RECENSION: JAG ÄR INTE ENSAM, DET SER BARA SÅ UT

etlSylvia lever ensam med sin katt i ett hus, avsides, hennes stora intresse är Tjajkovskij. Sedan skammen i ungdomen, då hon bortadopterade en oäkta son, befinner hon sig i ett utanförskap i bygden. Sedd ned på, förhånad. Tillvaron öppnas mot något annat när hon i skogen hittar en ung man på rymmen från en flyktingförläggning i närheten.

Miljöerna är Arvikatrakten. Tiden är en tid alldeles nyss. Men också en tid som varit. Skogarna. Finsk arbetskraft. Skuggor som leder tillbaka till världskriget, vinterkriget. Kvävande småstad och landsbygd. Trångsyntheten. Men även valet att stå utanför. Kanske friheten i detta.

En svärtad berättarväv växer fram, livstrådar nystas upp och framträder alltmer tydligt. Det är trådar som löper såväl framåt i tiden som bakåt. Allt bildar en brokig och säregen textil, en enhet med sorg och saknad och livets gång som ett genomgående tema.

Det är också en lyhörd skildring av Värmland, med fina ekon av liknande genomskådande svenska landsbygdsskildrare som t.ex. Gerda Antti, Kerstin Ekman och Göran Tunström.

Thorstensson Landin har i grunden skrivit en roman med på flera sätt filmiskt dramaturgiska berättarkvalitéer. Suggestiva bilder tonar upp inför det inre ögat. Det finns en intensivt lågmäld framåtrörelse och en melankolisk underton som suger tag i läsaren och skickligt behåller sitt grepp rakt igenom läsningen. Och det är en mycket mänsklig berättelse som berättas.

Eva Thorstensson Landin har en berättarröst som är värd att höras genom bruset av dagens massiva bokflöde. Jag är inte ensam, det ser bara så ut är en feel good-roman i djup och substantiell mening.

Henric Ahlgren