NATTSKOG

Åskan mullrar och blixtarna lyser upp Jessies ansikte. Med bakåtlutat huvud tittar hon slött på regndropparnas blänkande på fönsterrutan och känner planets sövande vibrationer under sig. Hon sjunger stilla i huvudet till musiken som strömmar ur hörlurarna och undrar för sig själv hur långt det kan vara kvar. När hon vrider på huvudet kan hon se hur en flygvärdinna pratar med passageraren på andra sidan gången – En flicka på kanske tretton år som har suttit ensam hela färden. Smal som en sticka, blek i hyn och med mörkt hår sitter hon med stora rådjursögon och ser nervöst på när flygvärdinnan häller upp ett glas juice åt henne. Vad som sägs hör inte Jessie, vill inte heller höra, orkar inte plocka ur hörlurarna och bryta tonerna som ger henne det där vakuumet i huvudet som gör att hon slipper tänka. Tänka på allt det där hon var på väg ifrån. Nej, hon behövde musiken och hon behövde den här resan. Behövde komma ifrån och få börja om på nytt. Jessie tittar ut genom fönstret igen – ser den svarta natthimlen och tänker att den ser ut att kunna sluka hela planet och hålla det evigt fångat i mörker.

Plötsligt känner hon hur sätet skakar till under henne. Jag måste ha slumrat till. Hon ser sig omkring och finner en skrämd blick i den unga flickan på andra sidans ansikte. Jessie känner ett sting av medlidande och plockar slutligen ur lurarna. ”Är du okej?” Flickan nickar men ser fortfarande osäker ut. ”Här”, säger Jessie och klappar på stolen bredvid sig, ”Kom och sätt dig”. Hon visste mer än väl hur det var att vara ensam, och de sista veckorna hade ensamheten varit värre än någonsin. Dock hade det numera blivit mer en önskan än ett problem, men hon kunde ändå inte låta bli att hålla den oroliga flickan sällskap. Det skulle säkert vara okej, flickan visste ju ingenting om Jessie så hon skulle nog få ha sina problem för sig själv.

Flygvärdinnan hon sett tidigare stressar förbi i samma stund som flickan knäpper upp bältet och börjar röra sig mot mittgången. Hon håller nervöst i stolarnas grå armstöd och trevar med foten mot det mattklädda golvet innan hon slutligen vågar släppa taget. Planets vibrationer känns fortfarande ganska ordentligt, och flickan är inte mer än en halv meter från Jessie när planet med ett ryck tar sats och kränger kraftigt bland molnen. Jessie känner hur hon lättar från sätet och ser i samma stund hur flickan har tappat fotfästet och kommer farande genom luften. Det blir dödstyst och känslan av att tiden står stilla dröjer sig kvar i flera sekunder. Hon kan se hur väskor, glas och tidningar står stilla i luften.  När landningen till sist kommer tar det fullständigt andan ur henne – smällen från sätet under henne när hon dunsar tillbaka ned i stolen kommer samtidigt som flickan med ett skri landar i hennes famn. Det gör fruktansvärt ont och ljudet av hennes stön blandas med skrämda utrop från andra passagerare och glas som krossas runt omkring i planet. Hon återfår andan och försöker få ett grepp om flickan för att resa henne upp och titta efter eventuella skador, men hinner inte mer än ta tag i henne innan planet återigen tar sats. Vad är det som händer? Med ett hårt grepp om den skakande flickan känner Jessie hur det lättar i magen och hör ljudet av sina panikartade andetag blandas med ett öronbedövande tjut som snabbt ökar i styrka och fyller hela hennes huvud.

Tystnad; mer total än något annat – en tystnad mer ekande än stilla. Eller? Ett lågt väsande börjar höras på avstånd, men inte nog tydligt för att hon ska kunna uppfatta vad som orsakat det. Det luktar sött och fuktigt. Mörkret känns så fullständigt omslutande att det kramar luften ur henne. Eller har jag ögonen slutna? Det svider och Jessie känner hur ögonen tåras när hon öppnar dem – ingen förändring. Ett nytt ljud letar sig fram; ett lågt knäppande läte blandat med något annat som Jessie aldrig hade hört förut. En fågel? Hur tog sig fågeln in i planet? Jessie känner att hon börjar bli stressad och en ond aning börjar långsamt formas i hennes inre samtidigt som en iskall vind stryker över henne. Hon ser sig omkring och letar febrilt efter något att fästa blicken vid, men mörkret är fortfarande för kompakt för att kunna ge några ledtrådar om vart hon befinner sig. Hon gör ett försök att resa sig och smärtan som skär i bröstet framkallar ett stön som med full kraft tränger upp ur hennes strupe och bryter tystnaden som varit, för att plötsligt väcka omgivningarna till liv. Hon kunde nu urskilja fler ljud; den lätta blåsten i träden ovanför henne, fåglarnas ensamma skriande och det avlägsna bruset från en närliggande bäck eller älv. Först nu förstår Jessie att hon är utomhus, och den ökande smärtan i bröstet manar fram bilder av de senaste timmarna. Med ett hugg i hjärtat kan Jessie bara tänka på en enda sak – Flickan.

Allting hade hamnat på plats i hennes tankar. Planet – Planet hon suttit på hade kraschat och resten av passagerarna var bortblåsta med det. Jessie kunde minnas det hårda greppet hon haft om flickan som ramlat i planet. Nu var hon helt ensam. Allt annat var som utplånat av mörkret och hon var ensam med de blåsande träden och den brusande älven. Måste hitta dem. De andra måste finnas här någonstans. Mödosamt letar hon efter något att ta stöd emot för att kunna resa sig. Det hugger i bröstet vid ansträngningen och ögonen tåras återigen för att sedan vänja sig lite mer vid mörkret efter ett flertal krampiga blinkningar. Stående kan hon nu urskilja träden som svarta skuggor i natten. Vilket håll? Planlöst börjar hon röra sig framåt. Hon kunde omöjligt veta åt vilket håll hon var på väg, men allt var bättre än att bli sittande ute i kylan. Riset på marken river på benen och den kalla, fuktiga luften klistrar sig fast vid hennes bara armar. Medan hon steg för steg tar sig fram i skogen kan hon höra trädens knakande och vridande bakom sig – men de var än så länge för långsamma. Vad du än gör; stanna inte, tänkte Jessie med blicken fast beslutet riktad framför sig.

Vad klockan var hade Jessie ingen aning om, men det var fortfarande mörkt. Hon hade heller ingen aning om hur länge eller hur långt hon hade gått, men det hon hade framför sig gjorde allt annat oväsentligt. Det kunde vara en rädding, men någonting inom henne gjorde att hon tvekande. Tänk om det var farligt? Hon stod inne bland träden och andades tungt medan hon försökte urskilja vad som kunde befinna sig bakom de trasiga fönstren i den skrämmande byggnaden framför henne. Det var en gammal stuga som stod mitt i en liten dunge omringad av den mörka täta skogen. Marken var murken och lukten av fuktig mossa och ruttet trä svävade omkring det. Det var två våningar, men absolut inte stort – de flesta av fönstren var sedan länge trasiga och jordiga skärvor låg spridda utmed husväggarna blandat med gamla röda tegelpannor som rasat ned. Klängväxter täckte en stor del utav de gråvita väggarna och trappräcket upp mot ingångsdörren hängde sorgset utmed sidorna. Kunde det verkligen bo någon här? Sannolikheten var inte stor, och ensamheten som utstrålade från den tragiska byggnaden var så påtaglig att Jessie nästan kände medlidande med den. Det knakade till i skogen bakom henne och hon rycktes ur sitt transliknande tillstånd och blev återigen medveten om att hon befann sig i skogen.

Var det ett djur? Hon var inte villig att stanna kvar och ta reda på det, så med en sista kraftansträngning rörde hon tyst stegen mot den mörka byggnaden och ju närmare hon kom, desto mer insåg hon att någon omöjligt kunde vara boende där. Den gapande halvöppna ytterdörren nästan välkomnade henne in – som om den inte hade fått något sällskap på alltför länge och väl innanför tröskeln förstod hon varför. Flagnade, gulnade tapeter hängde utmed väggarna och en unken lukt fyllde näsan där hon stod och försökte få en uppfattning om vad som kunde finnas i stugan. En liten öppning till höger ledde in till något som vittnade om att en gång ha varit ett litet kök. Hon ögnade snabbt över rummet bara för att inse att det bara var fyllt med gamla oanvändbara kastruller, rostiga konserver och trasiga kannor. Hon vände om ut mot hallen igen om hörde ett svagt knastrande under foten; små svarta korn låg utspridda över de gamla plankorna. Självklart, vad vore väl ett hus i skogen utan råttor? Jessie var livrädd för råttor och den obehagliga känslan som spred sig i kroppen ökade hennes puls och gjorde att hon skyndade lite på stegen. Väl ute i hallen tog hon en sista runda utan att komma över något av särskilt intresse och bestämde sig istället för att ta sig upp på övervåningen. Hon fann en gammal pinnstol i ett hörn som hon först placerade under handtaget på ytterdörren innan hon gick mot trappan. Inte för att den skulle kunna hålla den som ville in ute, men den ingav i alla fall någon falsk känsla av trygghet.

Ett första tramp mot det nedersta trappsteget resulterade i ett utdraget klagande och knarrande, vilket fick Jessie att vackla i sin beslutsamhet att komma upp på övervåningen, men tryggheten kändes starkare däruppe och hon smög sakta vidare uppför trappan. Halvvägs uppe stannade hon plötsligt till. Luften kändes annorlunda nu. Det blev tyngre att andas ju högre upp hon kom och hon kunde nästan känna smaken av den sirapstjocka luften i munnen. Unket. Hon stängde ute de otrevliga tankarna som enträget försökte tränga sig på och kom till sist upp på avsatsen, bara för att stirra rakt in i ännu en gulbrun solblekt vägg. En korridor sträckte sig på tvären över våningsplanet med en dörr i vardera ända, varpå den vänstra stod lite på glänt. Det var lite längre dit och magkänslan sade Jessie att den högra dörren var det säkrare alternativet, så med ett hårt grepp om trappräcket vände hon stegen ditåt. Det var inte mer än ett par steg innan hon var framme och fick upp dörren in till vad som en gång varit ett sovrum. En sliten gammal metallsäng med malätna filtar stod placerad i det vänstra hörnet under ett trasigt fönster, en förvånansvärt hel byrå stod längs den högra väggen, och på samma sida närmast utgången stod ett sådant slitet gammalt sminkbord som Jessie hade sett i många gamla filmer. Spegeln var lite sprucken och spindelväv hängde över hennes i ansikte när hon såg sin egen spegelbild. Nedanför sängen stod en mindre kista utan lock och när hon fick se ett rep hänga ut över kanten stapplade hon fram och ryckte åt sig det, vände tillbaka till dörren och snörade med mycket möda fast den i det gamla sminkbordet. Efter att ha lyckats med sin låsanordning plockade hon upp en utav de gamla filtarna och hängde över det trasiga fönstret, för att sedan krypa ned i den knarrande sängen och dra resterande filtar över sig. De luktade äckligt och gammalt, men de gav i alla fall lite värme. Hon kände hur hon började slappna av och smärtan i bröstet gjorde sig återigen påmind. Hon tänkte på flickan igen och undrade vart det blivit av henne. Levde hon? Var hon ensam precis som Jessie? Tröttheten sänkte sig över henne och medan ögonlocken långsamt sjönk ihop kunde hon höra ett märkligt knarrande på andra sidan dörren. Men det bekom henne inte, hon orkade inte längre. Det sista Jessie tänkte på innan ögonen slöt sig var återigen den svarta natthimlen som hon suttit och stirrat på genom flygplanets blänkande fönster, som hade sett ut att kunna sluka hela planet förevigt.

Solen steker på ryggen och höstlövens gulröda toner täcker vad som känns som hela världen. Jessie ser hur han leende kommer gående emot henne med en säkerhet som bara han kan utstråla. Sam; älskade Sam med sin olivfärgade hy och intelligenta gröna ögon som kan tränga rakt igenom en själ på ett sätt som ingen annan färg kan. Himlen är nästan rosa, och det blänker i hans bärnstensfärgade hår när solen skiftar bakom de få fluffiga molnen. Hon känner doften av hans rakvatten och hjärtat börjar le vid igenkännandet; vanilj och sommarskog, den bästa lukten hon visste. Han ler igen, och hans livfulla kinder dras upp för att efterlämna två små gropar i hans ansikte när han sträcker ut handen mot henne. Hon ser på de starka och smidiga händerna som kunde flyta med samma försiktighet som en katt är lätt på foten, över de blanka tangenterna på pianot hemma salen och trots allt det hårda arbetet med renoveringen av deras lilla hus hade de tunga verktygen inte lämnat några spår i dem. Hon sträcker ut sin egen hand och väntar med en stark längtan på att den djupa rösten med italiensk brytning ska bryta ut i ett klingande skratt som kan ge liv åt vilken gå oktoberdag som helst, men ingenting händer.

 Jessie känner vinden blåsa till och ser hur några av de färgglada löven lyfter från marken och drar sig undan. De för med sig en doft av blöt jord och mossa. Molnen verkar plötsligt öka i antal på himlen när hon försöker ta det sista steget som krävs för att hon ska nå fram till hans trygga famn, men fötterna står fast i marken. ”Sam?” I samma stund som hon uttalar hans namn blåser vinden upp med ny kraft och iskall höstluft tränger in genom kläderna och får håret av svepa runt ansiktet. Den tidigare rosa himlen hade börjat växla till en ogenomträngligt grå nyans och den mörknade snabbare för varje sekund som gick. Ett plötsligt kraftigt vindkast tvingar henne att sluta ögonen när alla löven virvlar upp omkring dem och inom några sekunder är allt ekande tyst och stilla.

 En unken doft av blöta kläder och sjögräs börjar fylla Jessies näsa, och ett stillsamt knarrande började cirkulera omkring henne. Med ett obehagligt sug i magen öppnar hon ögonen igen och får se Sams hand fortfarande hänga i luften; men något är annorlunda. Allt liv har lämnat den nu bleka, beniga handen och den gråvita färgen som täcker den sträcker sig ända upp till hans ansikte, där den under de en gång så pigga ögonen övergick i en djup gråsvart ton. De alltid så livfulla kinderna var insjunkna och de knivskarpa kindbenen i kombination med hans hängande kläder visade hur smal han blivit. Hon ser vatten droppa från hans jacka, och trots fukten är hans matta hår formlöst och spretigt. Han möter hennes blick för en sekund innan han långsamt sänker den mot marken; en tom, livlös blick som på ett tragiskt korrekt sätt matchar hans totalt känslolösa läppar. Läppar som aldrig mer skulle sjunga, ögon som aldrig mer skulle le och händer som aldrig igen skulle flyta över pianot och skapa de vackraste toner.

Sam är borta; Jessie vet detta, men ändå står han där mitt framför henne i den lilla lönnskogen utanför deras hus som de så ofta promenerat igenom och trots att sorgen så hårt och taktlöst sköljer över henne kan hon inte undgå att le. Sam börjar långsamt sänka armen och hans sköra hy blir om möjligt ännu blekare, nästan genomskinlig, när han i takt med det ökande knarrandet som ekar runt henne börjar dra sig baklänges in i mörkret som nu sluter sig om dem. När hans nästan skugglika figur är så gott som borta och hon skymtar hans ansikte en sista gång, som ett namnlöst ansikte hon snart skulle glömma, har knarrandet eskalerat till ett molande, klagande läte som isar sig i ådrorna och får magen att vända sig ut och in.

Med ens är Jessie vaken. Hon finner sig själv stående mitt i det gamla sovrummet, stirrande på sin egen spegelbild i det gamla sminkbordets spruckna spegel utan en aning om hur hon hamnat där. Hjärtat bultar hårt i bröstet och andningen är stressad och stötig. Doften av Sam dröjer sig kvar i rummet och skuldkänslorna kommer farande igenom henne. Hon visste att det inte var hennes fel, men hade hon inte varit så påstridig om att de skulle ses den kvällen hade han aldrig sätt sig i bilen i det vädret. Hade hon inte varit så oresonlig från början och stannat hemma istället för att åka hem till sin mamma hade han aldrig fått den där vattenplaningen som skjutsade bilen av bron. Hade hon bara låtit bli att bråka med honom den dagen, hade Sam aldrig drunknat. Hon kunde inte ens minnas varför hon varit arg på honom, men hon var plågsamt medveten om att det sista hon någonsin sade var att hon hatade honom. Om hon ändå bara hade fått förklara hur mycket hon älskade honom, fått be om förlåtelse. Deras hus hade hon bara låst och åkt ifrån. Sorgen satt i väggarna och hon orkade inte se alla hans saker. Orkade inte säga farväl på riktigt. Istället hade hon tagit avstånd från alla hon kände, packat sin väska och satt sig på första bästa flyg. Just snyggt.. Plötsligt börjar golvet svaja under hennes fötter. Hon tittar på sin spegelbild igen och den flimrar till; det är en annan kvinna hon ser, med långt mörkt hår, blek hy och tomma ögonhålor. Chockat slänger hon sig baklänges och hör hur spegeln exploderar och ett regn av glasskärvor rasar ut över golvet.

När hon stressat försöker ta sig upp på fötter igen ser hon i ögonvrån hur filten rycks ned från fönstret och ännu fler glasskärvor åker i golvet. Dammet står stilla i luften. Det molande klagandet är tillbaka. Tapeterna skalas av från väggarna och ruttet trä börjar skymta mellan pappersflikarna. Fastfrusen på golvet stirrar Jessie vilt omkring sig efter det främmande ansiktet i spegeln – istället får hon se ett tiotal skuggliknande gestalter som börjar resa sig utmed de ruttna väggarna. Hon klarnar till och kastar sig upp, slänger sig raklång igenom den skakade sovrumsdörren och det fastsurrade snöret rycker ned sminkbordet i golvet med ett brak. Dörren smäller in i väggen och skapar ett regn av damm och murkna träbitar ute i korridoren. Dörren på andra sidan är nu vidöppen och mitt i öppningen står kvinnan från spegelbilden. Med ryckiga rörelser vrider hon huvudet och stirrar rakt emot Jessie som med en enorm kraft häver sig ut mot trappavsatsen. Hon ser i ögonvrån hur kvinnan kommer rasande efter henne och i samma stund som hon når det översta trappsteget känner hon hur någon snuddar vid hennes rygg och en isande kyla strålar igenom hennes kropp. Benen känns kalla och stela när hon snubblande tar sig nedför trappen med pulsen ekande i huvudet, brädorna under henne har börjar krackelera och hon ramlar ut på hallgolvet i sista sekunden innan trappan rasar in i ett enda stort dån. Dammet sticker i näsan och smärtan i bröstet är närmast olidlig. Hon vrider på huvudet och ser in i köket där de rostiga gamla burkarna och kastrullerna svävar omkring och skallrar mellan väggarna, också där är väggarna täckta med skuggestalter. Hon häver sig återigen upp på fötter och springer de sista stegen mot ytterdörren för att rycka loss pinnstolen och ta sig ut i friheten. Väl framme inser hon att stolen sitter fast. Svetten strilar nedför pannan när hon stressat börjar rycka i ryggstödet och bakom sig kan Jessie höra kvinnans ryckande rörelser närma sig steg för steg. Jessie hör hennes klagande, och lukten av död blir påtagligare för varje sekund. Hon känner hur paniken börjar ta över helt när hon sliter och drar för allt hon är värd i sina försök att komma åt dörrhandtaget. Skuggestalterna smyger sig sakta emot henne längs väggarna och hon känner en flåsande andedräkt i nacken. Helvete, Helvete, Helvete.. Med en smäll flyger plötsligt ytterdörren upp och Jessie kastar sig ut genom dörren och springer utan att se sig om.

Grenar piskar hennes ansikte och armarna är täckta med jord efter att ha fallit flera gånger, men hon sänker inte farten. Hjärtat hamrar och halsen svider av ansträngningen. Hon har mjölksyra i benen och bröstet värker. Hon hör trädens viskande, knakande grenar omkring sig och tycker sig känna skuggorna springande vid sin sida. Varför blir det aldrig morgon? Marken försvinner plötsligt under Jessies fötter och hon faller handlöst mot marken. Hon rullar och studsar nedför en lång slänt och efter säkert en halv minut känner hon hur kallt vatten tar sig in genom kläderna och sluter sig om hennes huvud. Jag kan inte andas. Förblindad av mörkret försöker hon orientera sig under ytan, men det är nästan omöjligt och hon simmar länge i cirklar innan hon slutligen tar sig upp över ytan och kan andas in den iskalla luften. Dimman flyter över tjärnet och någonstans nynnar någon en vaggvisa. Träden som hänger ut över vattnet är bara kala, bleka grenar som inte ser ut att ha ägt liv på många år. Hon simmar utmattat mot kanten och tar sig flåsande upp på fast mark, där hon sjunker ihop mot ett av de döda träden. Hon är redo att ge upp.

Kläderna är blöta och kalla, kroppen är slut och med vaggvisan ekande bland träden vid det dimmiga tjärnet börjar Jessie sakta ge med sig. Kom och ta mig bara. Jag orkar inte mer. Nynnandet närmar sig långsamt och en skugga uppenbarar sig framför henne. Vaggvisan börjar plötsligt kännas bekant när den mörka gestalten lutar sig fram och sträcker ut en arm mot hennes plats vid trädet. Jessie hade gett upp och sträckte slött ut sin egen arm för att ta emot handen, nästan tacksam för att det var över. Är det såhär döden känns? Hon förvånades över hur varm den var, hur bekant den kändes. En varm känsla spred sig i henne och hon tittade upp på gestalten. Sam. Han log emot henne och såg henne djupt i ögonen. De där gröna ögonen. ”Jessie. Du måste förlåta dig själv. Det som hände var en olycka. Det som har hänt, har hänt och du måste gå vidare älskling”.  Hans varma leende brände i henne och hon kände hur blicken började flacka. ”Du måste välja att leva Jessie”. Han lade sina armar omkring henne och hon andades in hans doft med tårarna rinnande nedför kinderna. Länge stod han där och höll om henne, och långsamt kunde Jessie känna hur det lättade från skuldrorna och luften blev lättare att andas. ”Förlåt mig. Jag älskar dig”, snörvlade hon tillslut fram med ansiktet djupt begravet i hans bröst och hon kände hans hjärta slå i takt med hans lättsamma skratt. ”Det finns inget att förlåta älskling! Här, titta på mig..”, sa han och släppte sitt grepp om henne, och när hon öppnade ögonen var världen ljus och Sam återigen borta.

Ljuset var så bländade att hon bara blev stående och blinka i flera minuter, och när ögonen väl hade vant sig vid ljuset insåg hon att hon stod vid kanten av en mindre landsväg med skogen i ryggen. Det tog en stund innan Jessie förstod att det var Sam som hade hjälpt henne hit. Han hade räddat hennes liv. Ett avlägset rop fick henne att rycka till och svänga runt med hjärtat i halsgropen. ”Fröken, är du okej?” – det var en man i trettioårsåldern, som stod bredvid en parkerad bil med en kvinna i passagerarsätet. Han kom gående emot henne med en frågande min; ”Kan vi hjälpa dig på något sätt? Behöver du skjuts någonstans?”. Hon nickade förvirrat till svar och började följa mannen mot bilen. Kvinnan hälsade vänligt när hon klev in och satte sig i baksätet. ”Märkligt” sade kvinnan. ”För bara några timmar sedan hade någon plockat upp en trettonårig flicka bara ett par kilometer norrut, som inte hade en blekaste aning om hur hon hamnat där. Verkar vara mycket som händer här idag”, skrattade hon försiktigt och log mot sin man som nickade till svar. Flickan. Hon levde. Jessie kände lättnaden skölja över henne när bilen rullade ut på vägen och vände sig mot skogen en sista gång, för att se efter spår från det senaste dygnet – men det fanns ingenting. Inte en rörelse. Inte en skiftning. Allt var stilla.

Av: Jenny Wallberg