkt in i munnen. Fredagen var sist hon åt. Tre dagar sedan dess. Spagetti och skinksås. Gott. Hon vräker i sig, tar mer. Äter, äter.

 

Hela rasten sitter hon i den stora vita tomma matsalen. Vill inte gå ut. Vill inte att dagen ska ta slut. Pappa kommer ha druckit igen.

Vill inte gå hem. Nej snälla, låt dagen vara i all framtid. Klockan ringer.

Lektion. Matte. Bra, hon tycker om matte. Alla tal, alla uträkningar. Matte låter henne tänka på annat en stund. Hela eftermiddagen är det matte.

Hon jobbar.

Tänker.

Räknar.

Hon är bäst i klassen på matte. Det är lätt att räkna, siffror och bokstäver. Det flyter på. Hon förstår matte. Det är ju ändå i stort sett likadant i alla länder.

Hon ligger långt före alla andra. Redan på kapitel sju.

De andra på kapitel fyra.

 

En timme går, hon sneglar på klockan.

Den ringer snart. Fem minuter kvar, sen måste hon gå.

Hon hoppas att hans lag vann idag. Hoppas.

Om så, skulle han inte dricka. Hon kunde få lugnt. Umgås med honom. Hon älskar honom. Vill inte att han ska må dåligt. Därför säger hon aldrig som det är. Men om han bara visste. Tänk om han visste hur många gånger han tvingat in sig i henne. Om han bara visste hur många gånger han slagit henne. Om han bara visste.

Klockan ringer. Hon går sakta ut. Tittar på klockan igen, vill försäkra sig om att den kanske går fel. Nej, klockan är tre på eftermiddagen. Skolan är slut. Dax att gå hem. Hem. Han har kanske druckit, men kanske inte.

Stegen är så lätta, de hörs knappt. Hon smyger nästan. Hoppas att ingen lärare ser henne, då behöver hon inte skynda sig ut. En dörr öppnas. Det är rektorn, han tittar på henne. Hon börjar få panik, börjar småspringa. Rektorn säger inget, bara tittar efter henne. Hon stannar inte, rusar nästan ut. Tusan. De såg henne.

Hon måste skynda sig ut, de får ju inte vara kvar i skolan efter tre. De måste ju gå hem.

 

Hon springer, förbi lekparken. Tvärstoppar. Där är det. Huset hon bor i.

Tittar upp mot köksfönstret, lampan är tänd. Yes. Hans lag vann, endast då är den lampan tänd. Hon slipper slag, hon slipper smärta. Ler.

Springer in, mötandes av en överlycklig pappa.

Han kramar henne, de fick pengar. Äntligen.

Mat i kylskåpet, han har handlat. Underbart. Dessa dagar är de hon tycker allra mest om. Hennes pappa är lycklig. Hon är lycklig. Hon bryr sig inte om imorgon, det är idag som räknas.

Underbart liv, allt faller på plats. Livet leker, och allt känns perfekt. Ingen match imorgon, inte ens på Onsdag, eller Torsdag.

Hon får honom tillbaka, även om det bara varar tills Fredag.

Hon spricker upp i skratt, han skrattar med henne.

 

Äntligen, ett bra slut på dagen. Hon har gjort läxan. Han är lycklig. Dax att sova, hon är utsliten.

Knackar på dörren. Han öppnar, polisen, socialen.

Vad händer?

Han arresteras.

Hon försöker smita. De kanske inte såg henne. Hon hör stegen utanför sitt rum, jo, de såg henne. Hon vill inte följa med. Han slog ju inte.

 

Polisstation. Ett rum full av kontorsbås. Väggarna var grumliga, nästan gråa. Hon satt på en stol vid dörren ut. Granskade hela rummet, alla poliser och de som gjorde anmälningar för olika saker.

Hon undrade vad hon gjorde där. Fantiserade om vad poliserna såg ut som. Irrande hönor, hoppande grodor eller lortiga grisar. Polisen kallas ju ibland för svin, så lortiga grisar kanske passade bäst. Hon bestämde sig tillslut för irrande hönor. De sprang ju typ överallt i rummet.

Efter en stund kom en av dem fram till henne, bad henne följa med till ett litet rum. Rummet låg i änden av en mörk och dyster korridor. Där inne fanns ett bord och två stolar vid varsin ände. En stor spegel hängde på ena kortsidan. Hon fick sitta på stolen vänd mot spegeln.

Därefter började polisen ställa tonvis med frågor till henne, det gällde hennes pappa.

Frågor hon inte ville höra. ”Har din pappa någonsin slagit dig, eller gjort någonting annat fysiskt mot dig?” Var en av dem.

Hon gav ett kort nej till svar. Frågade vad hon gjorde där, vem det var som ringt till dem. De sa att de bara var nyfikna, men hon trodde inte på dem. Någon måste ju ha ringt, annars skulle de inte ha kommit.

 

De frågade flera frågor, men hon vägrade svara på en enda.

Tillslut sa de som det var, de visste vad han gjorde mot henne när alkohol var inblandat. Varför frågar de då, om de nu vet?

Hur kan de veta?

Vem har talat om det för dem?

Hon har ju inte sagt det till en enda person, inte ens hennes bästa vän vet någonting. Ingen ska veta, ingen får veta. Hur har då polisen fått reda på det?

Det visade sig senare att hennes pappa en gång talat om för någon på en bar, vad han brukade göra mot sin dotter.

Det spreds vidare, och tillslut fick grannarna reda på det. De visste inte först vem den mannen var, men fick efter en tid reda på att det var deras granne och hans dotter ryktet var om.

Det var granntanten ovanför dem som ringt till polisen den här morgonen.

 

Hon blev extremt arg på granntanten, man kunde nästan känna värmen av ilskan i hennes kropp. ”Att hon vågar gå emot min familj, vilken jävla korkad kärring. Hoppas hon brinner i helvetet.” Satt hon och tänkte för sig själv. Hon var så arg att hon blev tvungen att skrika, för att inte spricka av ilska.

Polisen blev till och med rädd för henne.

Det dröjde inte länge förrän en man i vit rock kom in i rummet, andra män höll ned henne på bordet. Mannen i vit böjde sig över henne och gav henne en lugnande spruta.

Efter några få sekunder började hela rummet snurra framför ögonen på henne.

Några minuter passerade och hon kvicknade till i en cell med ett litet fönster.

Hon fick panik. Vart är hon?

Vad händer?

Vart är hennes pappa?

Hur länge har hon varit här?

Alla frågor kom på en gång. Hon vill inte erkänna det, men det kanske är på tiden att alla, även hennes pappa får reda på sanningen.

 

Hon hade försökt dölja sanningen, sedan första gången det hände.

I fem år har hon gömt sin kropp bakom långa byxor och långärmade tröjor, även på sommaren när det var som varmast.

Hon blev rädd. Rädd för att prata. Rädd för att visa. Hon undrade vad de skulle tycka och tro om de fick reda på det.

Hennes pappa då, vad skulle han tro?

Hon satte sig upp i den säng som fanns i cellen. Den var mycket hård och obekväm. En platt vit kudde och en gråvit filt till täcke. Väggarna var cement, kall grå cement. Det påminde nästan om ett kallt hjärta av sten. Det fanns inget liv av färger eller ens någon tavla. Det lilla fönstret hade galler. Dörren var mörkt grön, den hade en liten lucka.

Hon skymtade ett par ögon, stirrandes på henne. Känslan av iakttagelse sprang ned för ryggraden på henne.

Dörren öppnades, mannen i vit klev in. Hans mun rörde sig, men hon hörde inte vad han sa. Den rörde sig igen, nu kunde hon urskilja att det var ”hej, hur mår du?” han klämde fram. Hon skakade på huvudet och tårar började tränga sig ut. En klump började växa i magen. Korta snabba andetag blåstes ut innanför den dystra cellens väggar.

 

Det annars fridfulla ansikte hon hade, har nu brutit ut i ren skräck.

Mannen i vit och de poliser som står bakom, de förstod nu att ryktet var sann. Hon föll ned på knä framför dem och bönade och bad om att få träffa sin pappa.

Om hon nu skulle tala om sanningen, skulle han vara där och höra allt från hennes mun. Han ska höra allt det hon har hållit inom sig de senaste fem åren. Hon orkar inte bära den tunga mask hon haft. Hon måste tala om det, annars kommer han en dag att krossa den.

Allt ska fram. Det är nu, eller aldrig. Med bestämda och självsäkra steg beger hon sig mot förhörsrummet.

Två poliser står utanför, tre bakom spegeln och ytterligare tre i själva rummet.

Hennes ögon är fixerade på en punkt, en liten brun fläck som sitter på en stol med två av tre poliser bredvid sig. Fläcken är hennes pappa.

Hon utger en blick han aldrig sett tidigare.

Rummet är tyst.

En av poliserna, mittemot henne ber henne berätta sin historia.

 

För varje ord hon sa, blev han mer och mer rasande.

Inget av det hon sa kan  vara sant, hu kan hon sitta och ljuga honom rakt upp i ansiktet?

Tror hon att han är korkad, att han inte vet vad han gör när han är full?

Hans ansikte blev alldeles rött av ilska. Ett stort slag av besvikelse trängde sig kraftfullt in i kroppen på honom.

Han gör ju allt för sin dotter. Ger henne det hon vill ha, i alla fall när han har pengar. Han andas fortfarande, för hennes skull.

Hur vågar hon bara sitta där, självsäker och ljuga?

Hon är verkligen inte klok. Alla hans tankar tystnas efter en mening, som kommer förfölja honom så länge han lever. ”Förlåt pappa, men jag orkar inte låssas längre”. Han blir stel, ryter åt henne.

Hans ord är som slag i ansiktet. Han tror inte på henne. Inget av det hon sagt kan vara sant.

 

 

Efter hans hårda ord, reser hon sig snabbt upp.

Tar av tröjan, drar upp byxorna. Hennes armar och ben är fulla av blåmärken och sår. Hon visar honom även sin mage, även den full av blåmärken och otäcka sår.

Det är först då han inser att historien är sann. Hans kropp känns plötsligt oerhört tung och svag. Hur kunde han behandla sin älskade lilla flicka som skräp?

Han får stor lust att drämma till sig själv. Det är till och med han själv som säger att de ska bura in honom. Han nämner även att han mer än gärna betalar skadestånd till henne, utför samhällstjänst och gå i terapi.

Han vill absolut inte att detta ska hända igen. Han är villig att göra vad som helst för att hon ska kunna må bra igen.

 

Hela situationen den dagen hos polisen, blev för mycket för honom.

Alla känslorna och tankarna svävade fullt synliga. Han fick fängelsestraff i ett år, 120 timmars samhällstjänst och fick betala 175.000kr i skadestånd till henne.

Han började även gå i terapi, när han satt inne.

Men skulden för att ha gjort sin dotter illa, är mer än vad han klarar av.

Han vågar inte träffa henne längre, han är rädd att det ska hända igen. Visst har hon fått komma till en familj som kan hjälpa henne, men tror det bästa är att låta henne vara ifred. Under dagarna går han med stor sorg i hjärtat.

Först förlorade han sin fru, sedan gjorde han illa sin dotter.

Djupt inom sig vet han att han även kommer förlora henne, den enda han har kvar efter sin fru.

Dagarna kommer och går som de vill, medan han alltid stilla står. Nätterna är de värsta. Bilden av hennes ansikte och meningen hon sa, de kommer tillbaka varje gång han blundar.

Alkoholen vågar han inte röra mer, nu vet han ju vad som händer då han dricker.

Plötsligt kommer tanken, han klarar inte leva med den skadan han gjort. Det blir för mycket. Bara en lösning. Dö.

 

Hon får höra nyheten av sin nya mamma. Lättad men ändå ledsen.

Båda är nu borta. Hon har ingen kvar. Ingen. Sorg förvandlar hennes hjärta till svart. Tungt, ändå lätt. Konstigt. Vara ledsen men glad, på samma gång.

Det är nog inte konstigt i alla fall, han var ju en del av henne. Hon ville ju inte såra honom, men det blev för mycket att bära.

Grannarna hade ju redan hört ryktet.

Hon tänker tillbaka. Han var snäll. Bara alkohol gjorde honom våldsam. Hon älskar honom fortfarande. Han kommer aldrig bli glömd.

Hon bryr sig inte om hur han tog sitt liv, minnena av hans snälla och nyktra själ är det viktigaste. Hon vill minnas allt bra, inget av det dåliga.

Hon rör inte en muskel, inga tårar kommer. Hon sitter på en stol i köket. Hör den tickande klockan ovanför dörrkarmen. Tick, tack. De sitter i flera minuter. Tyst. Bara klockan låter. Tillslut, en tår rinner sakta ned. Hon ler. Hon är fri.

 

Av: Louise Myrén