Ur Arkivet: En julsaga

Vi har än en gång dykt i arkivet. Denna gången hittade vi novellen En julsaga, skriven av Laine och publicerad i Fikonbladet, som skoltidningen hette då, julen 2005.

SKYMMNINGEN FÖLL hastigt nu, den skimrande vita snön djupnade i en blå intensiv färg.

Hur långt var det egentligen kvar? Hade vi inte gått i flera timmar? Jag tittade lite snett på Lillan som snällt gick bredvid mig, utan att knorra.
– Neej, nu börjar det snöa också, vi måste hem innan det blir mörkt. Snöandet tilltog i styrka och jag kramade Lillans hand. Hon tittade upp på mig, jag kunde se tvivel i hennes ögon.

– Du hittar väl hem? Eller hur?
Jag försökte låta lugn på rösten.
– Jadå, du vet vi ska över sju gärdesgårdar innan vi är hemma och vi har bara tagit oss över fem än.

Det virvlade flingor framför oss, det blev tillslut som en mur av snöflingor. Vi såg på sin höjd en meter framför oss. Jag kände paniken komma, men sa till mig själv, lugn lugn, hetsar du upp dig är det kört. Tänk, tänk på var du är. Känner du igen någonting runt dig? Hemma sitter dom och väntar på oss nu.

– Tomten kommer väl ikväll? Vi måste hinna hem innan han kommer!
Lillan lät ängslig och rösten darrade. Beslutsamt stegade jag iväg med en allt motsträvigare Lillan. Jag försökte memorera omgivningen, fanns det inte något att ta fäste på? Något igenkännande?

Den släta marken tog slut, det måste vara sten under snön här. Var någonstans var det så stenigt? Vi måste vara vid Ängslyckan, där de brutit upp mark för längesedan, och lagt upp mycket sten vid kanterna.

Fötterna började domna bort, och jag frös ända in i benmärgen. Jag vågade inte fråga Lillan om hon frös, då kanske hon skulle känna efter mer. Herregud, vi måste ha minst en kilometer hem, det är inte så långt, men i det här vädret! Koncentration, nu ska vi gå uppför en kulle, sedan ska vi komma till en träddunge, gå igenom den, sedan borde vi komma upp till ett gammalt uthus. Klarade vi bara det så var vi nästan hemma. Ja men visst, det gick uppför, vi var på rätt väg. Jag drog en mycket trött och stretig unge med mig. Lillan som hitintills varit tyst, sa med trotsig röst:
– Är du en häxa eller är du min mamma?
– Men snälla, började jag.
– Du är inte min mamma, du är en häxa som förtrollat dig så att du ska se ut som min mamma, fortsatte Lillan. Jag har läst i sagorna att det så dom gör, och så lurar dom med små barn för att dom ska kunna jobba åt dom.

Lillan snyftade och började nu på allvar gråta.

Vi måste ha gått runt för nu kände jag sten under fötterna igen. Lillan vägrade gå en meter till och jag orkade inte bära henne. Nu kände jag inte fötterna alls och Lillan huttrade. Är det så här det ska sluta? På julafton och allt. Vad hade vi att göra ute över huvudtaget?
Jag satte mig på en rätt så plan sten, och gungade sakta lillan Fram och tillbaka i min famn. Nu är det slut, vi klarar aldrig av natten här ute i skogen. Gråten kom stilla och lugnt uppgiven, Lillan var återigen helt tyst.
Jag hörde ett plingande. Inbillning? Nej det var en kloka som plingade, det lät som något jag kände igen. Lillan hade också hört, hon for upp och skrek:
– Tomten!!! Tomten!!!

Det brakade till när en dörr öppnades och en ljusstråle träffade oss.
– Vad i herrans namn gör ni här ute på trappan? Hördes en pappas förvånade röst.
– Just ingenting, svarade jag lamt. Vi har bara varit ute och tittat på snöflingorna.
– Vi har träffat en häxa! Sa Lillan upphetsat.
– Ja ja, kom nu. Tomten kommer snart.

Snipp Snapp Snut, så var sagan slut.