EFTER KRASCHEN

Jag beundrar kvaliteten i sätet. För första gången har jag kostat på mig att flyga i första klass. Champagnen kommer i en jämn ström. Bubblorna börjar slå in och jag tar lyckligt fram min plånbok i delikat lammskinn. När jag öppnar den kommer mina favoriter i hela världen fram. På fotot ler min älskade dotter och min man till mig. Min man och jag har just köpt ett hus, där vår vackra dotter skall få syskon.

Mina drömmar bryts av et riktigt våldsam åskknall Jag känner att jag blir orolig, åska har varit min största fruktan, ända sen mitt barndomshem brann till grunden när jag var tolv. Himlen lyser upp av blixten i ett kort ögonblick och jag kan se hur regnet piskar den lilla rutan i planet. Så börjar allting ske på en gång.

Planet skakar från sida till sida, jag känner champagnen är på väg i retur. Ljuset som säger att det är på tiden att sätta på säkerhetsbältet börjar lysa. Jag ser mig omkring. Det är mestadels affärsmän här. Män i kostym och Rolex klockor, kvinnor i klänningar och klackar med dyra designväskor på armarna förstås, precis som jag. ytligt, tänker jag medan jag ser på allting. Sakerna är ju ingenting värde, i en situation som den här. Alla har de en sak gemensamt – de är alla livrädda. Besättningen börjar paniskt få upp alla stolryggar och bord, samla in allt skräp – inte för det, jag förstår at ingen kommer levande från det här – de vill väl bara att det skall kännas normalt, undgå panik.

Planet skakar fortfarande, och plötsligt suger det till i magen. Jag känner vi faller, och jag ser besättningen kastas runt i kabinen. Åskan håller på för fullt där ute, och nu är det paniktillstånd. Jag hör mina medpassagerare be till Gud, de ber om att det inte skall göra ont. Regnet, åskan, människor som gråter, det är så mycket ljud på en gång. Märkvärdigt nog, er jag inte rädd. I kabinen luktar det nu en blandning av alkohol, svett och urin. Det luktar rädsla. Jag tittar ned på min plånbok igen, och bestämmer mig blixtsnabbt. Jag drar ut mitt ID och fotot av mina älsklingar och lägger det i min behå. Dör jag nu, har jag åtminstone med mig min familj.

Syrgasmaskerna faller ned och det går ett gemensamt skrik genom kabinen före det blir stilla när alla har täckt näsa och mun med den syretillförande maskan. Jag andas in och märker nu att jo, syrenivån i kabinen har definitivt sjunkit.

Nu är det ingen väg tillbaka. Vi går nedåt i en jättehög fart och jag börjar bli rädd. Jag lägger min vänstra hand över hjärtat, mitt kors hänger där runt halsen och jag ber om att det skall gå över snabbt. Sen blir det mörkt.

När jag omsider kommer till mig själv igen, känner jag att jag är på marken. Hela kroppen värker och jag rör provande på allting. Ju då, allt är där och otroligt nog värkar ingenting att ha brutits. Ostadigt reser jag mig upp vid hjälp av mina underarmar. Jag registrerar at mitt knä blöder lite, och jag har några sår här och var, men förutom det, är jag hel. Det samma kan tyvärr inte sägas om min klänning. Den beige-grå silkesklänningen er trasig, uppriven och smutsig. Jag reser mig upp ytterligare, så jag nu sitter på rumpan med mina ben rakt framför mig.

Jag ser mig omkring. Mina omgivningar skulle ha kategoriseras som paradis, om inte varit for de helgalna omständigheterna. Framför mig ser jag vita stränder, så långt ögat kan se. Turkost hav och stora palmer. Vart är jag? Jag ser lite längre in på ön, och långt där borta kan jag se resterna av planet. Jag ser, även på så här långt håll, att planet verkligen har blivit skrot. Det ryker av det och jag ser bara massor av grått – aska förmodligen. Jag undrar hur jag hamnat så långt borta från vraket, men jag känner att jag i grunden är tacksam för det.

Jag lyssnar. Det är helt stilla, och jag verkar vara ensam här. Kanske den ända överlevande… Jag reser mig upp på benen, noga ostadigt. Mina tår smeker vid den silkeslena sanden, och jag upptäcker at jag tappat en sko.  Lika bra att ta av den andra med. Med Gud som mitt vittne och ända sällskap, beger jag mig ut på min färd mot det okända.

Runt mig är det massor med ljud. Jag hör havet som skvalpar mot land, många olika ljuder från fåglar jag troligen aldrig hört namnet på förut och djur som går runt. Fyllt av en växande blandning av rädsla, adrenalin och nyfikenhet går jag längre in på ön. Ljudet av havet blir svagare och ljudet av den tysta, men samtidigt inte tyste palmskogen tar över.

Grunden, en blandning av jord, sand, bark och päls, känns varm mot mina nakna fötter. Stierna, förmodligen tråcklad upp av alla skogens djur, är mjuka mot mina ben. Min gånga är lite ostadig, det gör ont precis överallt. Inte så konstigt kanske – jag trots allt har fallit ut ur et förbannat flygplan. Den här tanken griper mig som en kylig klo om min kropp. Jag ryser. Jag har faktiskt falt ut ur et flygplan! Jag överlevde! Min rädsla går över till tacksamhet, innan den går över till hopplöshet. Hur fasen skall jag överleva på den här gudsförgätna ön…?

Värmen är båda beklämmande och kvävande och jag börjar bli jättetörstig. Jag har gått och gått, och kan fortfarande inte hitta något annat än palmer. Utsliten sätter jag mig med ryggen mot ett av de många exotiska träden. Jag lägger huvudet bakåt och tittar på kokosnötterna där uppe. Då går det upp för mig at dem både kan och vil bli en källa för överlevnad. Frågan är bara hur jag skall få ned dem…

Efter okänt antal misslyckade försök ger jag upp. Jag är törstig, och nu är jag arg också. Vrång och stönig går jag ännu längre in på ön. Nu börjar mina ben göra fruktansvärt ont, men jag fortsätter. ”Jag är en överlevare”, jag säger mitt mantra om igen och om igen medan jag går.

Jag har gått i vad känns som en evighet när jag ser ett vattenfall. Å Gud, min skapare, vilken fantastisk känsla! Äkta, rinnande vatten! Jag står och stirrar före jag kommer till mig själv och springer allt vad min kropp klarar i väg mot undret. Mina fötter raspas upp, men jag är så glad för det här underbara fyndet att det är okej. Jag kastar mig fram emot vattnet och känner den sköna, kalla sipprar mot mina överhettade händer. Jag formar mina händer till en kopp och dricker av vattnet som jag aldrig förut gjort. När jag fått stillnat den värsta törstande, skvätter jag vatten i mitt ansikte och doppar mina ben i det kyliga vattnet också.

Efter ett tag klarar jag riva loss mig från det härliga vattnet. Jag går med förnyat hopp inöver på ön. Jag hör djur och fåglar som lever sitt liv till perfektion, fullständigt oberört av att et flygplan nyss ramlat ned. Vädret är fruktansvärt värmt och fuktigt, min buisnessklänning klistrar sig till min obehagliga varma och svettiga kropp. Håret mitt hänger rätt ned och värmer mig ännu mer.

Jag går och går, och efter en lång stund kan jag skymta ett hus. Jag ser det på rätt långt håll. Det är et riktigt gammalt hus efter min bedömning, utan, ordet ”hus” kanske inte är helt riktigt. Huset är bygd av några palmstjälkar och palmblad. Troligen nya, annars ville dem väl inte hållit under stormar?

Jag närmar mig, dock lite försiktigt. Vad om det är någon där? Jag vet inte om det är ett bra ting. Jag skakar huvudet av mitt irrationelle själv. Jo, det är klart att andra människor är bra! Ja, ju, jag är enig med min rationella del av hjärnan och går emot huset.

Det märks att områden runt huset är blivit manipulerad av människor på nått tidpunkt. Nu är det igengrodd och vid närmare syn kan jag se att taket på huset er slitit. Det har hål och sår här och där och delar av det er även helt borta.

Nu när jag är närmare, kan jag se at trädet som varit använt till väggar, är rutten och jag kan känna lukten av död natur. Liksom den som kommer på våren, när lövet legat under snön och kommer fram igen, fullständigt ruttnat. Det finns inget annat sätt att beskriva. Jag flyttar mig, tyst som en mus in i huset, utan dörrar eller fönster. Inne i huset är det jättemörkt. Golvet er lagd av jord och vissna palm bladar. Golvet känns kallt och fuktigt mot mina fötter och i undring stryker jag mina fingrar mot de spruckna stjälkarna. Jag kan riktigt känna trädets historia.

Plötsligt skvätter jag till av någon slags ljud. Den kommer utan ifrån, och höres ut som musik, på ett vis… Jag går lite extra försiktigt och på vakt ut öppningen som fungerar som dörr. Utanför, hängande från taket, hänger det vindspel. Dussinvis av dem, fast de inte ser ut som normala vindspel. I stället för metall, er bitarna som lager ljudet av ben. Ut ifrån vad jag kan se med mina inte-fullt-så-imponerande-anatomikunskaper, ser det ut som människoben. Revben tror jag. Jag tittar fascinerad på mitt fynd, för jag vänder mig om och ser en eld grop i grunden.

Riktigt förstört ser jag ned i hålet. Där nedi ligger det ben från ungefär trettio människor! Själv jag, med mina begränsade kunskaper, kan räkna antalet huvudskallar. Mitt senaste fynd gör mig ärlig talat jätterädd och jag känner att jag mår dåligt. Jag ser mig runt, granskar djungeln. Jag ser ingen, men jag kan inte veta om jag verkligen är ensam på ön.

Jag tar en promenad runt huset för att titta. Det är fortfarande fruktansvärt värmt och min rädsla gör mig ännu värmare. Svetten pärlar sig på min panna och mitt långa hår känns blött i nacken.

När jag konstaterat det inte är någon andra runt huset, sätter jag mig ned i skuggan under en palm. Backen er kylig och jag lägger speciellt märke till det. Hur kan backen vare så här kall, när det er så värmt i luften? Jag lenar mig bakåt mot palmen, och fiskar fram fotot av min familj. Jag känner mig plötsligt jätteledsen. Dem har säkert hört om kraschen på nyheterna, och kanske tror dem att jag er död… Tanken gör mig rätt deprimerad och jag börjar gråta.

Värma, salta tårar rinner nedöver mina kinder och jag känner hur befriande det känns. Jag lägger huvudet mellan mina knän och släpper loss mig. Jag hulkar. Jag gråter för att jag har ont över alt. Jag gråter för att min familj inte vet om jag lever. Och jag gråter för att jag inte vet hur länge jag kommer överleva på den här ön. Jag gråter mig tom och blir sittande fullständigt utsliten. Jag lägger mig ned på backen, som mot mitt värma ansikte känns som fullständig salighet, och jag somnar om.

Jag vaknar upp utanför vårt nya hus. Den stora, vita villan är färdig och drömhuset mitt ser så vackert ut. Utanför är det en liten plats med grus och gräs och framför dörren står det två stora krukor med blommor. På altan sitter Jeremy och Maya. Dem leker någonting, ler och skrattar och Maya ser på Jeremy med sina stora blå ögon. Jag springer mot dem, men dess länger jag springer, dess länger unna blir dem. Åsynen av mina älsklingar suddas till före det försvinner helt.

När jag sakta, men säkert kommer till mig själv igen, blir jag fruktansvärt besviken över att det bara varit en dröm. Jag ser mig omkring, men utan at röra en muskel. Det börjar bli mörkt, men inte mer än at jag kan se framför mig. Jag ser till min bestörtning att det står ett par stora, nakna fötter framför mig. Jag flyttar blicken sakta uppöver et par väldigt muskulösa, sol bruna ben. Mina ögon faller på skinntäcket som hänger runt mannens höfter. Hans händer er stora, fast dem ser ut att vara jätte mjuka. Mina ögon fortsätter vandra uppöver hans mage, också den lika muskulös som hans ben.  Det är först när mitt blick når hans ansikte att jag ser hur ung han är. Jag möter ett par kvicka, nyfikna Bambiaktiga ögon. I mitt nu plötsligt väldigt vakna stadie, blir jag fängslad av dem fantastiskt vackra ögonen. Pojken räcker mig sin hand, och skälvande accepterar jag den.

Det visar sig att ön jag hamnat på är engelsktalande. Fantastiskt, tycker jag, då kan jag och pojken åtminstone förstå varann. Jag tänker att språket troligen hänger igen från kriget och kolonitiden. Även om han bara är en pojke, är han mycket större än jag är. Når jag står normalt intill honom, räcker jag honom till mitt på bröstet, och jag är faktiskt 175 centimeter. Han er också riktigt bredaxlat, nåt som konstigt nog får mig att känna mig trygg.

Jag frågar pojken, som heter Alo, om benen vid huset. Han svarar nonchalanta att det er matrester. Tidigare var jag bara glad för att träffat någon annan människa, ja, hans storlek gav mig även en känsla av trygghet, men nu känner jag mig mycket orolig. Rädd för at bli middag… Alo förmodligen anar min rädsla, för han försäkrar mig om at jag är trygg. När vi gått ett tag orkar jag inte mer. Min kropp börjar verkelegen göra ont efter kraschen och jag är helt fruktansvärt törstig. Alo tar mig i sina armar, lätt som ingenting, och bär mig ett tag till.

Jag måste ha somnat om i hans armar. Rytmen i hans stadiga gånga är lugnande. Nu är vi vid en beck och han sätter ned mig väldigt försiktig och säger ”vatten”. Jag formar igen mina händer till en kopp och dricker girig av det kalla, rinnande vattnet. Alo följer fascinerad med, som om han inte sätt en kvinna förut – inte en med kläder i alla fall.

Alo följer mig vidare på ön. Jag ser på honom där han går några steg före mig. Hans rygg är stark, axlarna breda och hans hår så mörkt at det nästan ser svart ut, fast i solljuset ser jag att det er brunt. Han vänder om sig och väntar på mig. Mitt i alla palmerna dyker det upp en liten landsby. Eller, jag skulle nog heller kalla det en liten by. Framför mig ser jag tre – fyra hus, som det Alo hittade mig vid, fast inte så förstörd. Han förar mig mot flera människor, troligen hans familj. Jag blir väldigt medveten hur smutsig jag är. Min klänning är sönderriven, min hud er lerig och min maskara er nog gnuggad utöver hela mitt ansikte. Jag hittar en liten pinne och sätter provisoriskt upp mitt jättelånga, mahognybruna hår upp i en tofs. Vi kommer in i det jätte lilla samhället, och Alo slappnar märkbart av, medan jag är rädd. Även om han sa at jag inte är i någon fara, känns det ändå skumt.  Mitt hjärta bankar så hårt mot mina revben dem hotar med att ge efter.

Alo drar mig med sig in mot människorna, som jag gissar att är hans familj. Just som Alo, är de klädda i skinnfiller runt sina höfter. Kvinnorna, i likhet med männen, går i bara överkroppar. Alla är som Alo, jättebruna och vackra. Männen är starka och höga, medan kvinnorna är små och lite runne. Dem har tydliga midjor, stora hängiga bröst, säkert efter att dem har bröstfödd sina barn, med mager som visar tecken på ett inte-så-bra-kosthåll. Jag antar att det er männen som gör allt det hårda arbetet i samhället, kropparna dömt. Alo håller mig i handen och leder mig mot det störste av lerhusen.

Huset är utifrån vad jag kan se, cirka 15 kvadratmeter. Huset er i lera, precis som det jag fann förut, men det här huset är mycket mer utarbeta än de andra husen. Huset har åtta kantor, ett slags fönster och ett fint tak gjord av palmblad. Alo förar mig in i det och jag gissar att det här är hans hus. Inne i huset är det delat in i någon slags rum. Det är en kökskrok med en lägereld i golvet och någon palmstjälkar runt det. I resten av huset är det två sängar, det ser i alla fall ut som det.

In dörren, som består av hängande skinn från taket, kommer det en man och en kvinna med en bebis på armen. Jag kan se på manen at han er pappan till Alo, det är stor familj likhet. Ut ifrån den tanken, tror jag at kvinnan måste vara hans mamma och bebisen hans syskon. Alo säger nånting till sin pappa på ett språk jag inte fattar, säkert ett stamspråk. Pappan mäter mig med sina ögon och svarar nåt till sin son. Tonen är munter och glad, och jag är osäker på om det är en bra ting. Pappan säger nånting till sin fru, som i sin tur ger honom bebisen. Jag följer spänt med när hon går, överraskande graciöst, över till kökskroken och lager en kopp med örtte. Hon kommer gående mot mig, hennes mörka ögon lyser av en blandning av ro och iver. Hon har kommet helt mot mig nu, och lägger den tomma handen på min axel, som för att lugna mig före hon räcker mig den andra med ten i. Jag tar en slurk, lite skeptisk, men den smakar faktiskt rätt gott.

Jag öppnar mina ögon, blinker lite före min syn stabiliserar sig. Jag ser rätt upp i den klara, blåe himmelen. Oklart ser jag en slags stjälk och mina händer. Vad? Mina händer är bundna runt stjälken! Jag vrider på mig, jag sitter fast! Jag vrider mer på mig, kastar på mig, inget händer. Jag lyfter huvudet och ser till min skräck att jag är naken, bunden med både händer och fötter runt stjälken. Å gud. Jag hänger som en gris… Tanken farter genom mitt kaotiska huvud. Blir jag middag? Jag skriker så högt jag kan och kastar på mig ännu mer. Jag provar att gnaga av repet runt mina händer, men tyngden blir för mycket för mina nu svidande magmuskler.  Jag släpper mig ned och huvudet mitt hänger löst. Jag märker att dem också skurit mitt hår av! Det har blivit kort och jag kan känna det lilla som är igen mot nacken min. Jag skriker igen. ”Släpp loss mig!!” Jag vrider och vrider, men till ingen nyttja.

”Sophie!”, jag tycker jag hör någon ropa mitt namn, men jag troligen hallucinerar. Jag lyfter huvudet lite igen och spetsar öronen. Nej, inget. Jag släpper ned mitt huvud igen, jag är alldeles för utmattad att även hålla det uppe. Mina axlar gör ont från att hänga sådär så hela min kroppsvikt är på dem. ”Sophie!!” Jo, det hörde jag! ”Hjälp mig!” ropar jag, av full kraft. Jag är vid nytt mot och skriker de två orden om igen och om igen. Jag vet tydligen vem den här rösten hör till, Jeremy är här.

”Sophie!” Rösten hans er närmare och jag ropar hans namn så högt jag klarar. Han kommer stormande emot mig och kramar om mig före han börjar släppa loss mig från den hemska situationen. ”Åh, Sophie”, han är grötig i rösten nu. Ru och hes. När han släppt loss mig, hänger jag mina armar kring hans hals medan han bär mig ut från det fruktansvärda samhället, som tydligen hade planar om att äta mig till middag. Jag ryser. ”Gud, vad hemskt!” säger jag. Men i Jeremys famn känner jag mig fullständig trygg.

”Passagerare av Malaysia Airlines, flight MH 340, bes om att möta ved gate 23 för ombordstigning”. Jag gnuggar mig i ögonen, och känner att min kropp er jättestel från min, för att säga det milt, inte så komfortabla sovställning. Jag sträcker ut mina ben, och rätter mig upp i stolen. Jag somnade visst om när jag väntade på min flight. Jag ser nedöver mig själv. Min beige-grå klänning kramar om mina formar och på mina ben har jag både två av mina nude-färgade Louboutin pumps. Mitt hår flummar över mina bröst och även ned på mina revben. Jag är lika hel. Det var bara en fruktansvärd hemsk mardröm. Jag tar upp min telefon ur väskan och messar till min kära Jeremy att jag älskar honom och att han skall ge Maya en puss från mig. Underligt nog är jag inte rädd, även om jag nu skall in i ett flygplan i typ 24 timmar. Jag känner mig lättad och glad för att jag är vid livet, och för att jag är så turen att jag har min fantastiska familj som väntar på mig hemma.

Jag reser mig upp, tar min jacka på armen, visar min biljett i skranken och börjar gå ned den långa gången mot planet. Väl inne på första klassen, sjunker jag ned i det otroligt mjuka sätet och tar tacksam emot champagnen som Värdinnan räcker mig. Det här kommer gå bra, tänker jag och lenar mitt huvud bakåt.

Av Susanne Thinn Lykkås